Veckan har minst sagt varit hektisk, i ärlighetens namn, stundtals mardrömslik. Stress i kombination med den där veckan i månaden som mest är skit, hur bra livet än är egentligen. Höstens allvar har satt igång och det med råge. För en gångs skull känner jag inte att jag jobbat med kniven på strupen för att jag varit lat veckorna innan. Jag har helt enkelt väldigt mycket mer att göra. En glad överraskning är dock att jag häpet märker hur stressen inte haft någon negativ effekt på kreativiteten, tvärtom. Även om nästan alla artiklar denna månaden känts som mindre förlossningar, är jag väldigt nöjd och det har varit roligare än på mycket länge att skriva.
Det som varit mindre roligt är att tjurfäkta mot ett antal personer som man i ett inte alltför stilla sinne undrar hur de är funtade. Jag tänker bara ge ett exempel eftersom det faktiskt är väldigt roligt, så här i efterhand. IKEA. Som ni vet öppnar de 30 oktober i Málaga. Givetvis måste vi skriva om det. Jag har tidigare beskrivit Kafkaliknande historier om hur spanska företag tycks ha väldigt svårt att hantera en journalist. Man blir ju lite ledsen när ett företag som IKEA visade sig vara ett av de värre.
Från marknadsavdelningen i Málaga, till pressansvarig i Madrid, till en utomstående mediabyrå, till en annan utomstående mediabyrå. Längs med vägen vänta, vänta, vänta, maila frågorna, vänta, maila, vänta, beskriva ärendet för en ny person, vänta, maila igen. Osv. Mailet till en av mediebyråerna kom inte fram, hur vi än försökte. Utan mail, ingen hjälp. Tjejen föreslog fax, jag har ingen fax. Då kom hon på en strålande idé - "Varför skkickar du inte ett brev". Ett brev. Med posten. Ursäkta, men vilket århundrade har jag kommit till? Det var onsdag, jag hade försökt få en kontakt på IKEA sedan en vecka tillbaka och min deadline ver egentligen i fredags. Ett brev. Hahaha, det är faktiskt vansinnigt kul!
söndag 30 september 2007
onsdag 26 september 2007
tisdag 25 september 2007
Framför micken
Idag har jag för ovanlighetens skull blivit intervjuad, ganska kort och väldigt spontant, men ändå. Det var en spansk språkvetare från Uppsala Universitet som under några dagars vistelse på Costa del Sol, passade på att göra intervjuer till ett program för Utbildningsradion. Jag fick micken under näsan utan att ha förberett mig över huvudtaget och så här i efterhand undrar jag vad som egentligen kom ut. Han frågade mig vad jag tyckte om spanjorerna, vad jag reagerat på när jag kom hit, om de klassiska fördomarna om hur spanjorerna springer efter svenska, blonda tjejer stämmer och om några fördomar jag själv haft visat sig inte stämma.
Jag babblade på om hur spanjorerna kanske är mer ytliga än vad jag trodde, att de visserligen är väldigt glada för att snacka mycket och högt, på gatan och på barer, men att det tar tid att verkligen komma folk in på livet och räkna sig som deras vän. Att de är mycket mer misstänksamma mot journalister än vad svenskar är. Att männen är något mindre manschauvinistiska än jag kanske trott. Och att jag i början, när jag läste spanska och umgicks med 20 andra blonda tjejer, kanske blev behandlad så som fördomarna säger, men inte längre. Att jag visserligen blivit blondare i solen men kanske fått någon slags spansk utstrålning som får spanjorerna att bete sig mot mig som mot vilken spanjorska som helst. Fast det är väl inte helt sant. Just detta senaste tänkte jag faktiskt på när mamma var här, konstigt nog blir jag i 99 procent av fallen tilltalad på spanska om jag är ensam, men så fort jag har besök från Sverige, försöker många sig på att tala engelska med oss. Lustigt.
I alla fall insåg jag hur lätt det är att generalisera och hur känsligt det är att på fem minuter utan förberedelse uttrycka sig om vad man anser om 40 miljoner människor.
