Jag skulle så gärna vilja vara sådär käck och säga att allt ordnar sig och tro på det. Allways look on the bright side of life... ni vet. Visslande. Leende. Med tro på livet och se det goda och positiva i allt. Det fanns en tid när jag var så. Men jag halkade av banan och hittar inte tillbaka. Och nu pendlar jag mellan stunder av förtvivlan och ljus och hänger mig fast vid sånt som man egentligen har lust att skaka lite lätt leende på huvudet åt. Ljudböcker om att tänka positivt. Johannesört. I september ska jag äntligen börja med yoga. Imorgon gör jag årets andra besök hos sierskan. Bli inte förvånade om jag plötsligt konverterar till buddhismen eller flyttar ut i en liten stuga i skogen för att "hitta mig själv".
Blir det bra av sig själv? Ska man bara göra det bästa av situationen för att överleva? Eller finns det någon slags karta? Är det en labyrint jag måste finna vägen ut ur? Måste jag förstöra några horokruxer för att glädjen ska återvända och stanna på riktigt? Komma undan dementorskyssen...
Ja, jag vet, jag är just nu lite Harry Potterifierad. Värsta sorten. Krisande 32-åring med barnboksfantasier. Ha ha ha.
Ok, jag lyckades faktiskt få mig själv att skratta!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Usch, det låter jobbigt men är ju som du säger också en del av livet. Säkerligen nyttigt att man ibland stannar upp och funderar över vad det är man håller på med eller åt vilket håll livet för en. Men jag håller med dig, grubbleriperioder är mest jobbiga.
Men vad vill du då?
Stor kram!
nadia: tack för din kommentar. Ja, lite jobbigt... visst är det bra att göra bokslut ibland och ifrågasätta, men jag är för mycket av en grubblare och skulle bara vilja skaka av mig det. Jag behöver inte tänka mer, bara leva. Hmmmm.
anna malaga: tack för kramen, den värmer! Skickar tillbaka en stor en till dig med! Vad vill jag? Tja, egentligen är det mest en känsla jag söker, av att vara nöjd och tillfreds, som jag inte tror hänger så mycket ihop med min rent konkreta situation. För utifrån sett har jag verkligen inget att klaga på och tror inte att några dramatiska förändringar av ex jobb, hem och bostadsort skulle förändra något. Det finns dock en sak som jag tror spelar en viktig roll och som jag ska försöka förändra. Jag berättar nästa gång vi ses!
Jag tror inte heller att du behöver förändra så mycket, men jag kom att tänka på en sak. Visst är det så att man bara kan förändra sig själv osv osv, men ibland ÄR det ju så att något i omgivningen inte passar.
Själv känner jag att t.ex. mycket hemarbete vid datorn passar mig, det är så mycket "jaleo" annars att det är skönt att vara själv ibland i lugn och ro.
Men att vara själv med sina tankar ofta, och dessutom ha ett jobb som till stor del går ut på att tänka och att vända på orden kan nog vara ganska påfrestande. Kanske kan du göra något helt annat, i en helt annan miljö på söndagar eller så.
Extraknäcka som lejontämjare, bilmekaniker eller nunna eller vad som helst...;-)
Och va, hjälp, vi kommer ju inte att träffas förrän i höst!
anna malaga: du har väldigt rätt, du är så klok :-)
Förändringen jag syftar på är väl egentligen inte så hemlig. Jag är inne på samma bana som du, fast fortsätta med det jag gör men i en annan miljö. Vilket naturligtvis inte utesluter lejontämjning på söndagar!!! ;-) Efter tre år har jag dock insett att jag inte passar för att jobba hemifrån, av flera skäl men delvis för att jag är en grubblare och behöver mycket mer distraktion och stimulans för att inte falla inåt. Och som sagt, jag har tagit några steg i riktning åt att åtgärda detta så får vi se vart det leder.
Livet kommer nog alltid ha sina upp och nedgångar vilket inte alltid är lätt. Något jag börjar fatta är i alla fall att allt inte kan hända på en och samma gång och att man får ta en förändring i taget för att det ska funka, inte ha så bråttom. Och det är ju faktiskt ett jättestort steg att förstå vad det är man behöver förändra.
Vad tyckte du om Harry förresten? Jag har haft lite svårt att ta mig ur trollkarlsvärlden :-) Och du ska veta att du inte är ensam vuxen som läser dem!
anna: tack, ja, du har ju rätt, livet är både upp och ned och så måste det vara. Vad jag stör mig på är min egen attityd som de senaste åren oftare gått i moll än i dur och det måste jag jobba på. Tillsammans med kanske en del konkreta förändringar trots allt. Och du har rätt, det kan vara viktigt att ta en sak i taget.
Angående Harry Potter har jag fortfarande inte lyckats avsluta den, har kvar 2 kapitel tror jag! Och jag är så tacksam att jag inte snubblat över några åsikter och kommentarer så jag tror jag fortsätter denna hänsynsfulla linje och inte publicerar något på bloggen, ännu.
Jag grubblar på precis samma sätt. Kanske kan vara skönt att höra?
Och.., visst kör jag i diket på livets motorväg. Ont gör det varje gång men på nått sätt tar jag mig upp på banan och försöker igen....
antar att det är en del av livet.
Komma undan dementorskyssen kan ha varit det bästa jag har läst ikväll. Just så känns det!
kantorn: ja, det är skönt att höra! Tack. Ja, det är väl en del av livet, eller inte "väl", utan självklart är det så. Det är bara jag som ibland lurar mig själv att tro att livet är gåtan och svaret är lyckan. Men svaret kan ju också vara strävan efter lyckan.
anne: haha tack, ja faktiskt är det mycket träffande, Rowling visste vad hon talade om.
Skicka en kommentar