När jag kom hem från Tarifa förrförra helgen tog jag upp datorn, satte den på bordet, tryckte på power, öppnade en öl och pustade ut efter en fyra timmar lång bussresa. Lite för ivrig dock. Handen svepte över ölburken som välte över min i-Book som blev blöt och klibbig. På Mac-verkstaden, där den så småningom hamnade, sa de att det var tur att det inte var coca-cola för det är det allra värsta. Vin eller vatten är bättre än öl. Så vet ni det. Jag fick höra ganska många historier och kände mig lite mindre ledsen i min klumpighet. Men hur som helst fick jag vara utan dator ända tills idag. De första dagarna utan att vara säker på om jag någonsin skulle få återse min vita lilla Mac. Två dagar var teknikerna tvungna att avvakta för att veta vilken skada ölen gjort. Tack och lov visade sig hårddisken vara utom fara, bara tangenbordet skulle bytas ut, vilket dock är både dyrt och tar tid eftersom det är just en Mac. Kalaset slutade på 156 euro.
Lättad och glad skulle jag hämta datorn idag. Min snälle chef gick med på att kostnaden fakturerades Sydkusten vilket jag bad om när jag lämnade in datorn och också kontrollerade när de ringde igår. Kulturkrock. När man i Sverige ber att något ska faktureras, skickas en räkning till företaget och denna ska betalas inom 30 dagar. I Spanien betyder "facturar" att de ger dig en faktura men att du i vilket fall som helst måste betala kontant. Detta ledde till en ganska het dispyt mellan mig och de två butiksanställda, varpå jag gick ut på gatan och ringde chefen för att be om råd. Två dagar innan lön hade jag inte 156 euro själv, annars hade ju saken varit ur världen. Varpå expediten kom ut och surt tillrättavisade mig för att jag hade slagit i dörren när jag gick ut. Dörren ska tilläggas var en dörr som var helt omöjlig att drämma igen, även om jag hade haft för avsikt att göra det.
Min chef ber att få tala direkt med expediten som samtidigt som hon motvilligt tar luren säger "jag behöver minsann inte tala med någon". Sedan beklagar hon sig och menar att jag inte kan komma där och smälla i dörrar och ställa krav, att jag borde veta att man betalar i förskott. Till slut gick de med på att en överföring gjordes och att bekräftelsen mailades. Jag kunde lämna butiken, med datorn. Slutet gott allting gott. Men jag slutar aldrig att fascineras över servicen på en del ställen. Jag betalade dem 156 euro men ska vara dem evigt tacksam för att de hjälpt mig och minsann inte ställa några krav? Som om de hade gjort mig en tjänst.
PS. Jag tror att jag håller på att få latinskt temprament.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Hahaha, det där med latinskt temperament kan vara knepigt!
Det fattar du väl själv att folk inte kan gâ iväg med grejerna utan att betala kontant? De hade fâtt stänga efter en mânad!
anna malaga: ja, va sjutton, man lär väl så länge man lever... det finns så himla mycket att lära bara... :-P
Fast det ar ju sa det fungerar i det har landet... En kund de aldrig har traffat forut (speciellt om det galler en minorista, smahandlare?) far aldrig kredit. Det beror bland annat pa att det har en valdigt hog Tasa de morosidad har i Spanien. Storre foretag betalar sina fakturor med 60, 90, 180 dagar (inte lyxiga 30 som i Svedala), ibland upp till ett ar. Sen att de var fruktansvart ohovliga ar ju en annan sak, men det beror nog pa att de inte forstod vad du pratade om, eftersom det inte fungerar pa det sattet har.
anonym: ja, nu har jag ju lärt mig det... men en faktura är trots allt en faktura, jag står fast vid det, fast jag får stå ensam på barrikaderna. Att betala och sedan få ett papper i handen, då talar vi ju om ett kvitto. Men men det spelar ju ingen roll vad jag tycker. Bara att rätta in sig i ledet.
Skicka en kommentar