Livets goda

Picknick med tjejerna ikväll på stranden i Pedregalejo. Och imorgon bär det äntligen av till Tarifa!

Trevlig helg alla!

Plus

Semestern är slut, jag lever på lånade pengar, har PMS, knappt rökt något på hela veckan och på fredag är det deadline för månadens artiklar.

Men kanske fick humöret en snedtändning för det är länge sedan jag kände mig så harmonisk och full av energi. Eller så är jag bara hypad. Men faktum är att veckan, förutom mina små ilskna utbrott på musen och duvjäveln, varit mycket bra och troligen fortsätter så. Jag har tagit tre stycken en och en halv timme långa promenader sedan i söndags, haft ett bra möte med intressanta människor, ligger bra till med jobbet och har skrivit en artikel jag är riktigt nöjd med vilket mycket sällan händer, börjat läsa en bok som heter "Kvinna, reporter" som stått i min bokhylla sedan den kom ut 1994 och därmed brutit min våg av "bara-läsa-ytliga-deckare".

På fredag 15.30 sätter jag mig på bussen till Tarifa.

Nu skulle jag kunna skriva "...för att tillbringa helgen i kärlekens tecken, massor av vitt vin, oändliga stränder och romantiska solnedgångar..." Men för det är det lite för många barn och hundar som ska delta i aktiviteterna. Å andra sidan är jag lika glad för det. För jag är lite kär i de där barnen också. Hur skulle jag kunna låta bli? Flickan, 9 år, sa efter att ha känt mig en timme, det var just i Tarifa, "kom så ska vi utforska!" Och utforskade gjorde vi; klippor och skrev, vattenvikar, sopor och övergivna vattenskotrar. Sedan hon tagit min hand satt jag inte ned mer den dagen. Men kom hem lycklig och full av blåmärken, skrubbsår och träningsvärk.

Nån som vill byta?

Första halvtimmen i morse sa lilla barnet i lägenheten bredvid oavbrutet med 30 sek mellanrum "eeeeeeeeeeeeeeeehhhhhhhhh". Inte argt eller ledset, bara väldigt högt. Hon avlöstes sedan av hunden mitt emot som skällde oavbrutet i en halvtimme. Liten och ettrig är den. När den tystnat satte byggarbetarna igång. En stund därefter hörde jag att jag återigen hade en duva på vinden. Efter några timmars kämpande har den nu tagit sig ut på andra sidan skynket, dvs in i min lägenhet och jag har den senaste halvtimmen försökt få den att flyga ut. Utan att lyckas. Duvor är så äckliga att jag kan börja gråta! Jag vill definitivt inte ha dem så nära, flygandes och flaxandes på mina bjälkar, klängandes i mina gardiner, sittandes på min säng. Men utan att se de två stora öppna fönstren. Tröghuvud!

Till saken hör att jag har annat att göra. Deadline på fredag. Dah!

Nån som undrar varför jag är trött på att jobba hemma?

Ordlös onsdag - verkliga sagor

Fler inlägg

Gummimus

Jag heter Carin och jag är tangentbordsmissbrukare.

De enda bokstäverna som går att läsa på mitt tangentbod är Q, W, Z, X F, B och J. Resten är bortnötta sedan länge till alla besökares förtret. Jag har däremot, trots pekfingervalsen, rätt bra koll på var jag ska slå ned mina fingar. Jag skriver inte hårt för att jag är arg, inte för det mesta i alla fall. Jag bara gör det.

Men igår slog jag faktiskt sönder min mus. För att jag blev arg. Om än bara en väldigt kort stund. Jag har lite svårt att hantera när det går väldigt långsamt, när det färgglada lilla hjulet som betyder att datorn tänker, bara snurrar och snurrar. Många gånger helt omotiverat. Jag vill öppna ett dokument, vad finns det att tänka på?! Det var ju inte musens fel. Men som så ofta fick en oskyldig på nöten för någon annans brister....

Jag skulle vilja ha en gummimus. Eller kanske bara en liten gummiboll att slänga i väggen när det behövs.

Kvinnligt och manligt... eller?

Den där killen jag gillar, han ville köpa ett par sandaler till mig och ringde plötsligt från Menorca för att fråga vilken färg jag föredrog. Hm, sa jag, hur ser de ut? För att försöka göra mig en bild av dem. Tja, liksom som ett par bildäck, du kommer att gilla dem!, svarade han.

Som ni ser bidde det ett par röda bildäck!

