Antiklimax

Förutom lite pill med radannonser och evenemang på måndag och tisdag är jag klar med mitt bidrag till julitidningen. Puh. Det har inte varit någon särskilt jobbig eller stressig månad, ändå känns det som om just det faktum att det äntligen är semester fick 11 månaders jobb att plötsligt falla tungt på mina axlar. Jag har varit extremt osocial hela veckan och låter helgen fortsätta i samma anda. Jag är trött och därför väldigt glad att jag inte behöver skriva mer på ett tag, men jag saknar pirret som borde infinna sig nu. Det borde spritta i kroppen av tanken på att juli ligger framför mig med lediga, lata dagar, om en vecka åker jag till Dublin. Men nej...

Men det kommer kanske.

Statligt körkortslån

Spanska Vägverket (DGT) erbjuder ungdomar mellan 17 och 25 år att ta körkort för en euro per dag. De får låna mellan 500 och 1 000 euro helt räntefritt. Min första tanke var, varför satsa en massa pengar på att ungdomarna tar körkort när de inte ens har råd att flytta hemifrån? Och varför uppmuntra till bilkörning i tider av klimatförändringar och gigantiska problem med att uppfylla Kyotoprotkollet? Men sen läste jag lite till och såg att de måste gå en särskild trafiksäkerhetsutbildning. Och det är ju bra att man med lånet också kan sätta upp villkor som kanske leder till färre trafikdödade. Så jag bestämde mig för att det ju faktiskt är ett väldigt fint erbjudande!

Även om jag fortfarande tycker att bostads- och studielån borde varit högre prioriterade.

La gruuuhhhuuuuaaaa

Jag hade hyrbil tisdag-onsdag, parkerade på Plaza de la Merced sent i tisdagskväll. Igår när jag kom ut för att ta bilen och köra till Nerja var den inte där. Jag bara stod och glodde säkert i flera minuter. Snacka om att jag kände mig handfallen. Jag traskade moloken bort till lokalpolisen och undrade vad jag skulle göra, varpå han gav mig numret till polisens bärgningstjänst. De hade mycket riktigt tagit hand om min lilla Fiat Panda. Jag kunde hämta den på ett parkeringshus bredvid Corte Inglés. För 68 euro. Bläääääää. Där gick en stor del av semesterkassan.
Jag är inte på så bra humör idag.

Jag tyckte själv att jag parkerade på en p-ruta, kanske inte helt och hållet, men tillräckligt för att vara i Málaga. Men tydligen inte. Det lustiga var att det envisades med att upprepa att bilen hade hämtats kl 24.18, men då var jag fortfarande i Marbella. På lilla lappen de satt på rutan stod 23.55. Jag var inte i Málaga förrän 1.30.

Sommarnoja

För ett litet tag sedan skrev Therese om att svensk sommar inte bara är semester och sol som skiner utan också innebär en massa krav och stress. Jag känner väldigt väl igen mig. Svensk höst är definitivt min årstid, då känner jag liksom Tom Hanks i You´ve got mail för att köpa nyvässade blyertspennor i glada färger. Hösten är pånyttfödelse. Sommaren, eller vilken annan dag eller storhelg som helst, där man förväntas ha ovanligt roligt, eller vara lyckligare än någonsin, är väldigt mycket en långdragen känsla av "borden". Man kan tydligt höra föräldrar, dagisfröknar och lärares röster i ens inre klämkäckt säga "pass på, ut och lek nu medan solen skiner".
Men om jag inte vill? Spelar ingen roll. I Sverige skiner solen en dag. Det kan i värsta fall vara den sista den sommaren. Du måste.

I alla fall, så är det inte i Spanien. Solen har skinit och idag var det över 35 grader varmt och jag har inte gått utanför dörren sedan igår förmiddag. Igår pysslade jag med annat, framför allt läsa. Idag har jag jobbat. Och jag behöver inte ha det minsta dåligt samvete. Däremot fick jag äta popcorn till kvällsmat eftersom jag inte hade så mycket annat hemma...

