Förväntningar är bra att ha, de livar upp vardagen. Det där att ha något att se fram emot. Veta när man ska träffa sin kärlek nästa gång. Veta att man ska hitta på något kul till helgen. Veta att man ska få åka på semester till sommaren.
Men förväntningar är också ett kontrollbehov, en mani som lätt förvandlas till besvikelse. Om det inte blir som man tänkt sig. Alla de där planerna som jag gör upp, de hänger ju inte bara på mig. Och jag kan inte kontrollera hela världen.
Jag är kluven till mitt sätt att leva lite mer i framtiden än i nuet. För oftast njuter jag, känner mig glad och hoppfull. Längtan är som ett uppåttjack.
Men fallet är alltid lika hårt. Jag landar med en hård duns mot marken. Förkrossad. Snopen. Frustrerad.
Och visst hämtar jag mig, reser mig igen och tänker att det är dumt att föreställa sig saker innan de har hänt. Men i den bästa av världar blir njutningen på så vis mycket längre. Veckorna, dagarna, timmarna innan. Stunden det pågår. Minnena.
I den bästa av världar.
Men det är väl kanske inte den vi lever i. Och jag borde kanske anpassa mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Hmm, låter som om något krossat ditt hjärta? Eller lovat mycket och hållit tunt? Vad det än är hoppas jag att det inte var Husläkaren och att du får lite animo snart igen. Buss på livet igen! Kom igen nu!!!
Oj, det lâter som om det har hänt nâgot trâkigt.
En stor kram till dig i sâ fall!
karlavagnen: nejdå, så illa är det inte, inget krossat hjärta just nu, även om det händer lite då och då... jag är rätt lättkrossad :-)
Nej, jag reflekterade väl mer över just det där med hur olika förväntningar man kan ha, generellt och kanske än mer i samband med en viss person. Hur någon kan göra dig väldigt besviken utan att ha gjort något fel, det onda sitter i luftsslotten man själv byggt upp.
anna malaga: Tack för kramen! Den gör gott oavsett, men nejdå, inget särskilt har hänt, som sagt, det var mest generella reflektioner som kanske lät sorgsnare än vad som var menat.
Aha, jag förstår. Kan likna det vid när min pappa dog och en riktigt god och nära vän undvek mig. Gjorde ont som 17... Men vi pratade om det och är "back on track".
karlavagnen: aj, aj sådant är svårt, förstår att det gjorde ont. En del människor är ju väldigt rädda för döden och för andra människors sorg. Det är ju inte lätt att veta vad man ska säga eller hur bete sig, själv har jag dock lärt mig att det inte finns rätt eller fel, det viktigaste är givetvis att bara finnas där. Skönt att ni hittat tillbaka till varandra. Ledsen för att du förlorat din pappa.
Vet inte riktigt varför, men jag kom att tänka på Whoever you are av Prefab Sprout:
Whoever you are I'm looking for you
On street after street, in bar after bar
The search for love is never ending
Whoever you are
Wherever you are I'm prepared to travel
No matter how long no matter how far
Now it may be eternity before I see you
Whoever you are
And while I search for you
I'll leave my door ajar
Whoever you are you may well be weary
From dragging your feet round this little star
But don't despair one step you're there
You have to meet me...
Whoever you are
verbal k: tack, va fint :-) å du, kul att se dig här igen!
Skicka en kommentar