Hösten i min kropp

Det är likadant varje år. Slutet av augusti, ferian är över och för mig sommaren likaså. Termometern visar på 30 grader, stränderna och strandrestaurangerna är fulla, fläkten går på högvarv hemma. Men i min kropp är det höst. Den vill dricka te, känna den klara, höga höstluften, njuta av träden som ändrar färg, känna pånyttfödelsen. När jag var liten var det nu höstens postorderkataloger damp ned i brevlådan, Ellos, Josefsson och HM. Nytt pennskrin och omslagspapper till skolböckerna inhandlades. Kompisarna var som nya och efterlängtade efter två månaders sommarlov. Allt var spännande och pirrigt igen.

Men jag får vänta. Hösten kommer till Málaga i mitten av oktober och den är aldrig det samma som i Sverige. Svensk höst är nog det jag saknar mest. Så det är nu jag läser September av Rosamunde Pilcher, drömmer mig bort till långa varma bad, whiskey och brasor i öppna spisen.

Svenskan & dammsugare

Så tack vare att jag är så himla haj på tekniken får jag nu tillbringa eftermiddagen tittandes på min älskling tittandes på Formel 1. Å andra sidan har han tagit med sig en färsk Svenska Dagbladet och en dammsugare till mig. Direktimporterade från Estocolmo. Inte en sådan man städar med alltså. En sådan man äter.

Teknikens under

Har denna soliga, underbara söndagsförmiddag spenderat en timme med att försöka ställa in min video som jag inte använt på 100 år. För att spela in Formel 1. Inte till mig...

Först visade det sig att det gick bra att bara välja kanal på TV-n och trycka på rec så spelade den in rätt. Sedan upptäckte jag att om jag stängde av TV-n slutade den att spela in och bestämde mig för överkurs, dvs programmera TV och video så som det ska vara enligt instruktionsboken. Efter många turer och svordomar hade jag lyckats programmera bort alla TV-kanaler både på TV och video, Tele5 där Formel 1 visas, försvann helt och ersattes av Antena 3. Nu gick det inte heller längre att spela in bara genom att sätta på TV-n och videon på rec...

Jag stängde av alltihop. Lagom frustrerad. Inte för att jag bryr mig om Formel 1, men av principskäl. Jag hatar när något som bör vara enkelt plötsligt blir omöjligt.

Så en halvtimme senare gav jag mig på det igen. Autoinstallerade om TV-programmen, och tro det eller ej, plötsligt var Tele5 där igen. Så nu tycks inspelningen fungera. Men TV-n kan jag inte stänga av.

Lycka i en stekpanna

Min chef bjöd mig på svensk middag hos hans spanska familj för ett litet tag sedan. Med syster på besök och feria och allt, kunde jag inte gå. Till vårt senaste möte hade han dock tagit med fyra hemgjorda pannbiffar i en fryspåse till mig. De håller just nu på att värmas och fyller min lägenhet med en underbar doft som är trygghet och mormor och hemma och väldigt mycket Sverige.

Till biffarna blir det kokt potatis och en fräsch gourmetsallad (och Casino Royale på DVD-n). Tack chefen!

Kärlekens år - sent halvårsbokslut

Inför 2007 skrev min farmor att det skulle bli ett kärlekens år för mig. Så här 8 månader in på året är jag beredd att ge henne rätt. Jag trodde henne redan från början, min farmor är väldigt klok. Men man vet ju aldrig. Så det var inte med 100 procentig tillförsikt jag försiktigt beträdde det nya året.

Men kärlek har det blivit. Det är inte alls så stort eller seriöst som det kan låta när det får formen av skriftspråk. Jag ska inte gifta mig eller bygga bo. Jag vet inte ens om det är ett förhållande. Men det finns en person som tagit små kliv in i mitt liv och som jag känner allt mer för. Jag har tvivlat och gör det fortfarande men känslan finns där, känslan av positiv kärlek. Jag är glad att han finns och att jag lärt känna honom. Även om det inte blir mer än så här.

Ordlös onsdag - målad himmel

Fler bidrag

Morötter

Jag har möjlighet att tillbringa fyra dagar i Tarifa nästa vecka, dvs jag har blivit bjuden att åka men det sammanfaller med min deadline. Jobbar jag på bra denna veckan och bara har rent skrivarbete kvar kan jag dock ta med min iBook och åka till paradiset.

Jag har nog aldrig varit så effektiv som de senaste fem timmarna.

