En knäpp dag

En helknäpp dag idag har jag haft... Farande och flängande i Málagatrafiken med en liten bil. Ut långt ut på landet i de andalusiska bergen. I dimma tjock som mjölk, fast grå. I ösrregn. Och i strålande solsken.

Nya fantastiska platser har jag hittat. Som jag ska skriva om senare. När min artikel publicerats i Sydkusten . Nya underbara människor har jag mött, som fast de egentligen inte hade tid med mig, bjöd mig på spansk lantlunch bestående av migas (brödsmulor blandade med olivolja och vitlök), stekt ägg, kotletter, chorizo, morzilla (spansk blodkorv) och flan (spansk brylépudding) till efterätt.

En ny dammsugare har jag köpt eftersom den gamla inte ville vara med mer.

Vilse har jag kört. Och stressat som en toka.

Och trott att bilen höll på att lägga av mitt ute på vischan. Ratten ville inte styra och oljelampan lyste röd. Inte bra att inte kunna styra då vägen är smal och stupet brant. Utan skyddsräcke. Men den behövde bara vila lite och sedan kom vi ned, jag och lilla Forden. Helskinnade. För att ge oss i kast med eftermiddagskaoset i storstan.

Som grädde på moset passade jag på att låsa mig ute. Fastighetsskötaren hade nycklar. När jag hämtat dem (andra sidan av stan) och kom hem, svettig som en kyckling (ja, så heter det faktiskt på spanska - "sudando como un pollo") gick det inte att öppna i alla fall. Min nyckel satt i. På andra sidan...

Låssmeden kom. Fast inte var han mycket till smed. Han öppnade dörren, efter en ännu svettigare kvart, då hans mobil ringde varannan minut och jag började tro att jag faktiskt inte skulle sova hemma i natt.
Han kom på mc och jag frågade efter verktygen? Jodå, visst hade han verktygen med sig. Ett gäng mjuka plastskivor i innerfickan som han svärande stack in mellan dörrkarmen och väggen...

Och jag grät en skvätt av pur utmattning. Men har aldrig varit så glad över att kliva över min tröskel!

Varför..?

..har jag tre äggpaket i kylen?
Ett med ett ägg kvar som borde ätits innan 23/12. Ett annat med ett ägg, bäst före 27/1. Och ett tredje med fyra ägg som går ut 22/2.

Varför tar jag ut och tittar på dem och sätter in dem igen..?

Det måste vara av samma anledning som jag har en burk med gammal lingonsylt från 2005, lättdryck med bästföredatum maj förra året, tre bruna endiver, en burk med väldigt, väldigt lite jordnötsmör i... och en del annat som inte alls borde vara där. Så om någon kunde svara på varför skulle det lösa flera problem i ett.

Niagarafallen

Förutom mycket annat har jag sedan i fredags hunnit med att se tre filmer, två hemma och en på bio. Den gemensamma nämnaren var att de alla fick mig att, inte snyfta, utan gråta hysteriskt. Så kändes det i alla fall inombords. Jag var dock inte ensam vid något av tillfällena och släppte inte riktigt efter för skyfallet.

Först såg jag "United 93" som handlar om det enda planet som aldrig nådde sitt mål 11 september 2001. Filmen har karaktär av dokumentärfilm och fick mig inte bara att gråta utan gav mig en släng av panikångest. Det är första gången någonsin jag har trott att jag inte skulle fixa att se klart filmen. Rekommenderas definitivt inte för känsliga personer.

För att spä på den goda stämningen vi byggt upp såg vi därefter "Prozac Nation". Liksom ovanstående mycket välgjord men som namnet antyder, inte direkt en "feel good movie".

Helgen avslutades med Will Smiths "The Pursuit of happyness" på bio. En långsam, men ack så fin, berättelse om far och sons kamp mot livets orättvisor, stora och små. Personkemin är obeskrivbar. Kanske inte så konstigt då det är Will Smiths son som spelar just hans son. Det vackraste barn jag sett i hela mitt liv. Vilket ansikte! Vilken mimik!

Grattis på foeldelsedagen!

Fördomar är till för att brytas. På min födelsedag fick jag blommogram och det kom inte från Spanien. Jag får ta tillbaka det där om att svenska män skulle vara sämre på uppvaktning. Eller så var det bara undantaget som bekräftar regeln.

