Sjuttio år är lång tid, på 30-talet var inte ens mina far- och morföräldrar särskilt gamla. Vad jag vet om den tiden har jag läst i historieböcker. Jag kan bli berörd, nyfiken, känna ilska, men sådant som spanska inbördeskriget är ändå mer som en äventyrsberättelse, en saga med skräck i kanterna, sorglig och ful. Men likväl, något som hände i en annan tid.
Igår besökte jag den gamla kyrkogården San Rafael i utkanten av Málaga. Här ligger över 4 000 Málagabor begravda i massgravar. De sköts ihjäl, många 1937, en del under 40- och 50-talen. Kulhålen finns fortfarande kvar i muren som omger kyrkogården. Just nu håller arkeologer på att gräva upp kropparna för att om möjligt identifiera dem, ge svar till anhöriga om vad som hänt och så småningom upprätta en värdig minnesplats.
Utanför mötte vi Juliana, 77 år. Hon var sju år när hennes far dömdes till döden för att han var socialist. Han sattes i fängelse, fick sin dom och två dagar senare var han borta. Juliana åker varje vecka ned från Madrid för att stötta utgrävningarna och vara på plats om utifall de hittar något som kan identifiera hennes far. Francisco, 70 år, som vi intervjuade, har aldrig träffat sin pappa, han sköts ett halvår innan Francisco föddes.
Man står där och tittar ned i massgraven, arkeologer som arbetar, tycker att det är spännande och intressant. som om det vore en boplats från stenåldern de just har upptäckt. Men det är det inte. Ett av skeletten är Franciscos pappa. Ett annat är Julianas far. Båda står där alldeles levande vid min sida. Och plötsligt känns historien väldigt, väldigt nära.
