Dimma

Hemma sken solen och vid halv fem promenerade jag ned till stranden. Det tar ungefär tio minuter. Halvvägs klev jag rakt in i dimman. På stranden låg den tungt och man såg inte mer än några hundra meter. Folk var där ändå så klart. Och jag lade mig till rätta med min bok. Med en lätt klaustrofobisk känsla. Och tänkte; det här är en sådan där vision om den värsta tänkbara framtiden, en slags undergångsstämning. Smogg som skymmer den livsfarligt starka solen. I vattnet skvalpar så mycket skit att ingen vill bada. De få som trotsar äcklet får göra vägen fri med händerna bland giftalger och gamla uppblötta sopor.

Framtiden är inte så långt borta och fasen att ingen gör nåt åt det som är fel innan allt går åt pipsvängen.

Solen kom fram igen. Dimman vek undan. Vi fick en chans till.

Överlevare

Jag har allt annat än gröna fingrar. I februari köpte jag mig dock tre pelargoner som jag lyckats hålla vid liv hela våren. Så åkte jag till Sverige i fyra dagar och de blev lite ledsna över att överges i solen på balkongen. Så åkte jag en vecka till Irland och satte in dem i badkaret. Och de blev ännu ledsnare. Men se, efter att ha rensat bort alla döda löv och kvistar hittade jag några seglivade skott som bestämt sig för att inte ge upp!

Ganska smärtfritt

Första jobbdagen har varit okej. Jag har till och med gjort några av de saker jag hade satt upp på min lista. Vilket framför allt handlade om att läsa och svara på mail, uppdatera en del saker som blivit liggande under semestern och organisera mig inför månaden som väntar. Jag var ganska snäll när jag ställde kraven på min första arbetsdag.

Jag har också tagit första stegen för att förhoppningsvis på sikt åtgärda något som lite grand sugit musten ur mig det senaste halvåret. Vi får se hur det går men bara att börja nysta i en lösning känns ganska befriande. Tills vidare får det dock förbli lite kryptiskt.

Slut på det roliga

Så var det dags igen. Imorgon. Jobb. Lite tudelat. Men jag har haft en bra semester. Och egentligen är augusti ingen riktig jobbmånad för mig. Jag har turen att kunna mjukstarta. Och semesterkänslan fortsätter ett tag till. Men jag måste sätta klockan. Hm.

Blommor & bin

En eftermiddag i Málagas botaniska trädgård La Concepción.



















I Málaga tänker man sällan på HUR folk ska ta sig någonstans, det förutsätts liksom att alla har bil. Bussen (61) till botaniska trädgården går bara på söndagar... Men det går att ta 2:an till Ciudad Jardin från Alameda Principal också och gå resten, 10-15 minuters promenad. Det är det väl värt.
Läs mer i min artikel i fjolårets julinummer av Sydkusten .

Ordlös onsdag - Läskande

Fler bidrag

Balans

Det har blivit mycket semester- och strandbilder på senaste tiden. Allt det där är underbart. Allt det där är mitt liv just nu. Men i ärlighetens namn är det en del annat också. Mycket tankar. Huvudet fyllt av tycka synd om mig själv. För att jag känner mig ensam. För att jag helst vid 32 års ålder inte skulle vilja tillbringa min semester ensam. Inte för att den bara varit ensam. Men jag tror ni vet vad jag menar.

Och så insikterna. Som sakta börjar trilla in efter kommentarer. Samtal. Egna snurr i huvudet. Och så böckerna. Som lett till att jag börjat försöka ändra tankemönster och bestämt mig för att nu får det vara nog med självömkan. Att jag blivit precis det som jag föraktar mest. Ett offer. För omständigheter och andras sätt att relatera till mig. När det i själva verket bara är jag, BARA JAG, som kan göra mig själv lycklig.

Det är väl det som är semester också. Att man får tid att känna efter på riktigt, men inte stanna vid att man inte är nöjd, utan att också plötsligt ha tid att vända ytterligare några varv på alltihop och börja se lösningar. För min del handlar det om att jag måste sluta bli arg på andra när jag känner mig just ensam. Det är inte deras ansvar att ta hand om mig.

Böckerna (i mp3-format) som just nu fungerar som sparkar i baken på mig är "Att välja glädje" av Kay Pollack och "Självkänsla nu!" av Mia Törnblom.

Strandliv

Strax utanför Maro, öster om Nerja, ligger de här fina stränderna. Inte så barn- eller badvänliga eftersom det är väldigt stenigt och ganska kraftiga vågor när det vill sig. Men just därför blir det också lugnt och fridfullt. Mest romantiska par som sitter under sina parasoller, håller varandra i handen och tittar på horisonten.
Min favoritplats efter Tarifa.

