En spensk man

Jag vill ha en spensk man!

En man som på svenskt vis är jämlik. Din kompis. Som förstår när jag är ironisk. Som vet att en diskussion inte är det samma som gräl. Som vill (och får!) vara pappaledig. Som inte tycker att otrohet är okej eller går på "puticlub". Som har bott själv och vet att föra sig i den stora världen för att han är berest.

En man som på spanskt vis kan ge mig brunögda barn, som säger cielo, mi vida, mi amor och cariño. Som tycker att familjen är viktig och bryr sig om sin mamma. Som redan på första daten vågar visa sina känslor. Även om det inte blir fler. Som alltid låter dig gå först ut genom en dörr. Som bjuder dig på middag och säger att du är vacker. Som utstrålar beundran och värme. Och glädje över att få vara där med dig.

Svenska män har nästan allt. Men de saknar en sak. Gnista. Sorry. De säger nästan aldrig att du är snygg, de ger överhuvud taget sällan komplimanger. Och här handlar det faktiskt inte om huruvida det är sant eller inte. Det viktiga är att få dig att känna dig uppskattad och väl till mods.

Ur de spanska männen å andra sidan fullkomligt sprutar det adjektiv och löften och kärleksförklaringar. Lite för bra ibland kanske. Särskilt som jag alltid faller pladask och tror att jag ska få prinsen och halva kungadömet. Och sedan står jag där och inser att jag gått på det. IGEN!
Men det är värt det. Det är det.

Till skillnad från i svenska språket finns dock flera olika nivåer att uttrycka sin kärlek för någon. I stigande grad "me gustas", "me encantas", te quiero" och "te amo". Allt innan "te amo" betyder i princip att de har trevligt med dig, just nu. I morgon får vi se.

Och så var det ju det där med jämställdhet. De finns spanska män som fattat det. Tror de. De förstår att kvinnor inte heller tycker om att städa. Och betalar för att någon annan ska göra det.

Lagom är inte bäst. Jag vill ha allt! I en och samma person.

Förresten, jag fyller ju år i morgon. Det går bra då.