Postvakt

Inte undra på att posten inte alltid kommer fram. Med tanke på att den här lilla sötnosen tycks ha stationerat sig på min brevlåda.

Oväntad kärlek

Istället för att fira San Juan tillbringade jag gårdagen i Fuengirola tillsammans med 10 000 Harley-Davidsonbikers, samt en hel del andra fantaster på European H.O.G. Rally. Jag kan inte kalla mig särskilt motorcykelintresserad. Men ni vet, ibland överraskas man, och faller för någon man inte alls hade tänkt sig. Det liksom bara klickar, trots olikheter. Och ingen kan väl säga annat än att vi utgör ett vackert par!?

Födelsedagsfirande

Sen eftermiddag i Rincón de la Victoria. Jag börjar med att svalka fötterna och resten av kroppen med.




Ölen på kylning.


En av våra födelsedagspresenter till Karoline 33 år!


Middag i det fria.


Lite orutinerat med stora grillspett, brochetas, de tog alldeles för lång tid.




Lekar.

Trådlösa förbindelser

I dagarna fyller mitt fungerande bredband 2 år. Det är defintivt något att fira eftersom jag fick kämpa hårdare än de flesta för att få det. Idag minns jag alltihop som en tokig historia men det höll faktiskt på att ta knäcken på mig.

Jag flyttade till Spanien i mitten av oktober 2004, skulle bo med en kompis men råkade bli boende med min dåvarande pojkvän. Ungefär samtidigt började jag jobba som reporter, hemifrån var överenskommelsen. Eftersom förhållandet var alltifrån stabilt var det inte läge att börja installera en massa grejer i pojkvännens hem (han lät mig inte ens använda garderoberna...). I lägenheten fanns inte ens ett telefonjack. Så under mina första stapplande månader som reporter på Costa del Sol fick jag vara så snäll att arbeta på internetcaféer och ringa från telefonkiosker, jag var luspank och hade inte råd att ringa från mobilen. Oj, oj, jag kan lova att trots att jag började med att skriva tre artiklar i månaden, aldrig i mitt liv har jobbat så mycket som då. Jag sprang och gick stan runt, väntade och ringde, väntade och ringde. Och ovanpå allt detta en nervositet utan dess like; för att tala spanska på telefon, för att jag skulle göra bort mig och inte få behålla jobbet. Och för en massa andra saker.

I januari bestämde vi i alla fall att det skulle installeras telefon och Internet i pojkvännens lägenhet. Det betydde dock inte att han lyfte ett finger för att det skulle bli gjort. Jag fick kolla utbudet, jämföra priser och gå till Telefonica för att först beställa jacket. På den tiden hade jag inte en susning om nånting och jag gjorde allt i fel ordning. För att skaffa telefon var jag tvungen att ha ett bankkonto. Så jag gick till banken. Där sa de att jag var tvungen att ha ett NIE-nummer (id-nummer för utlänningar). Så jag gick till polishuset för att skaffa NIE-nummer. Vilket inte är gjort i en handvändning det heller och dessutom dröjde tre veckor.

Telefonjacket installerades och nu kunde jag äntligen beställa Internet. Kärring mot strömmen som jag är ville jag inte anlita Telefonica. Jag hade hört en massa historier om dem, om hur de lurade folk, strulade och dessutom försökte behålla monopolet på marknaden. Så jag bestämde mig för AUNA. Trådlöst Internet skulle det vara. Det tog en månad, sedan fick jag en tillfällig router som inte var trådlös. Den fungerade dock utmärkt och jag var lycklig. En månad senare kom den riktiga routern, den trådlösa, och jag fick lämna tillbaka den andra med vändande post.

Den fungerade inte. Jag gjorde allt som jag skulle men kunde inte koppla upp mig. Jag ringde till supportern miljoner gånger, vilket är ett litet helvete i sig eftersom man måste ta sig igenom 20 automatiska steg innan man kommer till en riktig person och oftast bröts samtalet någonstans på vägen och jag fick ringa upp igen. Jag var trevlig, jag var arg, jag var hård, tuff, grät, sa att jag var journalist och var TVUNGEN att ha mitt Internet genast. Men inte. Ingenting.
Detta var någon gång i mars.

