Två knop i timmen

Idag är det äntligen den där dagen då jag inte gör någonting. Min rumpa har date med soffan och jag har gått utanför dörren endast för att lämna tillbaka filmen från igår (The Black Dahlia) och hyra en ny (Andarnas hus). Och köpa nya chips och mer godis.
Och jag är så lycklig.

Knack knack

Man kan stå där och banka för att bli insläppt. I någons liv. I någons hjärta.
Rusa efter. Det omöjliga.
Och bara vilja ha mer och mer.
Ett habegär som växer i takt med avvisandet.
Övertygad om att det är kärlek.
Övertygad om att det är ödet.
Som bara behöver lite hjälp på traven.

Så dyker han upp som knackar på min dörr. Som vill ha allt det där jag velat ge så många gånger.
Som lyssnar och förstår. Okomplicerad. Tillgänglig. Öppen och sårbar.
Och det knyter sig.

Han vill vänta, vill ge, vill ha.
Och jag kan bara stå still. Och tyst.
Ska jag stå kvar? Närma mig? Gå bort?

Rädsla. För vad? För känslorna. Bristen på dem? För det möjliga?

Man tager vad man haver

Snabbtining på balkongen fungerar utmärkt om man inte har micro. På tio minuter var mina frusna korvbröd som nybakade!

Misa de Réquiem

Igår inleddes påsken, "Semana Santa", officiellt då jag var på påskkonsert på Teatro Cervantes, Réquiem av Verdi med Málagas symfoniorkester, kör och fyra solister. Det var min första klassiska konsert där och mycket speciellt och vackert. Jag tror faktiskt inte jag varit på klassisk konsert sedan jag var på Lunds konserthus en gång när jag var runt 10 år.

Mina tankar far iväg och jag önskar att jag kunde gå mer in i musiken och inte sitta och fundera på saker som vem jag ska ringa imorgon och vad jag ska äta när jag kommer ut. Jag var väldigt hungrig... Men kanske det är en vanesak att lyssna på musik, något som kräver aktiv träning. Jag menar att verkligen kunna lyssna. Som meditation.

Bäst tyckte jag om de starka avsnitten när hela kören tog i och de gigantiska trummorna. Fortissimo!

Teatro Cervantes rekommenderar jag skarpt. Jag har varit där många gånger på jazzfestival, konserter och andra evenemang och kvaliteten är alltid mycket hög. Dessutom är det en vacker teater, och lagom stor (eller liten) så att du känner dig hemma.

Jag behöver snart hjälm

Jag fortsätter stånga huvudet mot väggen.

Jag har en serie där jag intervjuar spanjorer på jobbet, de berättar vad de gillar med sitt yrke och inte, vilken utbildning de har, vad de tjänar, någon anekdot, osv. Förra månaden var det Portillo. Största bussbolaget på Costa del Sol. De kunde inte hjälpa mig med en intervju med en busschaufför. Det gick inte. Det var bättre att jag ringde ett annat bolag.

Nu har jag just talat med Mercadona, en stor spansk livsmedelskedja, känd för sin goda personalpolitik. Jag ringde en av butikerna i Málaga, blev ombedd att kontakta huvudkontoret i Valencia, där får jag veta att Mercadona inte tillåter några som helst intervjuer med de anställda. Jag blev alldeles tyst. Var tvungen att upprepa vad han sagt för att vara säker på att jag inte missförstått. "Tycker du det är konstigt?", frågade han mig. Och kanske tur att jag sällan finner orden i rätt ögonblick utan tackade och lade på.

Visst är det här ett mycket dåligt tecken? Och hur sjutton tänker de? Sanningen är att artiklarna i ganska stor utsträckning är bra reklam för företaget. Det handlar inte om någon kritisk, grävande journalistik. Utan kort och gott om att personifiera, ge namn, ett ansikte, presentera människan bakom alla dem vi möter dagligen i mycket opersonliga situationer.

Nytt pass i elfte timmen

För att öka säkerheten vid gränskontrollen skärps reglerna för passfoton. Från och med måndag måste man åka till ambassaden i Madrid, eller till Sverige, för att skaffa nytt pass. Jag fick innan jul veta att jag hade ett måndagsexemplar, en utgåva av passen där plasten krackelerar när du böjer upp det, och tänkte passa på att gå till konsultatet och få ett nytt gratis.

Som ni väl känner till vid det här laget väntar jag gärna tills det nästan är för sent. På måndag hade det varit för sent. Och idag gick jag och fotade mig på El Corte Inglés och sprang vidare till konsulatet i Málaga. De nya passen varar bara i fem år, och mitt gamla hade fem år kvar, så det gör ingen skillnad på det sättet. Men tydligen var det gamla inte giltigt eftersom plasten var lite trasig.

Jag var deppig i en hel timme efter att jag fotograferat mig. Fotografen hade inget tålamod eller förståelse alls för situationen och bara stod där och sa lite irriterat att vi kan ta ett nytt om du vill. Efter fjärde försöket. Till sist sa jag att det blir ju inte bättre ändå, vi tar nummer tre. Problemet är att man måste böja ned hakan och för att kunna titta upp på honom rynkades hela pannan... Och jag ser ut ungefär som om jag inte fattar någonting. Men det gör jag väl inte heller å andra sidan.

Varannan damernas

I mars antog Spaniens regering en ny jämställdhetslag, den innehåller en mängd reformer, bland annat att papporna får utökad pappaledighet till hela 15 dagar.
Mest spännande tycker jag det är att i kommunfullmäktige får hädanefter inte något kön vara representerat till mer än 60 procent och inte mindre än 40. Med bara två månader kvar till kommunvalet undrar jag lite nyfiket vad partierna ska göra för att värva kvinnliga politiker. Jag tror det saknas en del.