Jag babblade på om hur spanjorerna kanske är mer ytliga än vad jag trodde, att de visserligen är väldigt glada för att snacka mycket och högt, på gatan och på barer, men att det tar tid att verkligen komma folk in på livet och räkna sig som deras vän. Att de är mycket mer misstänksamma mot journalister än vad svenskar är. Att männen är något mindre manschauvinistiska än jag kanske trott. Och att jag i början, när jag läste spanska och umgicks med 20 andra blonda tjejer, kanske blev behandlad så som fördomarna säger, men inte längre. Att jag visserligen blivit blondare i solen men kanske fått någon slags spansk utstrålning som får spanjorerna att bete sig mot mig som mot vilken spanjorska som helst. Fast det är väl inte helt sant. Just detta senaste tänkte jag faktiskt på när mamma var här, konstigt nog blir jag i 99 procent av fallen tilltalad på spanska om jag är ensam, men så fort jag har besök från Sverige, försöker många sig på att tala engelska med oss. Lustigt.
I alla fall insåg jag hur lätt det är att generalisera och hur känsligt det är att på fem minuter utan förberedelse uttrycka sig om vad man anser om 40 miljoner människor.
måndag 24 september 2007
Kvalitet skämmer bort
Mysiga mammadagar med samtal, shopping, god mat och bara vara tillsammans, följdes av ännu mer bara vara, njuta av lugn, mer god mat och vin i Tarifa. Faktum är att jag i denna miljö kände mig så inspirerad, koncentrerad och avslappnad att jag till och med, med ett leende satte mig framför datorn och jobbade några timmar.
Man borde komma hem till vardagen och behålla denna känsla av harmoni. Istället känner jag mig efter bara några timmar helt slut. Det luktar avgaser och tystnaden, och känslan av att hjärtat slår i den takt det ska, kan man bara glömma. Tills nästa gång. Om tre veckor ska jag tillbaka igen!
Två nätter på Cortijo de las Piñas utanför Tarifa.
Frukost i pation utanför rummet.
Ett glas vin på en strandrestaurang med solnedgång i fjärran.
Liten månskenspromenad runt vårt hotell.
Frukost på Kokko innan hemfärd.
Man borde komma hem till vardagen och behålla denna känsla av harmoni. Istället känner jag mig efter bara några timmar helt slut. Det luktar avgaser och tystnaden, och känslan av att hjärtat slår i den takt det ska, kan man bara glömma. Tills nästa gång. Om tre veckor ska jag tillbaka igen!
Två nätter på Cortijo de las Piñas utanför Tarifa.
Frukost i pation utanför rummet.
Ett glas vin på en strandrestaurang med solnedgång i fjärran.
Liten månskenspromenad runt vårt hotell.
Frukost på Kokko innan hemfärd.
onsdag 19 september 2007
tisdag 18 september 2007
Surprise!
Idag fyller min mamma år och igår eftermiddag fick hon veta att hon skulle packa väskan och åka till Málaga idag på morgonen. Alltihop var min systers idé och det är hon som fixat med allt, inklusive semester genom att göra mammas chef till medbrottsling. Finast av allt var att hon skrev en dikt som var något av det bästa jag hört i genren och som sakta men säkert byggde upp spänningen och på slutet avslöjade vad som låg bakom orden, allt på rim. Jag skulle gjort vad som helst för att se hur mammas ögon växte medan hon läste.
Presenten är från oss barn, men det bli ju mest jag som får njuta av den! Mamma var lätt förvirrad igårkväll, fast jag hade nog oroat mig i onödan över att överraskningseffekten kanske skulle bli väl magstark, för mest var hon glad, väldigt glad. Det enda hon oroade sig över var att syster med några dagar gammalt körkort skulle köra tillbaka själv från Kastrup.
Om några timmar landar hon och jag får första gången på tre år några dagar ensam tillsammans med min mamma!
Presenten är från oss barn, men det bli ju mest jag som får njuta av den! Mamma var lätt förvirrad igårkväll, fast jag hade nog oroat mig i onödan över att överraskningseffekten kanske skulle bli väl magstark, för mest var hon glad, väldigt glad. Det enda hon oroade sig över var att syster med några dagar gammalt körkort skulle köra tillbaka själv från Kastrup.
Om några timmar landar hon och jag får första gången på tre år några dagar ensam tillsammans med min mamma!
måndag 17 september 2007
Rygga på vift
Flygbolagen är dåliga på att betala ut ersättning till passagerare som råkat ut för försenade flyg eller förlorat bagage, läste jag i förra veckan. De använder kryphålen i lagen och gör allt för att slippa undan skadeståndskrav.