En stor, fantastiskt vacker bukett som levererades till jobbet och som jag fick hämta i går.
"Grattis på foeldelsedagen! Kram X"
Så kan det gå med stavningen när den passerar en del språkbarriärer på vägen...
Mycket spännande var det i alla fall då jag inte var riktigt säker på vem det var ifrån! Men nu vet jag... Puss till dig!

Lördagens fest blev lyckad, om än något färre gäster än jag tänkt och med ett och annat missöde i form av krossade glas och en och annan tår. Inte min. Och vad gästerna beträffar så lärde jag mig av en fördetta chef att aldrig beklaga sig över dem som inte är där, utan glädjas åt dem som kommit! Så sant, så sant.
I vilket fall som helst tror jag inte jag behöver oroa mig för vuxenpoäng riktigt än...

En spensk man

Jag vill ha en spensk man!

En man som på svenskt vis är jämlik. Din kompis. Som förstår när jag är ironisk. Som vet att en diskussion inte är det samma som gräl. Som vill (och får!) vara pappaledig. Som inte tycker att otrohet är okej eller går på "puticlub". Som har bott själv och vet att föra sig i den stora världen för att han är berest.

En man som på spanskt vis kan ge mig brunögda barn, som säger cielo, mi vida, mi amor och cariño. Som tycker att familjen är viktig och bryr sig om sin mamma. Som redan på första daten vågar visa sina känslor. Även om det inte blir fler. Som alltid låter dig gå först ut genom en dörr. Som bjuder dig på middag och säger att du är vacker. Som utstrålar beundran och värme. Och glädje över att få vara där med dig.

Svenska män har nästan allt. Men de saknar en sak. Gnista. Sorry. De säger nästan aldrig att du är snygg, de ger överhuvud taget sällan komplimanger. Och här handlar det faktiskt inte om huruvida det är sant eller inte. Det viktiga är att få dig att känna dig uppskattad och väl till mods.

Ur de spanska männen å andra sidan fullkomligt sprutar det adjektiv och löften och kärleksförklaringar. Lite för bra ibland kanske. Särskilt som jag alltid faller pladask och tror att jag ska få prinsen och halva kungadömet. Och sedan står jag där och inser att jag gått på det. IGEN!
Men det är värt det. Det är det.

Till skillnad från i svenska språket finns dock flera olika nivåer att uttrycka sin kärlek för någon. I stigande grad "me gustas", "me encantas", te quiero" och "te amo". Allt innan "te amo" betyder i princip att de har trevligt med dig, just nu. I morgon får vi se.

Och så var det ju det där med jämställdhet. De finns spanska män som fattat det. Tror de. De förstår att kvinnor inte heller tycker om att städa. Och betalar för att någon annan ska göra det.

Lagom är inte bäst. Jag vill ha allt! I en och samma person.

Förresten, jag fyller ju år i morgon. Det går bra då.

Äntligen 32!

Lite märkligt är det faktiskt, men jag har sett fram emot det ett tag nu. Att fylla 32. Och i morgon är det dags.
32 låter helt enkelt bättre än 31. Fast så tycker jag varje gång jag fyller år, att det nya talet känns bättre. Nytt och fräscht. Vilken tur att man får byta en gång varje år!

Dessutom ska jag ha fest! Och en av mina bästa vänner kommer från Sverige i dag! Och så får jag äntligen öppna paketen från mamma och syster yster som legat och blinkat spefullt mot mig i en hel månad nu!

Valmöjligheternas generation

70-talisternas ständiga gissel
det finns alltid mer att upptäcka
fler städer i världen
fler jobb och utbildningar
fler vänner att lära känna
Vi har möjligheterna
måste ta tillvara
uppleva mer på våra första 30 år
än farmor gjort under ett helt liv
Måste leva som om varje dag var den sista
som om allt där ute
plötsligt skulle ta slut
Ett hysteriskt konsumerande
Vi måste det
för vi kan
Vi ska gå in i väggen med en cool slackerattityd
för vi njuter
Suger musten ur livet
Njuter till och med av ångesten som föds i det faktum
att varje val
omöjliggör ett annat

Carin augusti 2003