Fler inlägg
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
skip to main |
skip to sidebar
32-årig reporter som ständigt fascineras och frustreras av livet i allmänhet och "the spanish life" i synnerhet.
Om mig
- Carin
- Málaga, Málaga, Spain
- 32-årig reporter som ständigt fascineras och frustreras av livet i allmänhet och "the spanish life" i synnerhet.
Favoriter
- Barajagjohanna
- Betraktelser från omvärlden
- Blancaflor
- Chocolate stones
- Den där om Jenny
- En kitesurfares dagbok
- Fragment av den spanskspråkiga världen
- Life is hard
- Nejma i Marocko
- Nina i Costa Rica
- Nytt under solen
- Oskrivna linjer
- Pumans dotter
- Singel och fantastisk?
- Sydkusten
- Thomas Gustafsson
- Tolken
- Zaidas tankar
Bloggarkiv
-
▼
2007
(331)
-
▼
september
(20)
- Varför skickar du inte ett brev?
- Ordlös onsdag - Förbjuden fisk
- Framför micken
- Kvalitet skämmer bort
- Ordlös onsdag - Som på räls
- Surprise!
- Rygga på vift
- Filmtajm
- Könsdiskriminering varvet runt
- Jag vill flytta
- Dröm eller verklighet
- Jag fick ett kedjebrev
- Ordlös onsdag - Spegel, spegel...
- Mitt nya liv
- Även solen har sina fläckar
- Snart, snart, snart...
- Självständiga kvinnor betalar för sig
- Hösttecken
- Ordlös onsdag - livet när döden knackar på
- En helg i paradiset
-
▼
september
(20)
17 kommentarer:
Den här underbara lilla tjejen, 6 år, håller på att förlora sin mamma i cancer och är den modigaste jag vet just nu.
Vad finns det att säga?
Ta vara pâ tiden, ta vara pâ varandra.
Sorgligt.
Sånt där kommer jag på mig själv att tänka på ibland. Sen jag blev pappa. Vad skulle hända om jag, eller min fru, skulle drabbas av nåt liknande...
Vad skulle hända med vår dotter.
Det måste vara hemskt. Att veta. Att mamma kanske inte finns snart...
Att veta att man skall mista sin mamma måste vara nåt utav det värsta man kan vara med om. Man kan nästa skymta hennes mod i hennes blick!
Vad hemskt! Man blir ordlös - Ge henne en kram från oss alla!
lillie d´amour: precis, det är så man måste tänka, njuta mer medan kan och lägga mindre tid på onödigheter.
guava: ja, väldigt sorgligt. Det bästa med barn är att de går in för saker för stunden och har möjlighet att stänga av det onda och uppskatta det goda.
sarah: nej, det finns nog inte mycket värre för ett barn att uppleva... att se sin mamma väldigt sjuk. Men visst syns modet och styrkan!
maleé: Det ska jag definitivt göra nästa gång jag träffa henne! Tack.
Liten vän, hoppas att livet behandlar henne varsammare i framtiden.
Usch vad sorgligt. Håller med lillie d'amour, ta vara på varandra.
Ett sånt litet hjärtebarn. Jag sänder mina tankar till henne. Min bror gick bort i cancer när hans barn var fyra och sex år. De minns honom med glädje.
Stackars liten! Hoppas att hon har en stor familj omkring sig som stöttar och tar hand om henne!
Ja, livet är inte alltid enkelt. Man måste på nått sätt försöka vara tacksam för dom korta stunder livet bara rullar på.
Jag som kantor får ju vara med både i glädje när brudparet säger jag till varandra och i sorg då mamma och pappa begraver sitt barn som dött i plötslig spädbarnsdöd. Inte alltid ett enkelt yrke men alltid meningsfullt.
Sâ hemskt tragiskt för henne och för alla runt omkring.. svârt att stâ bredvid ocksâ. kram,
så hemskt ge henne en stor kram nästa gång ni ses.
åsa: ja, jag hoppas också det.
marianne: tack!
nicoline: fy, vad jobbigt, ja då vet du... men det är så det ska vara, man får sakna men ska minnas, precis som du säger, med glädje.
pumita: ja, jag håller tummarna för att hon och hennes bror inte glöms bort och att de få fortsätta vara barn länge trots att de tvingats mogna så tidigt.
kantorn: ja, det måste vara stort att jobba med vad du gör, fint och svårt. Allt det där är ju en del av livet, men det är så lätt att säga när man står en bit ifrån som betraktare, som jag...
anna malaga: ja, väldigt tragiskt, hjärtat knyter sig när man tänker på barnen.
therese: tack, det ska jag göra!
Tack alla för alla fina kommenterar & en stor kram!
Tuff tjej. Jobbigt att tänka på. Innan jag blev pappa bekymrade jag mig sällan om döden. Man visste att den skulle komma förr eller senare. Det måste vara jättejobbigt för hela familjen. Jag säger som många andra. Ge henne en kram från hela världen.
Så tragiskt!
Har själv väldigt svårt att handskas med döden och veta hur man skall bete sig. Hoppas det allra bästa för den fina tjejen!
kent: tack det ska jag defintivt göra!
mimo: ja, inte är det lätt, samtidigt säger den lilla erfarenhet jag har av att stå bredvid sörjande att det aldrig är så dramatiskt som man kan tro. Och det räcker defintivt att bara finnas där.
Skicka en kommentar