Jag är till hundra procent feminist. Det vill säga, jag är för kvinnans fulla ekonomiska, sociala och politiska jämställdhet med mannen. Vi har långt kvar. Kanske mycket längre i Spanien än i Sverige. Framför allt när det gäller ekonomiska förutsättningar, maktpositioner i samhälllet och på arbetsmarknaden generellt. Inom familjen tycker jag mig dock se en oroväckande trend som är någon slags könsdiskriminering som gått varvet runt, en kvinnosakskamp som biter sig själv i svansen.
Jag kommer från Sverige, från förhållanden och en generation där problemen vid en skilsmässa ofta handlade om att pappan mer eller mindre försvann ur barnens liv. Kanske inte alltid frivilligt, men dock var barnen "bördan" och bördan lämnades över till kvinnan. Det har kanske till viss del förändrats, men jag ser även bland mina jämnåriga som redan hunnit separera, att barnen självklart stannar hos mamman. Pappan träffar dem när han har tid.
Jag kom till Spanien med fördomen att det troligen var betydligt värre här. Att männen förmodligen inte ens övervägde att ha vårdnaden om sina barn efter en skilsmässa. Vad jag mötte var dock man, efter man, efter man, som kämpar för att få träffa sina barn, för att få vara en del av deras liv. Medan kvinnan försöker allt för att göra hans liv till ett helvete. Rättssystemet är inte jämställt. Kvinnan stannar i huset med barnen, mannen får lämna hemmet men fortsätta betala räkningarna. Han har mycket lite att säga till om, knystar han det minsta kan han glömma att över huvudtaget få se sina barn.
Det kan hända att det finns fall när det är berättigat. Men att urskiljningslöst ställa sig på kvinnans sida vid en skilsmässa är inte jämställdhet. I slutändan är det förstås barnen som blir mest lidande.
Jag tycker att samhällsinstitutionerna måste anpassa sig till nya tider, använda nya metoder och större kreativitet för att hjälpa dessa trasiga familjer.
Och jag förskräcks över hur en mamma, i egna syften, inte räds att frånta barnen deras rätt till en närvarande pappa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Det där är ett oerhört knivigt problem. Jämställdhet pâ arbetsplatsen är en helt annan sak - man kan hitta lösningar pâ pappret, även om det sen inte fungerar sâ bra i praktiken.
Men när det gäller barn är det sâ olika frân fall till fall. En familj är inte lik en annan, och det finns kanske inte resurser att reda ut alla individuella fall.
Det finns t.ex. massor av drogmissbrukare i Malaga, de flesta är män, mânga av dem har barn.
Eftersom barnen förr var kvinnans jobb, har mânga män ingen erfarenhet av att ta hand om barn. Mânga skilda män lämnar dem hos farmor och farfar under "pappahelgen". Andra är jättebra föräldrar. En del mammor drar hela lasset bâde före och efter skiljsmässan, andra är helt olämpliga eller hittar en ny partner som är det... Svârt, alltsâ.
Instämmer med Anna , familjer ser väldigt olika ut och en del är jättebra föräldrar/mamma/pappa andra helt olämpliga.
Precis som du skriver tycker jag vi har en bit kvar i Sverige också. Här är "varannan vecka" ganska vanligt men också att pappan träffar sina barn när han har tid/lust. Fortfarande ses det som självklart att barnen ska stanna hos mamman efter en skilsmässa och många höjer nog på ögonbrynen om barnen bor hos pappa
Håller också med Anna att man borde kunna hitta lösningar för arbetslivet på papperet och få det att funka. Det är ju helt horribelt att kvinnor fortfarande har lägre löner än män för samma jobb och inget händer.
anna & therese: jag menar givetvis inte att en olämplig pappa/missbrukare ska få vårdnaden om sina barn för att han är man. I många fall är det kanske av olika anledningar bättre att mamman får hela vårdnaden. Men jag har sett fall där goda fädrar berövas möjligheten att vara delaktiga i sina barns liv och uppfostran bara för att de är män, bara för att kvinnan kan jävlas med honom på just det sättet, utan annan orsak än att hon är väldigt arg och bitter, inte av de skäl som borde ligga till grund för vem som får vårdnaden. Enligt mig är den naturliga lösningen i en familj med två normalt fungerande vuxna, delad vårdnad, vilket kanske inte alltid innebär 50/50 av antalet immar, av naturliga skäl.
Carin, du har definitivt rätt och jag har ocksâ sett en hel del sâdana fall. Ibland har kvinnan flyttat för att mannen inte skulle fâ träffa sina barn, och ibland blir hela släkten bakom inblandad... svârigheten är väl att veta när mamman har rätt och när hon bara vill hämnas eller jävlas pâ annat sätt.
Hur vet man när barnen inte vill träffa sin pappa för att han missköter dem, och när det istället är mamman som har satt griller i huvudet pâ dem?
Det var ett ganska uppmärksammat fall i Malaga i vâras, tror jag, när grannarna hindrade en pappa frân att hämta sina barn med vâld. De skulle bo hos sin faster, enligt ett domstolsbeslut.
Jag tycker det är lite märkligt hur många föräldrar det verkar vara som inte kan prata med varandra efter en skilsmässa. Just det här att använda barnen för att jävlas med varandra verkar extremt omoget. Både föräldrarna borde ju ändå ha barnens bästa som första prioritet och man får ju försöka vara lite vuxen och lägga sina konflikter åt sidan och samarbeta när det gäller barnen. Kanske lätt för mig att säga som är jättebra kompis med barnens pappa och det funkar bättre mellan oss nu när vi inte är tillsammans. Fast det känns som om vad som än händer mellan oss har vi ett gemensamt intresse av att barnen ska ha det så bra som möjligt.
Men det finns ofta så mycket känslor och besvikelse efter en separation så många handlar säkert irrationellt. Jag har ju också varit/är sorgsen och besviken att det måste bli så här men vi har ju ändå alltid kunnat prata , umgås och samarbeta.
Så finns det ju tyvärr en hel del pappor som inte är så intresserade av att träffa sina barn. Kanske skaffar dom en ny familj och struntar i sin gamla familj.
Förresten är inte skilsmässor fortfarande betydligt ovanligare i Spanien än i Sverige även om det verkar bli vanligare och vanligare. Så tror jag att det är ganska stor skillnad mellan större spanska städer och hur folk lever i byarna. Alltså skilsmässor och vara sambos är betydligt vanligare i städerna
anna malaga: ja, inte är det lätt och självklart är det inte alltid rättssystemet kan lösa det. Man önskar vuxna människor kunde bete sig klokare...
therese: ja, det är mycket märkligt, jag kan förstå hur man i ett första skede, direkt efter en skilsmässa, inte är helt rationell, man kanske känner sig arg och sårad. Men när det gått en tid tycken man att folk borde komma till sans och agera utifrån barnens bästa. Skilsmässor har på väldigt kort tid blivit mycket vanliga i spanien, det talades om en skilsmässorboom förra året då lagen ändrade och det blev betydligt billigare och enklare att skilja sig. Du behöver ex inte först separera dig. Men det är ju fortfarande ett ganska nytt fenomen och självklar tar det tid för samhället att anpassa sig till nya familjemönster.
Skicka en kommentar