För att göra en lång historia lite kortate, höll det på så fram till slutet av juni. Under tiden surfade jag via modem. Inte så kul när man ska skicka högupplösta bilder. Det tog ungefär tio minuter att ladda upp en bild i ett mail. Varje vecka ringde jag, drog min historia och AUNA lovade att höra av sig omedelbart och tala om vad som hände. Två gånger byttes faktiskt routern ut. Men de nya fungerade inte heller. De skickade en tekniker som inte heller fick någon av dem att fungera.

Plötsligt damp det ned en faktura på 300 euro, för Internetuppkoppling som jag inte haft, för routern som var trasig samt för teknikern som AUNA lovat att stå för. Där tog mitt tålamod slut. Jag gick till banken och spärrade mitt konto, ringde en sista gång och talade om vad jag gjort och sa att "jag lägger inte på luren förrän ni talar om vad jag ska göra". Vilket jag naturligtvis fick göra... Men efter en timme ringde chefen och drog en lång harang om hur Telefonica brutit Internetanslutningen, att de gör så för att konkurrenterna ska bli av med sina kunder, osv. Jag tror honom. Men det spelar ingen roll, jag kan inte leva utan Internet. Så jag bröt kontraktet med AUNA och ringde Telefonica. Efter två dagar kom en tekniker och installerade en trådlös router. Som har fungerat sedan dess.

Jag betalade aldrig en euro till AUNA. Det krävdes en del faxande men till slut fick de ge med sig. Det enda positiva jag kan säga om dem är att de hade sparat informationen om mina samtal till dem i sitt system och alltså inte kunde säga så mycket om att jag bröt kontraktet i förtid. Vilket egentligen medför en straffavgift på 120 euro. Men det var ju de som inte lyckats leverera. Det förstod till och med de.

Det här skriver jag inte för att hylla Telefonica, de är alla lika goda kålsupare. Men ni förstår kanske varför jag känner för att utbringa en skål och ett fyrfaldigt leve för mitt bredband idag!

Och pojkvännen? Till hösten kan jag skåla för två år utan honom också! :-)

Månadens inlägg - tvåspråkighet

Tvåspråkighet för mig är egentligen att tala två språk lika bra, att vara "bilingue", och det kommer jag nog knappast aldrig att göra. Jag undrar om det går när man lär sig ett andra språk i vuxen ålder. Däremot lever jag dagligen med två språk omkring mig, både privat och i jobbet. Jag hade läst spanska på gymnasiet när jag kom till Málaga för snart fyra år sedan för att läsa på en språkskola, Malaca Instituto, i åtta månader. Men faktum är att jag fick börja från början när jag kom hit. Kanske jag hade det lite lättare än de andra de första veckorna, men det hade hunnit gå tio år och dessutom var språkundervisningen generellt i Sverige på min tid, rätt dålig om jag ska vara helt ärlig. Eller så hade jag otur. Att prata ingick dock inte som någon aktiv del och språken blev aldrig mer än teoretiska.

Att lära sig ett nästan nytt språk som vuxen, 28 år, var väldigt fascinerande. Jag älskar den spanska grammatiken och språket i sig och njöt verkligen. Samtidigt var det mycket, mycket svårare än jag någonsin kunnat tro. Förr hade jag nog sagt att på ett år i landet lär du dig språket flytande. När folk nu efter snart fyra år säger att "du talar väl flytande spanska?", svarar jag defintivt nej. För ju mer jag lär mig, desto tydligare framstår bristerna. Det betyder inte att jag är perfektionist. Jag är rätt nöjd med hur jag talar spanska. Framför allt: Eso es lo que hay! Men flytande, nej.

