Knack knack

Man kan stå där och banka för att bli insläppt. I någons liv. I någons hjärta.
Rusa efter. Det omöjliga.
Och bara vilja ha mer och mer.
Ett habegär som växer i takt med avvisandet.
Övertygad om att det är kärlek.
Övertygad om att det är ödet.
Som bara behöver lite hjälp på traven.

Så dyker han upp som knackar på min dörr. Som vill ha allt det där jag velat ge så många gånger.
Som lyssnar och förstår. Okomplicerad. Tillgänglig. Öppen och sårbar.
Och det knyter sig.

Han vill vänta, vill ge, vill ha.
Och jag kan bara stå still. Och tyst.
Ska jag stå kvar? Närma mig? Gå bort?

Rädsla. För vad? För känslorna. Bristen på dem? För det möjliga?