Min kompis Karoline åkte till Oslo från Barcelona med SAS den 12 augusti. När hon kom fram till Oslo var inte hennes packning med. Hon skulle direkt vidare till Bergen med tåg och bad dem att skicka väskan dit, men poängterade noga att hon bara skulle stanna till den 18 augusti. Hon hörde inget från SAS på hela veckan, hade inte en semesterkassa som tillät några större utsvävningar utan fick köpa nytt av det nödvändigaste och i övrigt helt enkelt gå runt och lukta illa.
Tillbaka i Oslo igen frågar hon efter väskan. Jodå den är på väg! Den kommer från Barcelona med samma flyg med vilket Karoline ska åka tillbaka till Spanien. Däremot kan väskan inte stanna kvar på flyget, rutinerna måste följas, väskan måste ut med övrigt bagage samtidigt som Karoline kliver på planet. Hon åker tillbaka till Barcelona, där är det fullt kaos på flygplatsen och ingen kan hjälpa henne. I Málaga några dagar senare får hon veta att väskan är i London. Nu börjar det bli riktigt roligt och jag undrar om ryggan snart ska börja skicka vykort som trädgårdstomten i Amelie. Men nej, Karoline fick klara sig utan hälsning.
Efter en dryg månad på resande fot återvände ryggan till Málaga i lördags 15 september. Vi tog emot den av en mycket trevlig budkille som överlämnade den på Calle Larios. Karoline var lite orolig eftersom hon hade mat i väskan. Och, det var ingen trevlig syn kan jag lova! Hon hade bröd, ost och morötter överst i väskan (som tur var), nu med ett tillskott av en mängd vita maskar som hade haft party all night i över en månad.
Slutet gott, allting gott, väskan kom i alla fall i rätta händer innan Karoline ska ut och resa igen nästa vecka. Men man undrar lite hur flygbolagen fungerar.
Min kompis Karoline åkte till Oslo från Barcelona med SAS den 12 augusti. När hon kom fram till Oslo var inte hennes packning med. Hon skulle direkt vidare till Bergen med tåg och bad dem att skicka väskan dit, men poängterade noga att hon bara skulle stanna till den 18 augusti. Hon hörde inget från SAS på hela veckan, hade inte en semesterkassa som tillät några större utsvävningar utan fick köpa nytt av det nödvändigaste och i övrigt helt enkelt gå runt och lukta illa.
Tillbaka i Oslo igen frågar hon efter väskan. Jodå den är på väg! Den kommer från Barcelona med samma flyg med vilket Karoline ska åka tillbaka till Spanien. Däremot kan väskan inte stanna kvar på flyget, rutinerna måste följas, väskan måste ut med övrigt bagage samtidigt som Karoline kliver på planet. Hon åker tillbaka till Barcelona, där är det fullt kaos på flygplatsen och ingen kan hjälpa henne. I Málaga några dagar senare får hon veta att väskan är i London. Nu börjar det bli riktigt roligt och jag undrar om ryggan snart ska börja skicka vykort som trädgårdstomten i Amelie. Men nej, Karoline fick klara sig utan hälsning.
Efter en dryg månad på resande fot återvände ryggan till Málaga i lördags 15 september. Vi tog emot den av en mycket trevlig budkille som överlämnade den på Calle Larios. Karoline var lite orolig eftersom hon hade mat i väskan. Och, det var ingen trevlig syn kan jag lova! Hon hade bröd, ost och morötter överst i väskan (som tur var), nu med ett tillskott av en mängd vita maskar som hade haft party all night i över en månad.
Slutet gott, allting gott, väskan kom i alla fall i rätta händer innan Karoline ska ut och resa igen nästa vecka. Men man undrar lite hur flygbolagen fungerar.
söndag 16 september 2007
Filmtajm
Jag skrattar sällan högt på bio, eller åt en film över huvudtaget. Jag är inte ens särskilt förtjust i filmer som gjorts i detta syfte, det blir ofta så krystat. Eller så är det jag som är krystad... I vilket fall kan jag efter kvällens biosession, en aning överraskad, varmt rekommendera "Os declaro marido y marido" (I now Pronounce You Chuck and Larry Rapidshare - spanska titeln är mycket bättre!) med Adam Sandler. Jag skrattade både högt och mycket. Den är verkligen fin, en sån där klassisk romantisk komedi som bara gjordes på 80-talet, fast i ganska så modern tappning.