Under tiden jag pluggade insåg jag hur tätt förknippat språket är med vad som uppfattas som vår intelligens. Kanske var det extra tufft för mig som alltid jobbat och identifierat mig med språket. Plötsligt kunde jag inte uttrycka mig annat än med enstaka ord och fraser och jag kände mig oftast ganska korkad. Vilket tyvärr fick mig att hålla tyst i alldeles för många situationer det första året. Jag lyssnade och samlade på hög, lärde mig grammatiken nästan perfekt, men sa ingenting. För med talet kunde jag aldrig nå upp till min teoretiska nivå. Det där släppte jag så småningom.

Jag minns när jag sedan flyttade till Málaga på riktigt och gjorde en av mina första intervjuer på spanska. Jag skulle skriva om det spanska jullotteriet "El gordo" utifrån spelmissbrukarnas synvinkel och intervjuade ordförande i deras förening i Málaga. Jag hade ännu inte köpt min lilla skatt, bandspelaren, utan använde block och penna. Jag antecknade febrilt men förstod nog inte ens en tredjedel av vad han sa. Men det blev en artikel.

Man lär sig språk i etapper, men enda tiden det varit lätt var nog de första tio veckorna. Att gå från ingenting till att faktiskt kunna prata med folk om hur de mår, hur gammal man är, vad man gör här, osv, är så stort att man liksom svävar som på moln. Men därefter är det faktiskt mest hårt arbete. Det finns inga genvägar. Lyssna, lyssna, lyssna. Läsa, skriv, prata. Och ge fullständigt sjutton i om det som kommer ut inte motsvarar mina egentliga kunskaper.

Efter fyra år känner jag nog att jag behärskar de flesta situationer. Det är sällan jag inte förstår och i så fall förstår jag i alla fall så pass mycket att jag har vett att fråga. Om jag saknar ett ord kan jag beskriva det på annat sätt. Däremot kan jag fortfarande ha svårt för abstrakta resonemang och känslor. Det fungerar i ett samtal med en god vän, men inte med någon som inte alls förstår mig. Fast så kan det ju vara även om jag får tala svenska.

Tvåspråkighet är för mig en ovärderlig gåva som jag hoppas kunna ge till mina framtida barn. Jag hoppas de får växa upp i Spanien, men jag kommer tala svenska med dem. Dels för att det är mitt språk, dels för att jag vill att det också ska vara deras, precis som spanskan.

Läs fler månadens inlägg Nytt under solen, barajagjohanna, Jove, Therese, La Petite Haydee, Pumans dotter, Tolken

Midsommar utomlands

På fredag är det midsommar och på Svenska Dagbladet kan man läsa om tolv platser utanför Sverige där det ska firas på svenskt vis. Bland annat Costa del Sol där Svenska Kyrkan i Fuengirola ställer till med midsommarfirande. Med nubbesallad. Undrar vad det är? Isbergssallad och akvavit? Det hade varit ganska mysigt att vara med, samtidigt känns det lite som det kvittar. För mig är nog inte svensk midsommar i huvudsak dans runt midsommarstången. Det har under större delen av mitt liv främst handlat om att samlas, äta dricka och ha kul tillsammans. I någons trädgård, i en park eller på stranden. Eller varför inte inomhus eftersom det faktiskt oftast är jäkligt kallt på midsommarafton?

I vilket fall som helst så ska jag istället fira min vän K:s 33:e födelsedag med mat, dryck och lekar på stranden i Rincón de la Victoria. Ni vet hoppa säck och sånt. Och hon är ändå tyska! Det kanske trots allt kan vara på sin plats med "Små grodorna"!

På lördag, 23 juni, är det sedan dags för spansk midsommar, San Juan, och fler strandfester. Hela Málaga vallfärdar till stranden, smäller upp sina bord, stolar, parasoller och gör upp eld. Prick klockan 12 måste man doppa fötterna (eller mer) i havet, det för med sig tur. Mysigt och ganska livsfarligt. I Pedregalejo är det inte många meter mellan eldarna som får leva ganska fritt under det att allt fullare ungdomar slänger på mer bråte, sina egna kläder och sedan börjar hoppa, alternativt promenera, över dem.