Velpotta

Jag har fått flera svar på min annons om "lägenhet sökes", imorgon skulle jag titta på den i Carvajal. Och nu har jag tackat nej till den och de andra. Jag fick kalla fötter helt enkelt och drog mig ur alltiop innan jag ens börjat. Inte för alltid dock. Jag vill ha något större, jag hatar att jag inte kan ta emot gäster utan att känna mig skitstressad för att alla ska sova och klämma ihop sig på mina 40 kvadrat där jag dessutom ska försöka få arbetsro. Jag vill bo lugnare, jag är lagom trött på alla centrumljud. Men det är inte läge att flytta just nu.

Förra veckan fick jag väl lite panik när jag hade huset fullt och tänkte att det var nu det skulle ske. Men nu när allt återgått till det normala blev jag plötsligt alldeles matt över tanken på en flytt. Det kostar ju, hyran skulle dessutom bli högre. Och så är det där med det sociala. Att inte bara kunna mötas upp för en kaffe efter jobbet, gå ut och dricka några drinkar eller över huvudtaget träffa vännerna spontant. Jag tror jag flyttar från centrum ganska snart, men antingen måste jag invänta det perfekta läget eller den dagen jag kan köpa bil. Jag avvaktar lite i alla fall.

Flytt?

Det har varit på väg länge. Jag har känt det inom mig. Rastlösheten. Måste vidare. Till något nytt. Jag är en flyttfågel. Kanske hittar jag hem en dag, kanske är rörelsen min grej. Jag har inte vetat vart, inte kunnat sätta fingret riktigt på vad jag faktiskt ville. Men så föll det på plats härom dagen. Jag vill ha en lägenhet utanför stan, vid havet, i ett lugnare område, nära tåget, ett rum till, mer plats för mig och besökare, balkong och i bästa fall även en parkeringsplats. Jag trodde inte jag ville flytta från Málaga så jag blev själv förvånad. Det kanske inte är för alltid, jag kanske vantrivs. Men jag måste prova.

Så jag började titta och svara på annonser och la själv in en utan alltför stora förhoppningar. Idag fick jag ett svar. Jag har inte sett den än men det låter bra; 60 kvadratmeter, sov- och vardagsrum, nybyggt, stor terrass, pool, nära havet, parkering. I Carvajal, strax innan Fuengirola.

Men nu får jag lite ångest och inser att om jag flyttar kan jag inte ens gå ut och äta utan att behöva sova över hos någon eller passa sista tåget som går 23.00. Å andra sidan, om jag bor så kan jag skaffa bil när jag får råd. Det skulle vara omöjligt där jag bor nu.

Rekord

Min första dag på feriaområdet, El Real, utanför stan igår, för i år alltså. Blir nog den sista också. Jag kom hem 8.45 i morse..! Det är lite för bra. Men jag hade väldigt kul, träffade massa folk, drack, dansade och avslutade med frukost på cafét över gatan.
Imorgon slutar ferian och det ska bli väldigt skönt att stan återgår till det normala. Så gör även mitt hem. Fast jag vet att det kommer kännas tomt och jag saknar redan lillasyster trots att hon inte åkt ännu.

Nya grannar

Ja, igen. Det är fjärde gången det kommer nytt folk i lägenheten intill sedan jag själv kom för 1,5 år sedan. Och då har den ändå hunnit stå tom i över ett halvår också. Första tjejen hade väldigt mycket högljutt sex. Killen som försvann senast var väldigt glad i att spela trummor. Och ta ta ta (!!!) nu har jag fått en bebis som granne! Jippie!

Vet inte vem jag ska tycka mest synd om, mig själv som nu kan lägga bebisskrik till ljudfonden av moppar, hundskall, sopbilar och allmänt hojtande på gatan. Eller de stackars småbarnsföräldrarna som ska trängas tre på 40 kvadrat.

Dripp, dropp

Oj, oj, det är väldigt varmt nu... Fläktarna går på högvarv och jag dricker vattenglas efter vattenglas. Men det hjälper inte. Jag borde jobba och vara effektiv men hjärnan klarar det inte. Hoppas det blir svalare snart, annars blir det inga artiklar denna månaden.

Igår var det i alla fall helgdag och saker som inte kräver koncentration går alldeles utmärkt att göra. En date som började i tisdagskväll, slutade i förmiddags. Jag har badat i havet och i poolen. Tränat på min swing! Och min putt. Det gick ganska bra. Framåt i alla fall. Ätit "pescaíto frito". Inte vågat snorkla utan tittat på sittandes på en handduk vid strandkanten. Spelat Monopol. Och förlorat.