Dessutom innehåller den en scen som påminner starkt om en i filmen Maybe baby (1988). De gemensamma nämnarna är ett bröllop och en kinesisk präst med en fantastisk brytning. Jag och min bästis spolade tillbaka scenen hundra gånger och varje gång skrattade vi så vi grät.
(Jag behöver varken tårdrypare, relationsdrama, action eller skräckisar med mina grannar...)
Könsdiskriminering varvet runt
Jag är till hundra procent feminist. Det vill säga, jag är för kvinnans fulla ekonomiska, sociala och politiska jämställdhet med mannen. Vi har långt kvar. Kanske mycket längre i Spanien än i Sverige. Framför allt när det gäller ekonomiska förutsättningar, maktpositioner i samhälllet och på arbetsmarknaden generellt. Inom familjen tycker jag mig dock se en oroväckande trend som är någon slags könsdiskriminering som gått varvet runt, en kvinnosakskamp som biter sig själv i svansen.
Jag kommer från Sverige, från förhållanden och en generation där problemen vid en skilsmässa ofta handlade om att pappan mer eller mindre försvann ur barnens liv. Kanske inte alltid frivilligt, men dock var barnen "bördan" och bördan lämnades över till kvinnan. Det har kanske till viss del förändrats, men jag ser även bland mina jämnåriga som redan hunnit separera, att barnen självklart stannar hos mamman. Pappan träffar dem när han har tid.
Jag kom till Spanien med fördomen att det troligen var betydligt värre här. Att männen förmodligen inte ens övervägde att ha vårdnaden om sina barn efter en skilsmässa. Vad jag mötte var dock man, efter man, efter man, som kämpar för att få träffa sina barn, för att få vara en del av deras liv. Medan kvinnan försöker allt för att göra hans liv till ett helvete. Rättssystemet är inte jämställt. Kvinnan stannar i huset med barnen, mannen får lämna hemmet men fortsätta betala räkningarna. Han har mycket lite att säga till om, knystar han det minsta kan han glömma att över huvudtaget få se sina barn.
Det kan hända att det finns fall när det är berättigat. Men att urskiljningslöst ställa sig på kvinnans sida vid en skilsmässa är inte jämställdhet. I slutändan är det förstås barnen som blir mest lidande.
Jag tycker att samhällsinstitutionerna måste anpassa sig till nya tider, använda nya metoder och större kreativitet för att hjälpa dessa trasiga familjer.
Och jag förskräcks över hur en mamma, i egna syften, inte räds att frånta barnen deras rätt till en närvarande pappa.
Jag kommer från Sverige, från förhållanden och en generation där problemen vid en skilsmässa ofta handlade om att pappan mer eller mindre försvann ur barnens liv. Kanske inte alltid frivilligt, men dock var barnen "bördan" och bördan lämnades över till kvinnan. Det har kanske till viss del förändrats, men jag ser även bland mina jämnåriga som redan hunnit separera, att barnen självklart stannar hos mamman. Pappan träffar dem när han har tid.
Jag kom till Spanien med fördomen att det troligen var betydligt värre här. Att männen förmodligen inte ens övervägde att ha vårdnaden om sina barn efter en skilsmässa. Vad jag mötte var dock man, efter man, efter man, som kämpar för att få träffa sina barn, för att få vara en del av deras liv. Medan kvinnan försöker allt för att göra hans liv till ett helvete. Rättssystemet är inte jämställt. Kvinnan stannar i huset med barnen, mannen får lämna hemmet men fortsätta betala räkningarna. Han har mycket lite att säga till om, knystar han det minsta kan han glömma att över huvudtaget få se sina barn.
Det kan hända att det finns fall när det är berättigat. Men att urskiljningslöst ställa sig på kvinnans sida vid en skilsmässa är inte jämställdhet. I slutändan är det förstås barnen som blir mest lidande.
Jag tycker att samhällsinstitutionerna måste anpassa sig till nya tider, använda nya metoder och större kreativitet för att hjälpa dessa trasiga familjer.
Och jag förskräcks över hur en mamma, i egna syften, inte räds att frånta barnen deras rätt till en närvarande pappa.
