Varför skickar du inte ett brev?

Veckan har minst sagt varit hektisk, i ärlighetens namn, stundtals mardrömslik. Stress i kombination med den där veckan i månaden som mest är skit, hur bra livet än är egentligen. Höstens allvar har satt igång och det med råge. För en gångs skull känner jag inte att jag jobbat med kniven på strupen för att jag varit lat veckorna innan. Jag har helt enkelt väldigt mycket mer att göra. En glad överraskning är dock att jag häpet märker hur stressen inte haft någon negativ effekt på kreativiteten, tvärtom. Även om nästan alla artiklar denna månaden känts som mindre förlossningar, är jag väldigt nöjd och det har varit roligare än på mycket länge att skriva.

Det som varit mindre roligt är att tjurfäkta mot ett antal personer som man i ett inte alltför stilla sinne undrar hur de är funtade. Jag tänker bara ge ett exempel eftersom det faktiskt är väldigt roligt, så här i efterhand. IKEA. Som ni vet öppnar de 30 oktober i Málaga. Givetvis måste vi skriva om det. Jag har tidigare beskrivit Kafkaliknande historier om hur spanska företag tycks ha väldigt svårt att hantera en journalist. Man blir ju lite ledsen när ett företag som IKEA visade sig vara ett av de värre.

Från marknadsavdelningen i Málaga, till pressansvarig i Madrid, till en utomstående mediabyrå, till en annan utomstående mediabyrå. Längs med vägen vänta, vänta, vänta, maila frågorna, vänta, maila, vänta, beskriva ärendet för en ny person, vänta, maila igen. Osv. Mailet till en av mediebyråerna kom inte fram, hur vi än försökte. Utan mail, ingen hjälp. Tjejen föreslog fax, jag har ingen fax. Då kom hon på en strålande idé - "Varför skkickar du inte ett brev". Ett brev. Med posten. Ursäkta, men vilket århundrade har jag kommit till? Det var onsdag, jag hade försökt få en kontakt på IKEA sedan en vecka tillbaka och min deadline ver egentligen i fredags. Ett brev. Hahaha, det är faktiskt vansinnigt kul!

Ordlös onsdag - Förbjuden fisk

Fler bidrag

Framför micken

Idag har jag för ovanlighetens skull blivit intervjuad, ganska kort och väldigt spontant, men ändå. Det var en spansk språkvetare från Uppsala Universitet som under några dagars vistelse på Costa del Sol, passade på att göra intervjuer till ett program för Utbildningsradion. Jag fick micken under näsan utan att ha förberett mig över huvudtaget och så här i efterhand undrar jag vad som egentligen kom ut. Han frågade mig vad jag tyckte om spanjorerna, vad jag reagerat på när jag kom hit, om de klassiska fördomarna om hur spanjorerna springer efter svenska, blonda tjejer stämmer och om några fördomar jag själv haft visat sig inte stämma.

Jag babblade på om hur spanjorerna kanske är mer ytliga än vad jag trodde, att de visserligen är väldigt glada för att snacka mycket och högt, på gatan och på barer, men att det tar tid att verkligen komma folk in på livet och räkna sig som deras vän. Att de är mycket mer misstänksamma mot journalister än vad svenskar är. Att männen är något mindre manschauvinistiska än jag kanske trott. Och att jag i början, när jag läste spanska och umgicks med 20 andra blonda tjejer, kanske blev behandlad så som fördomarna säger, men inte längre. Att jag visserligen blivit blondare i solen men kanske fått någon slags spansk utstrålning som får spanjorerna att bete sig mot mig som mot vilken spanjorska som helst. Fast det är väl inte helt sant. Just detta senaste tänkte jag faktiskt på när mamma var här, konstigt nog blir jag i 99 procent av fallen tilltalad på spanska om jag är ensam, men så fort jag har besök från Sverige, försöker många sig på att tala engelska med oss. Lustigt.

I alla fall insåg jag hur lätt det är att generalisera och hur känsligt det är att på fem minuter utan förberedelse uttrycka sig om vad man anser om 40 miljoner människor.

