Jag har dejtat en del spanjorer och naturligtvis betalar de alltid, oavsett om det är en drink, en kaffe eller en middag. Jag opponerar mig alltid, sticker fram min sedel och vill vara med och dela, eller ibland till och med bjuda.
Det har hänt att jag har fått betala. Inte på första dejten givetvis, men kanske senare och när det bara rört sig om vänskap. Men inte av det naturliga skälet, som för mig väl handlar om enkel rättvisa. Nej, vad jag förstått så här efter några år är att de är lite rädda, de tror att jag ska bli arg, att de ska förolämpa en nordisk, självständig kvinna, om de insisterar för mycket.
Jag kan bara tala för mig själv, men de kan inte ha mer fel. Jag blir aldrig förolämpad om någon vill bjuda. Jag blir glad och tacksam och tycker om att känna mig uppvaktad. Har de dessutom mer pengar än mig tycker jag det känns ännu mer okej, lite Robin Hood-principen, även om jag kanske inte direkt kan räkna mig till de svältande.
Det är bara det att jag är uppfostrad med att man inte tar saker och ting för givet. Jag kan inte ta för givet att någon annan ska betala för mig även om spanjorerna gjort så i hundratals år. Jag kan inte bara resa mig och gå och förvänta mig att killen ska pröjsa. Jag måste åtminstone erbjuda mig.
Igår käkade jag tapas med en killkompis. Han betalade. Jag var dock snabb och såg till att få betala glassen vi tog på vägen hem. "Åh, du är så själständig", suckar han och skrattar.
Nej, faktiskt inte särskilt, jag vill bara vara snäll.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Haha, vi borde träffas och utbyta erfarenheter!!! Precis samma situation här i norr! Likadana kommentarer!
Hihihi, jag tror egentligen att de inte har nâgot emot att bli bjudna (efter första gângen). Men att protestera vilt och vifta med sedlar hör ju till.
Eller sucka "Va? Men har du BETALAT" ;-)
karlavagnen: ja, det tycker jag definitivt vi ska! Och ja, i det fallet är nog nordbor och söderbor likadana.
anna malaga: ja, säkert tycker en del det är trevligt, fast man ser på några att de blir lite förvirrade. Killen jag träffar just nu har sagt flera gånger "du får kalla mig macho eller vad du vill men när du är med mig betalar jag". Som om det skulle vara något negativt jag är tvingad att stå ut med, det är ju knappast så att jag känner mig som en förtryckt kvinna om jag blir bjuden på middag. Det handlar om helt andr saker.
Haha! en kille jag känner, lutade sig fram och sa (fast på spanska): Hörrödu, detta är mitt land och min stad och jag betalar!
Olé tänkte jag lite stilla
karlavagnen: hahaha ja precis så!
Mitt knep för att känna att jag bjuder igen har tidigare varit att bjuda på middag hemma. Denna mannen har dock så exklusiv smak vad gäller vin, skinka och annat att det har slutat med att han oftast tar med detta även när vi är hemma hos mig. Jag ger upp... hahaha
Haha, skicka honom norröver när du tröttnat på honom!
Skicka en kommentar