Svenskhet klingar i mina öron väldigt positivt. Om jag minns rätt var det nog lite tvärtom innan jag flyttade utomlands. En del kanske tar det för en känsla av överlägsenhet och "vi är så mycket bättre än andra"-attityd. Fast jag tror man i exempelvis Spanien inte alls skulle förstå svenskarnas i många fall modesta inställning till sitt hemland. Jag vet faktiskt inget annat folk som skäms för sitt land. Och vi har väl inte direkt någon anledning till det?
Internationellt sett är Sverige känt för kvalitet, ordning och reda, bra organisation, osv. När man lever i Sverige låter det väldigt tråkigt och man nästan skäms över dessa trista adjektiv. När man som jag bor utomlands lär man sig att uppskatta det. Den relativt enkla byråkratin och många gånger smidiga kontakten med myndigheter gör helt enkelt livet enklare att leva och man kan lägga sin energi på annat. Som svensk är man inte van vid att köa i timmar eller slussas runt i oändlighet för att fixa ett enkelt ärende. För mig är det förlorad tid och en oerhörd frustration. Spanjorerna tar det förstås med större lugn vilket självklart är enda möjligheten att överleva, däremot inte sagt att de inte bryr sig. Samma saker som vi Spaniensvenskar retar oss på, retar också de allra flesta spanjorer.
Där halkar jag in på något annat typiskt svenskt, nämligen det att säga ifrån, gå till tidningarna med felaktigheter, hänga ut myndigeter som inte gör sitt jobb, företag som bedrar. Om vi inte är nöjda försöker vi förändra. Detta kommer sig i sin tur av att vi är väldigt bortskämda med att under lång tid ha haft den möjligheten, vi blir lyssnade på och om vi ryter till händer det saker. Vi har väldigt stark tilltro till demokratin och är vana vid att alla får vara med och bestämma, liten som stor.
Svenskhet är också mycket annat, djup vänskap, lösgodis, miljömedvetande och en stark vilja att liksom sydlänningarna kunna hänge sig och släppa loss men vi är för alltid hämmade av någonslags medfödd blyghet och svårighet att synas som individ istället för som grupp.
Precis som Tolken skriver är det mycket som inte går att sätta fingret på, snarare en känsla av att på ett plan slappna av när man talar med en annan svensk, vi har mer eller mindre samma referensramar. Det är väldigt mycket som i en diskussion är underförstått. Även om jag i slutändan väljer mina vänner utifrån varje enskild individs personliga egenskaper och inte utifrån deras nationalitet. Och sett ur det perspektivet har jag många vänner; tyskar, amerikaner, spanjorer, som är precis som jag, hur svensk jag än är.
Fler inlägg