Kvalitet skämmer bort

Mysiga mammadagar med samtal, shopping, god mat och bara vara tillsammans, följdes av ännu mer bara vara, njuta av lugn, mer god mat och vin i Tarifa. Faktum är att jag i denna miljö kände mig så inspirerad, koncentrerad och avslappnad att jag till och med, med ett leende satte mig framför datorn och jobbade några timmar.

Man borde komma hem till vardagen och behålla denna känsla av harmoni. Istället känner jag mig efter bara några timmar helt slut. Det luktar avgaser och tystnaden, och känslan av att hjärtat slår i den takt det ska, kan man bara glömma. Tills nästa gång. Om tre veckor ska jag tillbaka igen!


Två nätter på Cortijo de las Piñas utanför Tarifa.


Frukost i pation utanför rummet.


Ett glas vin på en strandrestaurang med solnedgång i fjärran.


Liten månskenspromenad runt vårt hotell.








Frukost på Kokko innan hemfärd.

Ordlös onsdag - Som på räls

Fler bidrag

Surprise!

Idag fyller min mamma år och igår eftermiddag fick hon veta att hon skulle packa väskan och åka till Málaga idag på morgonen. Alltihop var min systers idé och det är hon som fixat med allt, inklusive semester genom att göra mammas chef till medbrottsling. Finast av allt var att hon skrev en dikt som var något av det bästa jag hört i genren och som sakta men säkert byggde upp spänningen och på slutet avslöjade vad som låg bakom orden, allt på rim. Jag skulle gjort vad som helst för att se hur mammas ögon växte medan hon läste.

Presenten är från oss barn, men det bli ju mest jag som får njuta av den! Mamma var lätt förvirrad igårkväll, fast jag hade nog oroat mig i onödan över att överraskningseffekten kanske skulle bli väl magstark, för mest var hon glad, väldigt glad. Det enda hon oroade sig över var att syster med några dagar gammalt körkort skulle köra tillbaka själv från Kastrup.

Om några timmar landar hon och jag får första gången på tre år några dagar ensam tillsammans med min mamma!

Rygga på vift

Flygbolagen är dåliga på att betala ut ersättning till passagerare som råkat ut för försenade flyg eller förlorat bagage, läste jag i förra veckan. De använder kryphålen i lagen och gör allt för att slippa undan skadeståndskrav.

Min kompis Karoline åkte till Oslo från Barcelona med SAS den 12 augusti. När hon kom fram till Oslo var inte hennes packning med. Hon skulle direkt vidare till Bergen med tåg och bad dem att skicka väskan dit, men poängterade noga att hon bara skulle stanna till den 18 augusti. Hon hörde inget från SAS på hela veckan, hade inte en semesterkassa som tillät några större utsvävningar utan fick köpa nytt av det nödvändigaste och i övrigt helt enkelt gå runt och lukta illa.

Tillbaka i Oslo igen frågar hon efter väskan. Jodå den är på väg! Den kommer från Barcelona med samma flyg med vilket Karoline ska åka tillbaka till Spanien. Däremot kan väskan inte stanna kvar på flyget, rutinerna måste följas, väskan måste ut med övrigt bagage samtidigt som Karoline kliver på planet. Hon åker tillbaka till Barcelona, där är det fullt kaos på flygplatsen och ingen kan hjälpa henne. I Málaga några dagar senare får hon veta att väskan är i London. Nu börjar det bli riktigt roligt och jag undrar om ryggan snart ska börja skicka vykort som trädgårdstomten i Amelie. Men nej, Karoline fick klara sig utan hälsning.

Efter en dryg månad på resande fot återvände ryggan till Málaga i lördags 15 september. Vi tog emot den av en mycket trevlig budkille som överlämnade den på Calle Larios. Karoline var lite orolig eftersom hon hade mat i väskan. Och, det var ingen trevlig syn kan jag lova! Hon hade bröd, ost och morötter överst i väskan (som tur var), nu med ett tillskott av en mängd vita maskar som hade haft party all night i över en månad.

Slutet gott, allting gott, väskan kom i alla fall i rätta händer innan Karoline ska ut och resa igen nästa vecka. Men man undrar lite hur flygbolagen fungerar.