En ensam själ i trappuppgången

Igår, efter middagen hos en kompis, på väg till invigningen av vår vän J:s bar, passerade vi mitt hus och jag tänkte passa på att lämna lite grejer. Klockan var väl en 1-2 på natten. Porten är trasig och går inte att stänga, för ungefär hundrade gången. När vi, tack och lov att jag inte var ensam, kommer upp på andra och sista våningen där jag bor, ligger det en man på golvet. Först trodde jag han var död. Men när han hör våra röster börjar han röra på sig, reser sig snopet, tar sin ryggsäck och försvinner ganska snabbt. Ursäktande sig. Han var afrikan, klädd i blå kostym och enligt min bedömning varken full eller drogad på något annat sätt. Han hade bara ingenstans att sova och trodde väl att vårt hus var övergivet eftersom dörren inte var låst.

Jag känner mig fortfarande väldigt kluven till händelsen. Å ena sidan blev jag ganska chockad och lite rädd. Jag kan förstå känslan de upplever som har blivit rånade hemma. Att man inte känner sig helt säker ens i sitt eget hem rubbar någonting av ens inbyggda trygghet. Å andra sidan, var han definitivt inte farlig. Han skämdes. Och jag med, som medmänniska. Det hade väl inte varit särskilt klokt att fråga om han hellre ville sova på min soffa än på det hårda stengolvet utanför min dörr. Samtidigt undrar jag när rädslan tog över efter medmänskligheten? När fick vi för hög standard för att dela med oss, öppna dörren för en ensam människa i sökandet efter en bättre framtid?

Mitt färgglada hem

Jag är faktiskt helt hopplös när det gäller presenter. Dels för att jag är usel på att komma på bra grejer, dels för att jag alltid hittar en himla massa bra saker till mig själv. Det blir liksom alltid "en julkapp till syrran och en till mig, ett paket till mamma och..." osv. Så idag när jag skulle gå på jakt efter 19-års present till lillasyster sprang jag på denna himla fina persienn, för halva priset dessutom, endast 23:50 euro. Kunde inte motså frestelsen. Min lägenhet börjar så smått likna ett riktigt Almodovarhem. Med oranga gardiner, några vita väggar, en turkosblå vägg, lite guldgula inslag, blått-gult-grönt-rött-vitt-rutigt kakel i köket och blå-gult i badrummet. Ytterdörren är röd och pryds av en stor blomma. Jag kan tyvärr inte skryta med att vara konstnären bakom ett enda av alla dessa färgglada inslag. Däremot skulle jag aldrig få för mig att måla om. Även om det är vansinnigt snyggt med caffelattefärgade väggar och vita soffor kan jag inte riktigt andas, än mindre skulle jag våga varken äta eller röra mig.

Och förresten, det blev en present till syster också. Fast vad är hemligt.

30 år av demokrati

Idag firar Spanien 30 år av fria val. 15 juni 1977 gick spanjorerna till valurnorna efter 40 år av diktatur. Adolfo Suárez valdes till president och satt fram till 1981. De senaste 30 åren har antalet kvinnor i kongressen ökat från 21 till 127, de utgör idag en tredjedel.

Bild: www.elpais.com

Försäljningsknep

På Café Negro i Málaga är de smarta, när du beställer två öl till två personer, får du in en ishink med fyra öl. Det ser trevligt ut, känns lyxigt, och givetvis dricker du upp de två andra ölen också.

Och skuggan föll över Calle Larios

Nu är det verkligen sommar, solskyddet på Calle Larios har hängts upp! Jag tycker inte man borde behöva jobba alls på sommaren, hjärnan är som en seg klump. Ganska många spanjorer har också särskild sommartid och jobbar bara till klockan 15 under juni, juli och augusti. Jag är ju visserligen flexibel året runt istället, så jag ska inte klaga. Dessutom är det bara en halv månad kvar till semestern!

