Ordlös onsdag - falken till er tjänst

Fler bidrag

Fotosession

En kompis till mig går en fotokurs och var tvungen att plåta två 36-rullar svartvitt idag. Jag hängde på... fast i färg!

Lättnad

Jag har under några veckor väntat på ett besked, resultatet på ett prov som en mycket nära anhörig gjort. Idag skulle det komma. Tidigare har jag försökt lyssna på min intuition, som jag visserligen inte ger så mycket för, men har inte lyckats känna. Ena stunden kände jag väldigt tydligt att det skulle gå bra, att det bara kunde gå bra. Andra stunden var jag övertygad om att något allvarligt väntade. Säkerligen för att väldigt många omkring mig det senaste halvåret blivit sjuka i cancer. Men som min kompis sa när jag oroade mig, det finns ju fler sjukdomar än förkylning och cancer. Och hon har rätt. Men det är ändå mellan de extremerna som man pendlar när något är fel.

I morse vaknade jag och visste. Jag tvivlade inte ens. Och nu fick jag just det bekräftat i ett litet, betydelsefullt sms. En sjukdom, men inget farligt. Inget dödligt. Det var en sådan dag.

En vän sa till mig igår att 3 är kejsarinnans nummer i Tarotleken. Den 3 juli - kejsarinnans och alla starka kvinnors dag.

Köp aldrig billigt

I februari pajade min vapendragare sedan nio år, en mintgrön Philips. Jag köpte en ny, en liten söt, röd, billig, på Carrefour. Men det är ju som bekant inte utsidan som räknas, inte heller när det gäller dammsugare. Efter bara några månader har den lagt av, och det inte bara på ett sätt, den fullständigt håller på att falla i bitar, eller snarare sprätter kroppsdelar omkring sig, och suger definitivt inte upp nåt damm, än mindre de stenar som faller från mitt berömda tak.

Och ärligt talat vet jag inte om det är värt att släpa den tillbaka till Carrefour och försöka att få den utbytt. Jag orkar inte! Det får bli kvast och mopp nu ett tag tror jag, "a la española".

Det lönar sig ALDRIG att köpa billigt. Önskar att jag kunde komma ihåg det.

Putsad karma

Jag har ju gnällt en del på folk som är svåra att få tag på, inte ringer tillbaka när de lovat, intervjuer som skiter sig och spansk byråkrati i största allmänhet. Okej, nu har stunden kommit... jag är inte bättre själv. Så var det sagt.

I ett halvår har jag haft ett dåligt samvete efter mig som bara vuxit och vuxit och till slut förvandlats till ett stort monster under sängen, och framföt allt, dålig karma. Vi får väl se om teorin stämmer.

Jag slänger nämligen ur mig till höger och vänster, när jag intervjuar folk, oftast spanjorer som inte vet var de får tag på Sydkusten, att jag looooooovar att skicka dem ett exemplar. Och jag menar det verkligen. Just då. Sedan tänker jag att jag ska göra det sen, och sen... och sen kommer aldrig. Och småsaker som växer gömmer jag mig för.

Men idag, med insikten att jag inte skulle kunna njuta av semestern om jag inte fick bort denna tistel i foten, har jag gått igenom de sex senaste månadernas tidningar för att klura ut vem jag lovat tidningen, deras adress, stoppat i kuvert och slickat igen. Femton stycken sammanlagt. Bagaren jag träffade i november blir nog lite förvånad när artikeln dimper ned.

Å andra sidan, med en postgång som den i Spanien, lär det inte vara någon som skyller på mig.

El Camino de los Ingleses - sommar i Málaga

Therese skriver om spansk film i sitt senaste inlägg. En av mina absoluta favoriter var verkligen en överraskning. Antonio Banderas är snygg, men en medelmåttig skådis, han passar definitivt bättre bakom kameran. När "El Camino de los Ingleses" (Summer Rain) med Banderas som regissör hade premiär i höstas, hade jag inte så höga förväntningar. Málagasonen Banderas är Málagason och som sådan tycker man om honom, men jag hade fått för mig att han nog skulle var lite ytlig. Jag kunde inte ha mer fel. "El Camino de los Ingleses" är storartad, vacker så det gör ont, poetisk och med ett fotografi som får en att vilja se den om och om igen. Jag såg den på bio i december och blev alldeles bergtagen. Igår kväll såg jag om den och var lika imponerad. Dessutom förstod jag vad de sa denna gången med hjälp av text. De talar nämligen en "malagueño" som inte är av denna världen, inte ens min väninna från Granada förstod hälften av dialogerna.

Titeln är namnet på en gata i Málaga och filmen utspelar sig en sommar i slutet av 70-talet. Den baserar sig på en novell av en annan Málagason Antonio Soler, som fick priset Premio Nadal 2004. Det är den sista, intensiva sommaren innan Miguel Dávila och hans vänner blir vuxna. Det är sex, vänskap, kärlek, våld, otrohet och sommar. Det är vackert så det förslår. Se den!

Antiklimax

Förutom lite pill med radannonser och evenemang på måndag och tisdag är jag klar med mitt bidrag till julitidningen. Puh. Det har inte varit någon särskilt jobbig eller stressig månad, ändå känns det som om just det faktum att det äntligen är semester fick 11 månaders jobb att plötsligt falla tungt på mina axlar. Jag har varit extremt osocial hela veckan och låter helgen fortsätta i samma anda. Jag är trött och därför väldigt glad att jag inte behöver skriva mer på ett tag, men jag saknar pirret som borde infinna sig nu. Det borde spritta i kroppen av tanken på att juli ligger framför mig med lediga, lata dagar, om en vecka åker jag till Dublin. Men nej...

Men det kommer kanske.