Fyra dagar i Sverige

Tack vare en fin kontakt fick jag flyga cockpit från Málaga till Köpenhamn. Hur häftigt som helst!


I Köpenhamn lunchade jag med en kompis och njöt en stund av klassiskt skandinaviskt solbeteende - en timme i gröngräset på lunchrasten. Och brände mig naturligtvis på kuppen.


Kände mig verkligen som en utlänning när jag fascinerat började fotografera alla cyklar. Jag har nog förvandlats till en malagueña!


Efter att bara ha åkt till Sverige vid jul de senaste åren, förbluffades jag av grönskan. Ängelholm i sommarskrud var ett kärt återseende.


Mammas lilla trädgård stod i full blom och där serverades jag nypotatis, sill och svenska jordgubbar med grädde!


Sa jag att det var gröööööööööönt!


I fredags var det dags för lillasysters student. 500 ungdomars kompisar och familjer väntade i sommarvärmen med sina plakat på att Parkskolan skulle slå upp sina portar.


Och så stormade hon ut, lilla syster yster som blivit stor. Under champagne- och glädjerus sjungandes "Fy fan vad vi är bra".


Hem transporterades hon i båt, fast på land, tillsammans med klassiska lövade cabrioleter, släpvagnar och cykelkärror drog de genom staden.


Jag hann med en cykeltur med mamma också, Vejbystrand-Ängelholm tur och retur.


Och njöt ännu mer av den svenska sommaren från sin bästa sida.


Och vinden som blåste i håret.


Ett dopp i havet och några timmar på stranden.


Och god mat med familjen på Malens krog i Båstad.

Du tysta du glädjerika sköna

Apropå nationaldagsfirande så höjs nu röster för att den spanska nationalhymnen också ska förses med text. De spanska idrottsmännen och kvinnorna tycker det är tråkigt att de inte kan sjunga vid de stora sportevenemangen. Och politikerna verkar relativt ense om att så ska det bli. Utrikesministern Moratinos tycker att texten bör förmedla ett budskap av gemenskap, Spaniens betydelse i historien, vad landet kan bidra med i världen och spanjorernas värden och ideal. Inte alldeles lätt.

Sveriges nationalsång kan väl knappast sägas uppfylla något av detta? Fast jag tycker rätt bra om den trots allt, även om enda gången jag faktiskt fick gåshud av att sjunga den, var på förra årets nationaldagsfirande på Svenska Skolan i Fuengirola. Det kändes fint på nåt sätt. Man blir helt klart mer nationalistisk när man flyttar utomlands. Fast jag kunde ju knappast låta bli att skratta högt åt att hundratals Spaniensvenskar klämde i för fullt och sjöng "Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden". Kanske texten skulle må bra av en liten uppdatering i alla fall?

Bilden är tagen i Vejbystrand i mellandagarna, slutet av 2006. Nu återvänder jag några dagar ett halvår senare för att njuta av det svenskaste svenska - studentexamen! Det blir en blandning av nostalgi, fest och familj. Och som sagt, ett kryddmått svensk tystnad.

Småpojkar på allt för mäktiga positioner

ETA:s så kallade vapenvila bryts från och med midnatt. I själva verket upphörde den givetvis den 30 december, vid attentatet på Madrids flygplats då två personer omkom. Nu utlovas en ny våldsoffensiv. ETA är sura för att Zapatero inte bryr sig om dem tillräckligt. Oppositionsledaren Rajoy och hans parti PP är sura för att Zapatero över huvudtaget bryr sig om ETA och har tjatat och gnällt så man får sår i öronen om att man inte bör fredsförhandla med terrorister. Jag skulle inte vilja vara i Zapateros kläder. Ett jäkla tjafs är vad det är.

Innan jag kom till Spanien visste jag inte mycket om ETA, men i Sverige uppmärksammas generellt sett alla "frihetskämpar" som just sådana, och min något suddiga uppfattning var väl att om de vill vara fria, varför inte? Misstänker att många svenskar tänker just så. De glömmer bort att ETA dödar för att få sin vilja igenom och att långt ifrån alla basker vill leva i ett Baskien som inte tillhör Spanien. Demokratin har faktiskt redan sagt sitt i och med att majoriteten röstar på spanska partier.

Läs fler aktuella inlägg om ETA Sydkusten, Anna Málaga, Thomas Gustafsson

Största möjliga tysssssssssssstnad

På torsdag åker jag till Sverige och just nu känner jag verkligen att det kommer i precis rätt ögonblick. Jag längtar efter tystnad så att jag skulle vara beredd att betala för den. Málaga är mycket bra saker, men tyst är det inte. Aldrig. Och ibland är det som öronen blöder och man inte vet var man ska bli av, av alla dessa ljud. Det är bilar, hundar, moppar, tutor, människor, byggarbetsplatser. Och så grannen. Han som förvandlat sin lägenhet till värsta replokalen. Jag måste nog snacka med honom så småningom, annars kommer jag att bli dels tokig, dels att börja hata trummor. I lördags hade de värsta gigget med gitarr, flöjt och trummor. Mysigt. Om du gått hemifrån för att lyssna just på musik. Inte när du befinner dig hemma i din vrå och liksom bara vill vara.

