Hemma sken solen och vid halv fem promenerade jag ned till stranden. Det tar ungefär tio minuter. Halvvägs klev jag rakt in i dimman. På stranden låg den tungt och man såg inte mer än några hundra meter. Folk var där ändå så klart. Och jag lade mig till rätta med min bok. Med en lätt klaustrofobisk känsla. Och tänkte; det här är en sådan där vision om den värsta tänkbara framtiden, en slags undergångsstämning. Smogg som skymmer den livsfarligt starka solen. I vattnet skvalpar så mycket skit att ingen vill bada. De få som trotsar äcklet får göra vägen fri med händerna bland giftalger och gamla uppblötta sopor.
Framtiden är inte så långt borta och fasen att ingen gör nåt åt det som är fel innan allt går åt pipsvängen.
Solen kom fram igen. Dimman vek undan. Vi fick en chans till.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det lät sådär kul...
Här har vi - ve och fasa - bakterier i badvattnet efter översvämmingarna. En stor artikel i SDS med stackars barn som badar bland en och annan E-coli bakterie. Journalister intervjuar de oansvariga föräldrarna.
Har aldrig varit på Costa del Sol ;-)
anna malaga: hehe, nej, det där lät väl inte så kul heller. Fast jag tycker det är bra att det uppmärksammas, här får nedsmutsningen pågå utan att särskilt många höjer på ögonbrynen. Men däremot är det ju knappast föräldrarna som ska ställas till svars!
Skicka en kommentar