Och så har jag bestämt mig för att jag ska flytta. Skulle bli lagom vid årsskiftet men nu när jag väl har fattat beslutet vill jag göra det NU! Till något lite större, lite lugnare.

Ja, jisses, svettigt...

Mamma, är lik sin mamma...

Jag blir allt mer lik mamma. När min lillebror var liten spelade han fotboll och mamma hejade alltid på dem som höll på att förlora, oavsett vilket lag det var. Hon tyckte synd om dem.
Igår var jag på tjurfäktning. Det var en enligt experterna mycket dålig sådan, åskådarna blev besvikna på både tjurar och matadorer och visslingarna (i det här sammanhanget inte något positivt) och buropen haglade stundtals. Och jag tänker att hur fasen ska man kunna lyfta sig och avsluta något som börjat fel, på ett bra sätt, när man står i en ring omgiven av tusentals människor som buar ut en?
Presidenten, igår "una presidenta", som ger klartecken för de olika momenten, godkände inte publikens krav på att "El Juli", den ende som gjorde en god insats, skulle få tjurens två öron som troféer. Åskådarna visste inte till sig av frustration och buade och skrek "fuera, fuera" under säkert 10 minuter.
Sånt gör mig illa till mods.

Så undrar ni kanske, tjuren då? Blir jag inte illa till mods över djurplågeriet? Både ja och nej. Ibland. Jag är varken för eller emot tjurfäktning. Det är fascinerande och jag tycker om att gå med någon som är engagerad och förklarar vad som händer. Mitt möjligen begränsade resonemang går ut på att jag äter kött, alltså tycker jag det är okej att vi dödar djur. Det viktigaste för mig är hur djuren har det medan de lever. Tjurfäktningstjurarna har det mycket bra ända fram till den sista halvtimmen i sitt liv. Många djur i Sverige och andra länder slaktas på en sekund men har dessförinnan lidit under hela sitt liv. Det är för mig mycket, mycket värre.

Feriarapport

Fredagens fyrverkerier var fantastiska. Konserterna på stranden var bra. Jag har aldrig sett La Malagueta så proppad med folk, det var absurt. En kul kväll helt enkelt som avlöpte utan direkt oförusedda inslag.
Igår, ferians andra dag, blev det dock både ambulansfärd till akuten och sy fyra stygn i foten för en av mina gäster. Och en del annan kalabalik... Man, men allt väl. Alla lever och är glada. Och det är varmt och gott att sova fyra i en etta i 30-gradiga nätter!

Lugnet innan stormen

Om inte ens en timme landar lillasyster och hennes två kompisar i Málaga. De ska själva ta sig hem till mig så jag njuter nu av de sista lugna timmarna innan orkanen bryter loss. Det är tredje året lillasyster, som är 13 år yngre än mig, kommer till ferian, så jag vet vad jag talar om. Första året var de lite blyga och häpna över tillställningen och skrämdes en aning av killarna som bokstavligen attackerade dem. Om än bara en aning. Förra året var de tjejerna som sprang efter killarna... Nu är de tre vackra 19-åringar som kommer. Ändå känner jag mig lugnare nu än tidigare år, har bestämt mig för att hönsa mindre. Jag menar, visst lillasyster kommer alltid att vara LILLA syster, men när jag var 19 hade jag redan flyttat hemifrån och hon är definitivt inte mindre mogen än jag var då. Det blir förmodligen de som tar hand om mig snarare än tvärtom. Och jag kommer inte sakna distraktion de närmaste tio dagarna...

Ikväll blir det stort fyrverkeri, brukar vara något alldeles makalöst! Och konsert på stranden, MTV Málaga Summer, med bland annat Carlinhos Brown och Orishas på scen.

Feria del Gastor

Min helg i bilder i den lilla byn El Gastor i Cadizprovinsen.









Vi åt frukt och grönsaker som odlats och skördats på plats, nygjord gazpacho, familjens egen gris, nyskjutna kaniner och faktiskt kräftor som kokats på svenskt vis. Och drack förstås rebujito, den traditionella feriadrickan gjord på vitt, sött vin och Sprite. Tyvärr glömde jag bort att dricka vatten och i den 40-gradiga värmen var det inte det smartaste...
Och så dansade vi under presenningen på lilla torget, där sprinklersystem vattnade partylirarna med jämna mellanrum. Spanjorerna vet hur man festar. Torsdag till söndag, dag som natt, bara med korta avbrott för några timmars sömn frampå morgonkvisten och siesta förstås. På kvällen springer "El toro de fuego" runt i byn med raketer och smällare som far åt alla håll, i själva verket är det en person iklädd en slags träställning. På dagen är det kossorna som rusar längs med bygatorna medans de modigaste/galnaste byborna leker tjurfäktare. Som ni kan läsa i kommentaren i föregående inlägg förflöt min premiär inte helt utan incidenter...