Uppochnedvändavärlden

Förutom att den svenska grönskan överväldigade mig, förvånades jag över en annan sak under min vistelse i Sverige - väldigt många saker var billigare än i Spanien. Resten var ungefär lika dyrt. Jag köpte exempelvis schampo och balsam, samma märke som här men för en fjärdedel av priset. Tåg och buss är jämförelsevis billigt, 86 SEK Helsingborg-Köpenhamn. Bara att åka mellan Málaga och Marbella kostar nästan 5 euro. En stadig lunch med dryck och kaffe får du i Sverige för 60 SEK, i Málaga räcker det möjligen till en öl och någon liten tapas.

Med tanke på att lönerna i Sverige är betydligt högre och hyrorna på samma nivå som här kan man ju börja undra om man verkligen befinner sig på rätt plats. Å andra sidan flyttade jag inte till Spanien för att förbättra min ekonomi. Och det positiva är ju just att det blir roligare att turista i Sverige.

Påsken vara skall till midsommar

Några veckor innan påsk, dvs i mars, skickade min älskade mamma ett stort kuvert till mig innehållande påskpynt till ett påskris och en kökshandduk med påskmotiv. Det aldrig kom fram. Jag vet att de små lapparna från posten som talar om att jag har ett paket att hämta ut ibland försvinner i min trappuppgång, brevbäraren slänger posten på golvet och ibland blåser saker och ting iväg när folk går in och ut. Jag gick till posten och frågade om de möjligen kunde titta om det fanns något till mig. Nej, icke. Inte om brevet inte var rekommenderat. Vänta på lappen, sa tjejen på posten surt. Den har förmodligen redan kommit men försvunnit, sa jag lika surt. För säkerhets skull gick jag dit igen, i hopp om att bli expedierad av någon som kunde tänka sig frångå sina principer. Nej, samma sura tjej igen. Jag frågade vad som hände om paketet inte hämtades ut. Det skulle då skickas tillbaka till avsändaren. Vilket mycket riktigt skedde. Så några dagar innan jag kom till Sverige, gjorde mitt påskpaket också det.

Ganska mycket onödigt arbete bara för att posttjejen vägrade titta efter om mitt paket låg och skräpade någonstans. Ska man verkligen behöva skicka minsta lilla paket rekommenderat?
Jag skickade en parfym till min lillasyster förra sommaren, den kom aldrig fram. Jag litar inte på spanska posten.

Fyra dagar i Sverige

Tack vare en fin kontakt fick jag flyga cockpit från Málaga till Köpenhamn. Hur häftigt som helst!


I Köpenhamn lunchade jag med en kompis och njöt en stund av klassiskt skandinaviskt solbeteende - en timme i gröngräset på lunchrasten. Och brände mig naturligtvis på kuppen.


Kände mig verkligen som en utlänning när jag fascinerat började fotografera alla cyklar. Jag har nog förvandlats till en malagueña!


Efter att bara ha åkt till Sverige vid jul de senaste åren, förbluffades jag av grönskan. Ängelholm i sommarskrud var ett kärt återseende.


Mammas lilla trädgård stod i full blom och där serverades jag nypotatis, sill och svenska jordgubbar med grädde!


Sa jag att det var gröööööööööönt!


I fredags var det dags för lillasysters student. 500 ungdomars kompisar och familjer väntade i sommarvärmen med sina plakat på att Parkskolan skulle slå upp sina portar.


Och så stormade hon ut, lilla syster yster som blivit stor. Under champagne- och glädjerus sjungandes "Fy fan vad vi är bra".


Hem transporterades hon i båt, fast på land, tillsammans med klassiska lövade cabrioleter, släpvagnar och cykelkärror drog de genom staden.


Jag hann med en cykeltur med mamma också, Vejbystrand-Ängelholm tur och retur.


Och njöt ännu mer av den svenska sommaren från sin bästa sida.


Och vinden som blåste i håret.


Ett dopp i havet och några timmar på stranden.


Och god mat med familjen på Malens krog i Båstad.