Fyra dagar med svensk tystnad kommer göra mig mycket gott.

Spanien - nazisternas tillflyktsort

Spanien ska enligt en stor artikel i tidningen El Mundo har varit, och fortfarande vara, tillflyktsort för nazister. Delvis ett resultat av tjänster och gentjänster mellan Hitler, Mussolini och Franco. Reportagets huvudperson är en norsk, äldre man som bor på Costa del Sol. En man som jag för 1,5 år sedan intervjuade i ett helt annat sammanhang. Bilden, i form av en skärmdump av Sydkustens hemsida, upptar en stor del av uppslaget i El Mundo.

Mannen ska ha ingått i Hitlers innersta kretsar och bland annat ha hjälpt att fly och gömma den så kallade "Doctor Muerte" (Doktor Död). Denne tjänstgjorde som läkare på koncentrationslägret Mauthausen och hann under endast fem veckor döda 500 personer.

Det känns givetvis mycket obehagligt att ha suttit så nära någon som stöttat judeutrotningen och alla fasor som begicks under kriget.
Om det nu stämmer.

Jag vill på inget vis ifrågasätta El Mundos artikel. Men det stör mig att det finns ett antal rena fel i artikeln, möjligen oviktiga i sammanhanget men som minskar trovärdigheten. Det stör mig att det inte finns någon tydlig källhänvisning. Och framför allt att inte någon har ombetts kommentera denna saftiga historia. Det uppges att norrmannen lever gömd, utan telefon, när det i själva verket bara är att ringa växeln och knappa in rumsnumret för att tala med honom.

Artikeln saknar på nåt vis fokus. Handlar den om Spanien som nazisternas tillflyktsort och att flera av dem idag bor på Costa del Sol? Handlar den om polisens sökande efter Doctor Muerte? Eller om den norske nazisten i Marbella? Den sistnämnda har onekligen fått mest utrymme med både fullständigt namn och bild på honom och hustrun. Vore det inte på sin plats att tala med mannen ifråga innan denna fakta publiceras?

Artikeln har knappast något starkt nyhetsvärde, det osar slarv och brådska att fylla två tomma sidor i söndagstidningen. Historien har fått gå före journalistetik. Tråkigt att materialet inte bearbetats bättre för ämnet är definitivt intressant.

Ska vi baka sandkakor?

Damm, damm och åter damm. Jag skulle lätt kunna dammsuga min lägenhet två gånger om dagen. Och då är jag faktiskt inget städfreak. Fråga min mamma. Men sommar i Málaga innebär extremt torr luft och damm som fastnar alltifrån i näsan till på bokhyllan. Och då talar vi om ett dammlager som kräver minst två veckor i Sverige för att gro till sig. Här räcker det med två dagar.

Dessutom är min lägenhet lite speciell. Väldigt fin med träbjälkar i taket! Men med cement däremellan och ingen isolering. Normalt sett trillar det ganska mycket smågrus ned på golvet och i sängen. När det regnar och är fuktigt får jag ro. Då håller sig cementen på sin plats. Men nu fullständigt rasar det grus och småsten. Jag sover i en sandlåda och har ständigt småsten mellan tårna eftersom jag trivs barfota till spanjorernas förundran.

Jag skulle kunna hänga upp ett tygskynke, men jag trivs ju med att ligga och titta upp på bjälkarna när jag vaknar på morgonen. Nej, jag får nog stå ut. Och fortsätta dammsuga.

Förväntningar

Förväntningar är bra att ha, de livar upp vardagen. Det där att ha något att se fram emot. Veta när man ska träffa sin kärlek nästa gång. Veta att man ska hitta på något kul till helgen. Veta att man ska få åka på semester till sommaren.

Men förväntningar är också ett kontrollbehov, en mani som lätt förvandlas till besvikelse. Om det inte blir som man tänkt sig. Alla de där planerna som jag gör upp, de hänger ju inte bara på mig. Och jag kan inte kontrollera hela världen.

Jag är kluven till mitt sätt att leva lite mer i framtiden än i nuet. För oftast njuter jag, känner mig glad och hoppfull. Längtan är som ett uppåttjack.

Men fallet är alltid lika hårt. Jag landar med en hård duns mot marken. Förkrossad. Snopen. Frustrerad.

Och visst hämtar jag mig, reser mig igen och tänker att det är dumt att föreställa sig saker innan de har hänt. Men i den bästa av världar blir njutningen på så vis mycket längre. Veckorna, dagarna, timmarna innan. Stunden det pågår. Minnena.

I den bästa av världar.

Men det är väl kanske inte den vi lever i. Och jag borde kanske anpassa mig.