Jag vill flytta
Av alla grannar jag haft här, var och en med olika egenheter, är det nu officiellt att de nuvarande är de värsta. Söndagsmorgonen inleddes med ett praktgräl, inte det första, under vilket jag började leta efter telefonnumret till polisen eftersom jag var livrädd att någon av dem vilken sekund som helst skulle drämma till den andre. Hon gallskrek "släpp ut mig" och han "slå mig inte". Till slut stack han, men kom tillbaka igen. Nu har polisen varit här och killen åkte precis iväg med dem, fast jag fick intrycket av att det var han som hade hämtat dem. Möjligen har någon av de andra grannarna ringt. I denna miljö lever en 1-årig flicka.
Och jag som trodde att en ihärdig trummis var det mest enerverande man kunde få till granne. Det var en irritation man kunde skratta åt, det här är bara väldigt obehagligt.
Och jag som trodde att en ihärdig trummis var det mest enerverande man kunde få till granne. Det var en irritation man kunde skratta åt, det här är bara väldigt obehagligt.
fredag 14 september 2007
Dröm eller verklighet
I natt drömde jag att en av mina kindtänder liksom bara kollapsade, gick sönder i flera bitar, mitt under ett telefonsamtal. Jag var sluddrigt tvungen att avsluta och lägga på. Jag spottade ut tanden i fyra delar och det hela var en ganska obehaglig upplevelse. Idag slog jag upp i min drömtydningbok var det kunde betyda. Där står att tänder har med förlorad självkänsla att göra.
Tyvärr tror jag det är värre än så. Jag har tandvärk. Även i vaket tillstånd.
Tyvärr tror jag det är värre än så. Jag har tandvärk. Även i vaket tillstånd.
Jag fick ett kedjebrev
En del kedjebrev blir jag bara irriterad över, andra läser jag med viss behållning, ganska sällan skickar jag dem vidare. Ibland kan jag inte låta bli, även om jag är emot dem av princip, för att de faktiskt har något att säga, och lite grand för att jag är ganska vidskeplig av mig.
Det här kom från en god vän idag. Hon stod mig väldigt nära för några år sedan och får mig fortfarande att le när jag tänker på henne. Jag gillade det och tror att jag kanske behövde höra just detta, just idag.
Så idag blir det kedjebrev på bloggen!
"När någon kommer in i ditt liv av en orsak, är det oftast för att fylla ett behov du har uttryckt. De har kommit för att hjälpa dig genom en prövning, för att ge dig vägledning och stöd. För att hjälpa dig fysiskt, känslomässigt och spirituellt.
Det kan verka som om de är sända från himlen, och det är de!
De är där för det du behöver dom för. Så plötsligt, utan att du gör något fel eller på ett till synes opassande tidpunkt, kommer denna person att säga eller göra något som gör att erat förhållande tar slut.
Ibland dör dom, andra gånger lämnar dom dig. Ibland provocerar de dig och tvingar dig att fatta ett beslut. Det som är viktigt att förstå är att ditt behov är mättat, ditt öde är fullbordat, deras arbete är utfört. Den bön du skickade till universum har blivit hörd, och det är nu dags att gå vidare.
Några människor kommer in i ditt liv för en period, för att det är din tur att dela med dig, att växa eller att lära. De ger dig en upplevelse, lugn eller bara får dig att le! Kanske lär de dig eller visar dig något du aldrig gjort förut. Vanligen ger de dig en ofantlig mängd av glädje. Tro på det. Det är äkta! Men bara för en period.
Livslånga förhållanden lär dig livslånga läxor, sådant du måste bygga upp för att få en solid känslomässig grund. Ditt jobb är att acceptera läxan, älska denna människa och använda det du har lärt i andra relationer och områden av ditt liv.
Det sägs att kärleken är blind, men vänskapen är klarsynt.
Tack för att du är en del av mitt liv, antingen det är för en period eller för resten av livet."
Det här kom från en god vän idag. Hon stod mig väldigt nära för några år sedan och får mig fortfarande att le när jag tänker på henne. Jag gillade det och tror att jag kanske behövde höra just detta, just idag.
Så idag blir det kedjebrev på bloggen!
"När någon kommer in i ditt liv av en orsak, är det oftast för att fylla ett behov du har uttryckt. De har kommit för att hjälpa dig genom en prövning, för att ge dig vägledning och stöd. För att hjälpa dig fysiskt, känslomässigt och spirituellt.
Det kan verka som om de är sända från himlen, och det är de!
De är där för det du behöver dom för. Så plötsligt, utan att du gör något fel eller på ett till synes opassande tidpunkt, kommer denna person att säga eller göra något som gör att erat förhållande tar slut.