Min vecka på Irland

En vecka full av intryck, både in- och utvärtes. Det jag minns bäst är de vänliga irländarna, alltid med ett leende och "heya, how are you dear?", grönskan, regnet och kylan som fick mig att inse hur bra jag lever i Málaga, vänstertrafiken, dyra cigaretter, 7 euro för ett paket och totalt rökförbud överallt (trots att jag är en syndare tycker jag det är bra!), blandningen mellan gammalt och nytt i Dublin och gaeliskan, ett sagospråk som för tankarna till Tolkien och som inte hörs talat någonstans men som är officiellt och står på att alla skyltar. Jag hade inga regnkläder och för svala kläder och frös en del. Dagarna i Dublin stannade vi inne ganska mycket, läste och lyssnade på musik, vi bodde i min kompis brors lägenhet i Docklands med fantastisk utsikt över floden Liffey. I fönstersmygen kröp jag ihop och kände mig som på en båt och läste Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón som rekommenderas av hela mitt hjärta.

Störst behållning hade jag av de tre dagar vi hyrde bil och körde söderut från Dublin till Wicklow, Glendalough, Wexford varifrån John F Kennedys farfar kommer och där vissa scener ur filmen "Save Private Ryan" har spelats in, Dungarven, Glenngarriff, och tillbaka igen. Bed & Breakfast finns i vartenda gathörn över hela Irland och kostar cirka 30-35 euro, vi valde budgetvarianten och bodde på hostel för 20 euro. Jag gjorde riktigt bra ifrån mig som förare medan Karoline läste kartan och påminde mig var 5:e minut om att jag skulle hålla till vänster. Det gick bra och var till och med kul.


Dublin och floden Liffey.




Centrum och den 120 meter höga The Spire, ett perfekt riktmärke som gör att man i princip alltid hittar, åtminstone till O´Connel Street.


Kyrkor används till lite av varje på Irland, i byn Glenncarriff hittade vi en kyrka med skylten "Church for sale", inuti fanns en mysig liten restaurang där vi åt sparrissoppa och tog ett glas rött. I Dulin rekommenderas denna bar varmt, John M Keatings i kyrkan St Marys från slutet av 1700-talet.


Dublin by night. Nedan bardistriktet Tempel Bar som förutom mängder med barer även är platsen för otaliga möhippor, särskilt ölglada brittiskor.




"The famine", den stora hungersnöden på Irland i mitten av 1800-talet, drev många på flykt, framför allt till USA. Det sägs att det idag bor fler irländare i Amerika än på Irland. De här skulpturerna hittar du på norra sidan om floden Liffey och förmedlar starkt nöden och desperationen människorna måste ha känt.


Här satt jag och mös under en del regninga och gråa stunder. Ska man bo i Dublin ska man bo så här, med utsikt och mycket ljus. Det behövs.


Det där med vänstertrafik är knepigare än jag trodde, hur mycket jag än tänkte gick det liksom ändå inte in i hjärnan och det slutade med att huvudet snurrade som på en nickedocka utan att jag såg någonting. Så sådana här markeringar i gatan är tacksamma.


Malahide Castle en liten bit norr om Dublin. En by vid havet med vidsträckta stränder, ca 20 minuter med tåget "The Dart".




Ja, ni ser, det går att bada i juli på Irland också, fast det krävs i princip att man är van vinterbadare...


Trinity College är en skola mitt i centrala Dublin som är byggd på 1700-talet och en av stadens sevärdheter, kliv in på den gigantiska skolgården och du hör inte ett ljud av stadens sus och brus.


Så bar det i väg söderut. Första stoppet blev staden Wicklow där vi kastade oss ut ur bilen för att insupa den första grönskan och verkligen känna att vi befann oss på Irland.


Därefter körde vi en bit inåt landet, till nationalparken Glendalough, så vackert att hjärtat hoppade glädjeskutt.






Natten tillbringade vi på ett hostel i Wexford.


Vars köksväggar var tapetserade med tidningsklipp om inspelningarna från filmen "Save Private Ryan".


Nästa dag åkte vi vidare. Kaffepaus i byn Dungarven.


Efter några timmar kom vi fram till semesterorten Glenngarriff. En sagolik plats försänkt i regntunga skyar.




Här drack jag min första Guinness som var betydligt godare än jag föreställt mig! Lätt, fruktig och frisk. Jag trodde det skulle krävas kniv och gaffel för att få i sig den.


Huvudgatan, och i princip den enda gatan, i Glenngarriff. Här tog vi in på ytterligare ett hostel och lyssnade på irländsk trubadur på kvällen.


När jag var i 20-års åldern var jag fast bestämd att jag skulle lära mig dricka whiskey. Jag lyckades inte så bra. Jag tycker helt enkelt inte att det är gott. Men Jameson on the rocks måste jag erkänna var riktigt gott. Men det krävs nog att man dricker den på plats så jag tänker inte försöka igen för att inte förstöra ett gott smakminne.