Imorgon invigs ferian i Málaga!

Ordlös onsdag - utmaningar

Fler inlägg

Distraktion

Mitt andra möte igår med sierskan var både nyttigt och lite av en besvikelse. Hon hade både bytt namn och arbetsmetod och använde sig inte längre av Tarot utan av massage. Resultatet var mycket mer av ett samtal än det flöde av information, svar och klargöranden jag fick förra gången. Men jag fick höra en del som jag behövde höra. Konstigt att man inte kan ge sig själv goda råd utan att de måste komma från någon annan för att man ska förstå allvaret. Essensen i alla fall var distraktion; jag måste distrahera mig, läsa ännu mer än vad jag redan gör och alltid se till att ha bra böcker till hands, träffa mina vänner mer, börja med yoga kommer förändra mitt liv radikalt, överhuvud taget stimluera min spirituella hunger lite bättre än vad jag kanske har gjort hittills. Hon lånade mig också en bok om hur man finner inre frid, Paz Interior. Och med tanke på att hon lyssnade, gav råd och masserade i en timme för 20 euro så kan jag knappast klaga. Dessutom är hon mycket trevlig, glad, en vanlig tjej som drog paralleller till sig själv och sitt eget liv.

Jag tar henne på orden och beger mig nu på byferia i El Gastor i Cádiz i helgen.

Avslutningsvis, säg inte att Harry Potter är ytlig litteratur! Jag som har tendens att klaga på mig själv för att jag tänker för mycket, ifrågasätter mina egna tankar och deras värde, älskar följande stycke:

"Tell me one last thing, said Harry. Is this real? Or hast this been happening inside my head?
Dumbledore beamed at him, and his voice sounded loud and strong in Harry´s ears though the bright mist was descending again, obscuring his figure.
Of course it is happeing inside you head, Harry, but why on earth should that mean it is not real?"

Jag ger mig

Hittade det här citatet på Woody Allens hemsida. Det säger ju i princip allt, eller hur?

SONJA:
Natasha, to love is to suffer. To avoid suffering, one must not love. But, then one suffers from not loving. Therefore, to love is to suffer, not to love is to suffer, to suffer is to suffer. To be happy is to love, to be happy, then, is to suffer, but suffering makes one unhappy, therefore, to be unhappy one must love, or love to suffer, or suffer from too much happiness, I hope you're getting this down.
(from Love and Death)

Grattis Carin!

Idag är det min namnsdag, hipp hipp hurra! I Sverige, inte här... Mamma har dock som vanligt kommit ihåg mig, för henne är det viktigt med namnsdagar.

Jepp, det är jag på bilden. Uppenbarligen förtjust i stora solglasögon redan i unga år. Jag hittade den på mitt 13 år gamla studentplakat som jag nostalgiskt rotade fram i källaren när syster tog studenten i juni. Den fick sig dock några törnar under resan till Málaga.

Långvarig 30-års kris

Jag skulle så gärna vilja vara sådär käck och säga att allt ordnar sig och tro på det. Allways look on the bright side of life... ni vet. Visslande. Leende. Med tro på livet och se det goda och positiva i allt. Det fanns en tid när jag var så. Men jag halkade av banan och hittar inte tillbaka. Och nu pendlar jag mellan stunder av förtvivlan och ljus och hänger mig fast vid sånt som man egentligen har lust att skaka lite lätt leende på huvudet åt. Ljudböcker om att tänka positivt. Johannesört. I september ska jag äntligen börja med yoga. Imorgon gör jag årets andra besök hos sierskan. Bli inte förvånade om jag plötsligt konverterar till buddhismen eller flyttar ut i en liten stuga i skogen för att "hitta mig själv".

Blir det bra av sig själv? Ska man bara göra det bästa av situationen för att överleva? Eller finns det någon slags karta? Är det en labyrint jag måste finna vägen ut ur? Måste jag förstöra några horokruxer för att glädjen ska återvända och stanna på riktigt? Komma undan dementorskyssen...

Ja, jag vet, jag är just nu lite Harry Potterifierad. Värsta sorten. Krisande 32-åring med barnboksfantasier. Ha ha ha.
Ok, jag lyckades faktiskt få mig själv att skratta!

Ordlös onsdag - vardagskonst

Fler bidrag