Ibland dör dom, andra gånger lämnar dom dig. Ibland provocerar de dig och tvingar dig att fatta ett beslut. Det som är viktigt att förstå är att ditt behov är mättat, ditt öde är fullbordat, deras arbete är utfört. Den bön du skickade till universum har blivit hörd, och det är nu dags att gå vidare.
Några människor kommer in i ditt liv för en period, för att det är din tur att dela med dig, att växa eller att lära. De ger dig en upplevelse, lugn eller bara får dig att le! Kanske lär de dig eller visar dig något du aldrig gjort förut. Vanligen ger de dig en ofantlig mängd av glädje. Tro på det. Det är äkta! Men bara för en period.
Livslånga förhållanden lär dig livslånga läxor, sådant du måste bygga upp för att få en solid känslomässig grund. Ditt jobb är att acceptera läxan, älska denna människa och använda det du har lärt i andra relationer och områden av ditt liv.
Det sägs att kärleken är blind, men vänskapen är klarsynt.
Tack för att du är en del av mitt liv, antingen det är för en period eller för resten av livet."
onsdag 12 september 2007
tisdag 11 september 2007
Mitt nya liv
Som en äkta spanjor har jag nu inte en eller två, utan tre arbetsgivare; en svensk, en dansk och en spansk. På pappret ska jag hädanefter jobba 200 timmar i månaden. Jag kommer totalt att tjäna drygt 100 euro mindre än vad jag gjorde på mitt senaste jobb i Sverige som jag lämnade för tre år sedan (1 jobb, 1 arbetsgivare, 160 h/mån). Mina utgifter har hela tiden varit ungefär de samma, men i Spanien förutsätts det att man är två som delar på dem.
Trots allt, givetvis ett lyft. Jag flyttade knappast till Spanien i tron om att jag skulle bli rik. Berikad möjligtvis. Däremot vill jag gärna överleva, kunna betala mina räkningar och köpa nya skor när de gamla går sönder. Jag började dock för tre år sedan med ett extraknäck som gav mig 300 euro/mån. Det går alltså framåt.
I morse kl 7.45 blev jag upphämtad av min spanska chef för att åka till Marbella och ha möte i fyra timmar om ett projekt vi drar igång. Därefter satt jag kvar på hans kontor för att översätta nyheter från danska till svenska för lokalradion på Costa del Sol, vilket jag gör varje vardag. Sedan tog jag bussen tillbaka till Málaga, totalt två timmar från dörr till dörr för att komma hem, kl 16.15. Äta lunch, maila, återgälda ett missat samtal som visade sig vara ett artikeltips, förbereda eftermiddagens intervju och bege mig hemifrån igen kl 18, promenera tillbaka till stationen, hämta upp vår svenska praktikant, besöka ett annorlunda kulturprojekt i Málaga. Hemma igen kl 21.
En dag vilken som helst. I mitt nya liv.
Grubbleriernas tid är förbi. Jag är för trött och har inte tid längre.
Trots allt, givetvis ett lyft. Jag flyttade knappast till Spanien i tron om att jag skulle bli rik. Berikad möjligtvis. Däremot vill jag gärna överleva, kunna betala mina räkningar och köpa nya skor när de gamla går sönder. Jag började dock för tre år sedan med ett extraknäck som gav mig 300 euro/mån. Det går alltså framåt.
I morse kl 7.45 blev jag upphämtad av min spanska chef för att åka till Marbella och ha möte i fyra timmar om ett projekt vi drar igång. Därefter satt jag kvar på hans kontor för att översätta nyheter från danska till svenska för lokalradion på Costa del Sol, vilket jag gör varje vardag. Sedan tog jag bussen tillbaka till Málaga, totalt två timmar från dörr till dörr för att komma hem, kl 16.15. Äta lunch, maila, återgälda ett missat samtal som visade sig vara ett artikeltips, förbereda eftermiddagens intervju och bege mig hemifrån igen kl 18, promenera tillbaka till stationen, hämta upp vår svenska praktikant, besöka ett annorlunda kulturprojekt i Málaga. Hemma igen kl 21.
En dag vilken som helst. I mitt nya liv.