Dublins flygplats var den mest kaotiska jag varit på i hela mitt liv. Tusentals resenärer som knuffades i slingrande köer utan en chans att ta reda på var kön till Málaga började. Nåväl, vi hittade, till slut. Och kom lyckligt hem.

Jag är mycket nöjd med min resa. Till dig som vill besöka Irland ger jag rådet att ta med varma kläder och skor, regnkläder, några bra böcker för eventuella innesittardagar och kanske lite mer fickpengar än du tänkt. Jag hade hört att det skulle vara billigt men bil för två dagar kostade exempelvis 150 euro, inklusive försäkring. Drick öl eller whiskey, det är billigare än rödvin. Dublin är för dig som vill spendera pengar, shoppa och dricka öl. Annars, hyr bil, ta bussen eller tåget och bege dig ut på landsbygden!

Hemma bäst

Dublin och Irland i all ära, men vem behöver egentligen flyga någonstans när man har det här två timmars bilfärd hemifrån? Resereportage blir det definitivt, men jag har semester och försöker undvika sitta inne och glo på min dator. Därför kommer här tillsvidare några bilder från Bolonia i Tarifa där jag har tillbringat dagen. Mmmmmmums!




Nakenstrand! Jag behöll dock bikinin på. Lustigt att man efter en stund inte reagerade över att folk gick omkring spritt språngande. Gratis spa fanns också, Tarifalera kletades på nakna kroppar och gjorde huden så mjuk så mjuk!


Paradiset på jorden.


Inte för alla dock. Det sticker i hjärtat när man passerar "las pateras", båtarna med immigranter från norra Afrika.




Inte alla kommer ända fram...

Dublin toaspecial

Jag är tillbaka i Málaga! Inte helt olycklig faktiskt... har lärt mig att regn, grå himmel och kyla inte alls är särskilt exotiskt trots att man har sol nästan året runt. Det är ganska deprimerande oavsett. Givetvis hade jag trots 17 grader och väta en väldigt skön semester som jag alldeles strax ska berätta om, framför allt dela med mig av alla gröna bilder. Men först ett alldeles särskilt toaspecial! På Dublins toaletter hittar man nämligen erbjudande om både det ena och det andra.


Med tanke på den fuktiga luften kanske det är fler än man skulle kunna tro som plötsligt finner sig i behov av en plattång.


Och har du glömt spruta på dig parfym, kanske gått till puben direkt efter jobbet, och står där öga mot öga (eller snarare näsa mot näsa) med drömprinsen. Lugn, det finns bot.


Ja, och så allt det där andra en kvinna kan behöva en utekväll; kondomer, tuggummi, choklad, bindor och tamponger. Vad mer kan man önska sig?

Gone fishing...

Idag är det bara 26 grader varmt i Málaga, tio grader svalare än de senaste dagarna. Tur det för i Dublin är det just nu 16 grader och regn. Och under min semstervecka på Irland som börjar i morgon spås mellan 8 och 17 grader. 8 grader! Jisses! Det blir till att packa raggsockor och halsdukar...

Men vad gör väl det? Jag har semester! Och ska ut och vandra i naturen och dricka öl på mysiga pubar. Och köra bil på fel sida vägen!!! Det blir nog bra. Lite regn och kyla har väl ingen dött av.

Återkommer med rapport om en vecka! Hej på er!

Spansk klocka

Varför lär jag mig aldrig? Jag är alltid sen att lämna hemmet och får alltid halvspringa till tåg, bussar och möten. Till tåget kommer jag ändå alltid 10 minuter för tidigt, drypande av svett... Och till mötena kommer jag oftast i tid men det gör förstås ingen annan. Ändå får jag fortfarande hemskt dåligt samvete när jag inser att jag ska bli 5-10 minuter sen till ett möte med en viktig person. Som naturligtvis aldrig ändå är på plats när jag kommer med andan i halsen. Aldrig. Det är alltid jag som får vänta minst ytterligare 10 minuter.

Sju rätter i sommarkvällen

Sommaravslutning med jobbet på La Hacienda i Las Chapas, Marbella. Mmmmmmums!


La Hacienda ligger i urbanisationen Las Chapas, mellan Fuengirola och Marbella. Restaurangen öppnades av belgaren Paul Schiff 1969 och idag är det dottern Cati som driver den.


Under 70- och 80-talen hade La Hacienda två stjärnor i Guide Michelin, men konkurensen ökade och stjärnorna försvann. Maten är dock minst sagt högkvalitativ!


Grön sparris med spansk skinka.


Kammusslor.


Kabeljo med smak av kardemumma.


Entrecôte.


Chokladkaka med glass och hallon.


Kakfat till kaffet.

Dessutom två små överraskningsrätter som jag aldrig fotade. Mätta och belåtna avslutade vi säsongen.