Min vecka på Irland

En vecka full av intryck, både in- och utvärtes. Det jag minns bäst är de vänliga irländarna, alltid med ett leende och "heya, how are you dear?", grönskan, regnet och kylan som fick mig att inse hur bra jag lever i Málaga, vänstertrafiken, dyra cigaretter, 7 euro för ett paket och totalt rökförbud överallt (trots att jag är en syndare tycker jag det är bra!), blandningen mellan gammalt och nytt i Dublin och gaeliskan, ett sagospråk som för tankarna till Tolkien och som inte hörs talat någonstans men som är officiellt och står på att alla skyltar. Jag hade inga regnkläder och för svala kläder och frös en del. Dagarna i Dublin stannade vi inne ganska mycket, läste och lyssnade på musik, vi bodde i min kompis brors lägenhet i Docklands med fantastisk utsikt över floden Liffey. I fönstersmygen kröp jag ihop och kände mig som på en båt och läste Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón som rekommenderas av hela mitt hjärta.

Störst behållning hade jag av de tre dagar vi hyrde bil och körde söderut från Dublin till Wicklow, Glendalough, Wexford varifrån John F Kennedys farfar kommer och där vissa scener ur filmen "Save Private Ryan" har spelats in, Dungarven, Glenngarriff, och tillbaka igen. Bed & Breakfast finns i vartenda gathörn över hela Irland och kostar cirka 30-35 euro, vi valde budgetvarianten och bodde på hostel för 20 euro. Jag gjorde riktigt bra ifrån mig som förare medan Karoline läste kartan och påminde mig var 5:e minut om att jag skulle hålla till vänster. Det gick bra och var till och med kul.


Dublin och floden Liffey.




Centrum och den 120 meter höga The Spire, ett perfekt riktmärke som gör att man i princip alltid hittar, åtminstone till O´Connel Street.


Kyrkor används till lite av varje på Irland, i byn Glenncarriff hittade vi en kyrka med skylten "Church for sale", inuti fanns en mysig liten restaurang där vi åt sparrissoppa och tog ett glas rött. I Dulin rekommenderas denna bar varmt, John M Keatings i kyrkan St Marys från slutet av 1700-talet.


Dublin by night. Nedan bardistriktet Tempel Bar som förutom mängder med barer även är platsen för otaliga möhippor, särskilt ölglada brittiskor.




"The famine", den stora hungersnöden på Irland i mitten av 1800-talet, drev många på flykt, framför allt till USA. Det sägs att det idag bor fler irländare i Amerika än på Irland. De här skulpturerna hittar du på norra sidan om floden Liffey och förmedlar starkt nöden och desperationen människorna måste ha känt.


Här satt jag och mös under en del regninga och gråa stunder. Ska man bo i Dublin ska man bo så här, med utsikt och mycket ljus. Det behövs.


Det där med vänstertrafik är knepigare än jag trodde, hur mycket jag än tänkte gick det liksom ändå inte in i hjärnan och det slutade med att huvudet snurrade som på en nickedocka utan att jag såg någonting. Så sådana här markeringar i gatan är tacksamma.


Malahide Castle en liten bit norr om Dublin. En by vid havet med vidsträckta stränder, ca 20 minuter med tåget "The Dart".




Ja, ni ser, det går att bada i juli på Irland också, fast det krävs i princip att man är van vinterbadare...


Trinity College är en skola mitt i centrala Dublin som är byggd på 1700-talet och en av stadens sevärdheter, kliv in på den gigantiska skolgården och du hör inte ett ljud av stadens sus och brus.


Så bar det i väg söderut. Första stoppet blev staden Wicklow där vi kastade oss ut ur bilen för att insupa den första grönskan och verkligen känna att vi befann oss på Irland.


Därefter körde vi en bit inåt landet, till nationalparken Glendalough, så vackert att hjärtat hoppade glädjeskutt.






Natten tillbringade vi på ett hostel i Wexford.


Vars köksväggar var tapetserade med tidningsklipp om inspelningarna från filmen "Save Private Ryan".


Nästa dag åkte vi vidare. Kaffepaus i byn Dungarven.


Efter några timmar kom vi fram till semesterorten Glenngarriff. En sagolik plats försänkt i regntunga skyar.




Här drack jag min första Guinness som var betydligt godare än jag föreställt mig! Lätt, fruktig och frisk. Jag trodde det skulle krävas kniv och gaffel för att få i sig den.


Huvudgatan, och i princip den enda gatan, i Glenngarriff. Här tog vi in på ytterligare ett hostel och lyssnade på irländsk trubadur på kvällen.


När jag var i 20-års åldern var jag fast bestämd att jag skulle lära mig dricka whiskey. Jag lyckades inte så bra. Jag tycker helt enkelt inte att det är gott. Men Jameson on the rocks måste jag erkänna var riktigt gott. Men det krävs nog att man dricker den på plats så jag tänker inte försöka igen för att inte förstöra ett gott smakminne.


Dublins flygplats var den mest kaotiska jag varit på i hela mitt liv. Tusentals resenärer som knuffades i slingrande köer utan en chans att ta reda på var kön till Málaga började. Nåväl, vi hittade, till slut. Och kom lyckligt hem.

Jag är mycket nöjd med min resa. Till dig som vill besöka Irland ger jag rådet att ta med varma kläder och skor, regnkläder, några bra böcker för eventuella innesittardagar och kanske lite mer fickpengar än du tänkt. Jag hade hört att det skulle vara billigt men bil för två dagar kostade exempelvis 150 euro, inklusive försäkring. Drick öl eller whiskey, det är billigare än rödvin. Dublin är för dig som vill spendera pengar, shoppa och dricka öl. Annars, hyr bil, ta bussen eller tåget och bege dig ut på landsbygden!