Grubbleriernas tid är förbi. Jag är för trött och har inte tid längre.
måndag 10 september 2007
Även solen har sina fläckar
Lite tjatigt nu kanske, men ja, det blev en sväng till Tarifa i helgen igen. Bara över dagen. Jag hade folk på middag kvällen innan, kom i säng strax innan 4 och skulle vara på tågstationen i Torremuelle 8.36. 8.40 ringer telefonen och väcker mig... Klockan hade inte ringt. Men jag var så inställd på att åka att jag tog bussen lite senare istället. Så till Tarifa kom jag.
Så långt var allt väl. Bläckfisk (Pulpo a la gallega), skaldjur (almejas) och bläckfiskkroketter (croquetas de choco) med vitt vin. Lång strandpromenad och romantisk solnedgång.
Men sedan gick något fel. Vi träffade på vänner till mitt kära sällskap och inbjöds att äta middag med dem. Trött var jag och två av dem var kubaner som jag inte förstod hälften av (vilket betyder att resterande hälft inte får nån större mening). Så jag var tyst. Tyst, så tyst att tystnaden hördes. Det händer ibland och om det går för lång tid innan jag säger något blir jag liksom stum. Och så kan jag till slut inte öppna munnen över huvudtaget. Det lade verkligen sordin på dagen och sjävförtroendet dök i botten vilket i sin tur alltid leder till en massa annat snurr i skallen. Men okej, guess that´s life too...
fredag 7 september 2007
Snart, snart, snart...
...öppnar IKEA i Málaga! Äntligen! Den 30 oktober. Igår gick de ut med datum och jag börjar nästan tro att det faktiskt är sant. Det har varit på gång så länge och bygget skjutits upp och försenats så många gånger att man knappt vågar tro det. Men jag har sett det. Passerat med tåget förbi Plaza Mayor. Där ligger den välkända blåa byggnaden med de gula bokstäverna. Så jodå, öppna kommer det med all säkerhet att göra. Åtminstone innan jul.
Och vem kan väl önska sig en bättre julklapp?
Det handlar säkert lite om nostalgi och nationalism men framför allt handlar det om att det inte finns någon motsvarighet till IKEA i Málaga. Här finns bara dyra möbelaffärer eller billiga "Todo 100" (typ allt för 100 pesetas) med vansinnigt osmakliga prylar, alternativt varuhus där man kanske kan få tag på en del grejer även till hemmet. Det närmaste skulle möjligtvis vara ZARA Home, som jag gillar, men deras utbud är inte så stort.
Jag längtar så efter att gå en tur på IKEA för att för nästan ingenting köpa snygga, designade lampor, roliga köksprylar och framför allt VÄRMELJUS som inte slocknar efter en kvart. Jippie! Heja IKEA!
(Ganska populärt bland spanjorerna också för den delen: 25 000 har sökt de drygt 500 utlysta platserna.)
Och vem kan väl önska sig en bättre julklapp?
Det handlar säkert lite om nostalgi och nationalism men framför allt handlar det om att det inte finns någon motsvarighet till IKEA i Málaga. Här finns bara dyra möbelaffärer eller billiga "Todo 100" (typ allt för 100 pesetas) med vansinnigt osmakliga prylar, alternativt varuhus där man kanske kan få tag på en del grejer även till hemmet. Det närmaste skulle möjligtvis vara ZARA Home, som jag gillar, men deras utbud är inte så stort.
Jag längtar så efter att gå en tur på IKEA för att för nästan ingenting köpa snygga, designade lampor, roliga köksprylar och framför allt VÄRMELJUS som inte slocknar efter en kvart. Jippie! Heja IKEA!
(Ganska populärt bland spanjorerna också för den delen: 25 000 har sökt de drygt 500 utlysta platserna.)
torsdag 6 september 2007
Självständiga kvinnor betalar för sig
Jag har dejtat en del spanjorer och naturligtvis betalar de alltid, oavsett om det är en drink, en kaffe eller en middag. Jag opponerar mig alltid, sticker fram min sedel och vill vara med och dela, eller ibland till och med bjuda.
Det har hänt att jag har fått betala. Inte på första dejten givetvis, men kanske senare och när det bara rört sig om vänskap. Men inte av det naturliga skälet, som för mig väl handlar om enkel rättvisa. Nej, vad jag förstått så här efter några år är att de är lite rädda, de tror att jag ska bli arg, att de ska förolämpa en nordisk, självständig kvinna, om de insisterar för mycket.