Du tysta du glädjerika sköna

Apropå nationaldagsfirande så höjs nu röster för att den spanska nationalhymnen också ska förses med text. De spanska idrottsmännen och kvinnorna tycker det är tråkigt att de inte kan sjunga vid de stora sportevenemangen. Och politikerna verkar relativt ense om att så ska det bli. Utrikesministern Moratinos tycker att texten bör förmedla ett budskap av gemenskap, Spaniens betydelse i historien, vad landet kan bidra med i världen och spanjorernas värden och ideal. Inte alldeles lätt.

Sveriges nationalsång kan väl knappast sägas uppfylla något av detta? Fast jag tycker rätt bra om den trots allt, även om enda gången jag faktiskt fick gåshud av att sjunga den, var på förra årets nationaldagsfirande på Svenska Skolan i Fuengirola. Det kändes fint på nåt sätt. Man blir helt klart mer nationalistisk när man flyttar utomlands. Fast jag kunde ju knappast låta bli att skratta högt åt att hundratals Spaniensvenskar klämde i för fullt och sjöng "Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden". Kanske texten skulle må bra av en liten uppdatering i alla fall?

Bilden är tagen i Vejbystrand i mellandagarna, slutet av 2006. Nu återvänder jag några dagar ett halvår senare för att njuta av det svenskaste svenska - studentexamen! Det blir en blandning av nostalgi, fest och familj. Och som sagt, ett kryddmått svensk tystnad.

Småpojkar på allt för mäktiga positioner

ETA:s så kallade vapenvila bryts från och med midnatt. I själva verket upphörde den givetvis den 30 december, vid attentatet på Madrids flygplats då två personer omkom. Nu utlovas en ny våldsoffensiv. ETA är sura för att Zapatero inte bryr sig om dem tillräckligt. Oppositionsledaren Rajoy och hans parti PP är sura för att Zapatero över huvudtaget bryr sig om ETA och har tjatat och gnällt så man får sår i öronen om att man inte bör fredsförhandla med terrorister. Jag skulle inte vilja vara i Zapateros kläder. Ett jäkla tjafs är vad det är.

Innan jag kom till Spanien visste jag inte mycket om ETA, men i Sverige uppmärksammas generellt sett alla "frihetskämpar" som just sådana, och min något suddiga uppfattning var väl att om de vill vara fria, varför inte? Misstänker att många svenskar tänker just så. De glömmer bort att ETA dödar för att få sin vilja igenom och att långt ifrån alla basker vill leva i ett Baskien som inte tillhör Spanien. Demokratin har faktiskt redan sagt sitt i och med att majoriteten röstar på spanska partier.

Läs fler aktuella inlägg om ETA Sydkusten, Anna Málaga, Thomas Gustafsson

Största möjliga tysssssssssssstnad

På torsdag åker jag till Sverige och just nu känner jag verkligen att det kommer i precis rätt ögonblick. Jag längtar efter tystnad så att jag skulle vara beredd att betala för den. Málaga är mycket bra saker, men tyst är det inte. Aldrig. Och ibland är det som öronen blöder och man inte vet var man ska bli av, av alla dessa ljud. Det är bilar, hundar, moppar, tutor, människor, byggarbetsplatser. Och så grannen. Han som förvandlat sin lägenhet till värsta replokalen. Jag måste nog snacka med honom så småningom, annars kommer jag att bli dels tokig, dels att börja hata trummor. I lördags hade de värsta gigget med gitarr, flöjt och trummor. Mysigt. Om du gått hemifrån för att lyssna just på musik. Inte när du befinner dig hemma i din vrå och liksom bara vill vara.

Fyra dagar med svensk tystnad kommer göra mig mycket gott.

Spanien - nazisternas tillflyktsort

Spanien ska enligt en stor artikel i tidningen El Mundo har varit, och fortfarande vara, tillflyktsort för nazister. Delvis ett resultat av tjänster och gentjänster mellan Hitler, Mussolini och Franco. Reportagets huvudperson är en norsk, äldre man som bor på Costa del Sol. En man som jag för 1,5 år sedan intervjuade i ett helt annat sammanhang. Bilden, i form av en skärmdump av Sydkustens hemsida, upptar en stor del av uppslaget i El Mundo.