Jag kan bara tala för mig själv, men de kan inte ha mer fel. Jag blir aldrig förolämpad om någon vill bjuda. Jag blir glad och tacksam och tycker om att känna mig uppvaktad. Har de dessutom mer pengar än mig tycker jag det känns ännu mer okej, lite Robin Hood-principen, även om jag kanske inte direkt kan räkna mig till de svältande.
Det är bara det att jag är uppfostrad med att man inte tar saker och ting för givet. Jag kan inte ta för givet att någon annan ska betala för mig även om spanjorerna gjort så i hundratals år. Jag kan inte bara resa mig och gå och förvänta mig att killen ska pröjsa. Jag måste åtminstone erbjuda mig.
Igår käkade jag tapas med en killkompis. Han betalade. Jag var dock snabb och såg till att få betala glassen vi tog på vägen hem. "Åh, du är så själständig", suckar han och skrattar.
Nej, faktiskt inte särskilt, jag vill bara vara snäll.
Det har hänt att jag har fått betala. Inte på första dejten givetvis, men kanske senare och när det bara rört sig om vänskap. Men inte av det naturliga skälet, som för mig väl handlar om enkel rättvisa. Nej, vad jag förstått så här efter några år är att de är lite rädda, de tror att jag ska bli arg, att de ska förolämpa en nordisk, självständig kvinna, om de insisterar för mycket.
Jag kan bara tala för mig själv, men de kan inte ha mer fel. Jag blir aldrig förolämpad om någon vill bjuda. Jag blir glad och tacksam och tycker om att känna mig uppvaktad. Har de dessutom mer pengar än mig tycker jag det känns ännu mer okej, lite Robin Hood-principen, även om jag kanske inte direkt kan räkna mig till de svältande.
Det är bara det att jag är uppfostrad med att man inte tar saker och ting för givet. Jag kan inte ta för givet att någon annan ska betala för mig även om spanjorerna gjort så i hundratals år. Jag kan inte bara resa mig och gå och förvänta mig att killen ska pröjsa. Jag måste åtminstone erbjuda mig.
Igår käkade jag tapas med en killkompis. Han betalade. Jag var dock snabb och såg till att få betala glassen vi tog på vägen hem. "Åh, du är så själständig", suckar han och skrattar.
Nej, faktiskt inte särskilt, jag vill bara vara snäll.
onsdag 5 september 2007
Hösttecken
Jag märker det även här! När jag tog min kvällspromenix igår var det bara 20 grader när jag kom hem vid 21.30. Och när jag vaknade till imorse, innan klockan ringde, frös jag lite med bara lakanet över mig. Om några veckor kan jag stoppa i täcket!
söndag 2 september 2007
En helg i paradiset
Östanvinden (levante) i Tarifa är inte att leka med. När det blåser så blåser det rejält och det har det gjort i helgen. Det blev inte så många timmar på stranden, sanden sticker som nålar i huden och hjärnan känns som ett urblåst ägg efter en kvart. Men det var uppfriskande och vattnet underbart.
Och när man har den här utsikten från trädgården mår man ganska bra ändå.
På bottenvåningen i det här fina huset bodde vi.
Fredagsdopp i Atlanten.
Shoppingtur och middag i byn.
Ingången till gamla stan.
Lördagspromenad på spaning efter gamar och örnar. Gamarna i sin tur spanade in djurkyrkogården med kadavern och örnarna cirklade runt i väntan på att vinden skulle lägga sig för att kunna korsa sundet över till Marocko.
Söndagslunchen? Nej, vi fick ingen fisk. Men vi blev inte så ledsna, alla var ändå mest nervösa över vad vi skulle göra med den om vi faktiskt hade fått någon. Jag blev dagens hjältinna genom att sätta masken på kroken.
Och när man har den här utsikten från trädgården mår man ganska bra ändå.
På bottenvåningen i det här fina huset bodde vi.
Fredagsdopp i Atlanten.
Shoppingtur och middag i byn.
Ingången till gamla stan.
Lördagspromenad på spaning efter gamar och örnar. Gamarna i sin tur spanade in djurkyrkogården med kadavern och örnarna cirklade runt i väntan på att vinden skulle lägga sig för att kunna korsa sundet över till Marocko.
Söndagslunchen? Nej, vi fick ingen fisk. Men vi blev inte så ledsna, alla var ändå mest nervösa över vad vi skulle göra med den om vi faktiskt hade fått någon. Jag blev dagens hjältinna genom att sätta masken på kroken.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)