Mannen ska ha ingått i Hitlers innersta kretsar och bland annat ha hjälpt att fly och gömma den så kallade "Doctor Muerte" (Doktor Död). Denne tjänstgjorde som läkare på koncentrationslägret Mauthausen och hann under endast fem veckor döda 500 personer.

Det känns givetvis mycket obehagligt att ha suttit så nära någon som stöttat judeutrotningen och alla fasor som begicks under kriget.
Om det nu stämmer.

Jag vill på inget vis ifrågasätta El Mundos artikel. Men det stör mig att det finns ett antal rena fel i artikeln, möjligen oviktiga i sammanhanget men som minskar trovärdigheten. Det stör mig att det inte finns någon tydlig källhänvisning. Och framför allt att inte någon har ombetts kommentera denna saftiga historia. Det uppges att norrmannen lever gömd, utan telefon, när det i själva verket bara är att ringa växeln och knappa in rumsnumret för att tala med honom.

Artikeln saknar på nåt vis fokus. Handlar den om Spanien som nazisternas tillflyktsort och att flera av dem idag bor på Costa del Sol? Handlar den om polisens sökande efter Doctor Muerte? Eller om den norske nazisten i Marbella? Den sistnämnda har onekligen fått mest utrymme med både fullständigt namn och bild på honom och hustrun. Vore det inte på sin plats att tala med mannen ifråga innan denna fakta publiceras?

Artikeln har knappast något starkt nyhetsvärde, det osar slarv och brådska att fylla två tomma sidor i söndagstidningen. Historien har fått gå före journalistetik. Tråkigt att materialet inte bearbetats bättre för ämnet är definitivt intressant.

Ska vi baka sandkakor?

Damm, damm och åter damm. Jag skulle lätt kunna dammsuga min lägenhet två gånger om dagen. Och då är jag faktiskt inget städfreak. Fråga min mamma. Men sommar i Málaga innebär extremt torr luft och damm som fastnar alltifrån i näsan till på bokhyllan. Och då talar vi om ett dammlager som kräver minst två veckor i Sverige för att gro till sig. Här räcker det med två dagar.

Dessutom är min lägenhet lite speciell. Väldigt fin med träbjälkar i taket! Men med cement däremellan och ingen isolering. Normalt sett trillar det ganska mycket smågrus ned på golvet och i sängen. När det regnar och är fuktigt får jag ro. Då håller sig cementen på sin plats. Men nu fullständigt rasar det grus och småsten. Jag sover i en sandlåda och har ständigt småsten mellan tårna eftersom jag trivs barfota till spanjorernas förundran.

Jag skulle kunna hänga upp ett tygskynke, men jag trivs ju med att ligga och titta upp på bjälkarna när jag vaknar på morgonen. Nej, jag får nog stå ut. Och fortsätta dammsuga.

Förväntningar

Förväntningar är bra att ha, de livar upp vardagen. Det där att ha något att se fram emot. Veta när man ska träffa sin kärlek nästa gång. Veta att man ska hitta på något kul till helgen. Veta att man ska få åka på semester till sommaren.

Men förväntningar är också ett kontrollbehov, en mani som lätt förvandlas till besvikelse. Om det inte blir som man tänkt sig. Alla de där planerna som jag gör upp, de hänger ju inte bara på mig. Och jag kan inte kontrollera hela världen.

Jag är kluven till mitt sätt att leva lite mer i framtiden än i nuet. För oftast njuter jag, känner mig glad och hoppfull. Längtan är som ett uppåttjack.

Men fallet är alltid lika hårt. Jag landar med en hård duns mot marken. Förkrossad. Snopen. Frustrerad.

Och visst hämtar jag mig, reser mig igen och tänker att det är dumt att föreställa sig saker innan de har hänt. Men i den bästa av världar blir njutningen på så vis mycket längre. Veckorna, dagarna, timmarna innan. Stunden det pågår. Minnena.

I den bästa av världar.

Men det är väl kanske inte den vi lever i. Och jag borde kanske anpassa mig.