Tvåspråkighet för mig är egentligen att tala två språk lika bra, att vara "bilingue", och det kommer jag nog knappast aldrig att göra. Jag undrar om det går när man lär sig ett andra språk i vuxen ålder. Däremot lever jag dagligen med två språk omkring mig, både privat och i jobbet. Jag hade läst spanska på gymnasiet när jag kom till Málaga för snart fyra år sedan för att läsa på en språkskola, Malaca Instituto, i åtta månader. Men faktum är att jag fick börja från början när jag kom hit. Kanske jag hade det lite lättare än de andra de första veckorna, men det hade hunnit gå tio år och dessutom var språkundervisningen generellt i Sverige på min tid, rätt dålig om jag ska vara helt ärlig. Eller så hade jag otur. Att prata ingick dock inte som någon aktiv del och språken blev aldrig mer än teoretiska.
Att lära sig ett nästan nytt språk som vuxen, 28 år, var väldigt fascinerande. Jag älskar den spanska grammatiken och språket i sig och njöt verkligen. Samtidigt var det mycket, mycket svårare än jag någonsin kunnat tro. Förr hade jag nog sagt att på ett år i landet lär du dig språket flytande. När folk nu efter snart fyra år säger att "du talar väl flytande spanska?", svarar jag defintivt nej. För ju mer jag lär mig, desto tydligare framstår bristerna. Det betyder inte att jag är perfektionist. Jag är rätt nöjd med hur jag talar spanska. Framför allt: Eso es lo que hay! Men flytande, nej.
Under tiden jag pluggade insåg jag hur tätt förknippat språket är med vad som uppfattas som vår intelligens. Kanske var det extra tufft för mig som alltid jobbat och identifierat mig med språket. Plötsligt kunde jag inte uttrycka mig annat än med enstaka ord och fraser och jag kände mig oftast ganska korkad. Vilket tyvärr fick mig att hålla tyst i alldeles för många situationer det första året. Jag lyssnade och samlade på hög, lärde mig grammatiken nästan perfekt, men sa ingenting. För med talet kunde jag aldrig nå upp till min teoretiska nivå. Det där släppte jag så småningom.
Jag minns när jag sedan flyttade till Málaga på riktigt och gjorde en av mina första intervjuer på spanska. Jag skulle skriva om det spanska jullotteriet "El gordo" utifrån spelmissbrukarnas synvinkel och intervjuade ordförande i deras förening i Málaga. Jag hade ännu inte köpt min lilla skatt, bandspelaren, utan använde block och penna. Jag antecknade febrilt men förstod nog inte ens en tredjedel av vad han sa. Men det blev en artikel.
Man lär sig språk i etapper, men enda tiden det varit lätt var nog de första tio veckorna. Att gå från ingenting till att faktiskt kunna prata med folk om hur de mår, hur gammal man är, vad man gör här, osv, är så stort att man liksom svävar som på moln. Men därefter är det faktiskt mest hårt arbete. Det finns inga genvägar. Lyssna, lyssna, lyssna. Läsa, skriv, prata. Och ge fullständigt sjutton i om det som kommer ut inte motsvarar mina egentliga kunskaper.
Efter fyra år känner jag nog att jag behärskar de flesta situationer. Det är sällan jag inte förstår och i så fall förstår jag i alla fall så pass mycket att jag har vett att fråga. Om jag saknar ett ord kan jag beskriva det på annat sätt. Däremot kan jag fortfarande ha svårt för abstrakta resonemang och känslor. Det fungerar i ett samtal med en god vän, men inte med någon som inte alls förstår mig. Fast så kan det ju vara även om jag får tala svenska.
Tvåspråkighet är för mig en ovärderlig gåva som jag hoppas kunna ge till mina framtida barn. Jag hoppas de får växa upp i Spanien, men jag kommer tala svenska med dem. Dels för att det är mitt språk, dels för att jag vill att det också ska vara deras, precis som spanskan.
Läs fler månadens inlägg Nytt under solen, barajagjohanna, Jove, Therese, La Petite Haydee, Pumans dotter, Tolken
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
15 kommentarer:
Tror det ligger mycket i det där du nämner om att ju mer man lär sig, dessto mer medveten blir man om hur begränsade ens språkkunskaper verkligen är. Att gå från nybörjarstadiet med enstaka ord & fraser till att kunna förstå och ha enklare konversationer känns ju som ett som ett stort steg. Men därifrån känns det ofantlig långt till att tala flytande eller nästan flytande och känna att man behärskar språket fullt ut. Fast samtidigt är det just det som jag tycker är roligt med språk, att man aldrig blir fullärd.
Sen är det ju inte alltid bara språket som utgör ett hinder. När jag kom till Chile pratade jag redan flytande spanska och upplevde att det största hindret som uppstod i olika samtalssituationer var att jag inte hade samma referensramar som den jag talade med.
nadia: jag håller med dig! Det är det som är det roliga, frustrerande, men en ständig utmaning. Och eftersom jag tror att jag behöver ständiga utmaningar för att leva, passar det mig utmärkt.
Du har också rätt i att det är så mycket mer än språket som ibland förvirrar. Som sagt, jag kan mycket väl föra en djup konversation på spanska med mina tyska väninnor, för de förstår mig, känner mig och är så lika mig i sättet att tänka att ord många gånger nästan är överflödiga. Att försöka få en spanjor att förstå vad man menar kan ibland vara omöjligt även om man besitter de teoretiska språkkunskaperna.
Mmmm, ja, gymnasiespanskan var ingen höjdare ;-) Ganska frustrerande att âka till Spanien med bara den i bagaget, vilket ju jag ocksâ gjorde. Vi kände oss som stammande, enstaviga puckon.
Men övning ger färdighet. Flytande i ett sprâk tycker jag att man är när det flyter, även om man säger fel ibland.
Hâller med bâde dig och Nadja när det gäller referenser. Att vara nordbo eller spansk har att göra med sâ mycket mer än sprâket.
Åh, jag avundas alla som växt upp med två språk! Vilken fördel! Att lära sig ett språk som vuxen ger ju inte alls samma förståelse eller accent eller något, så riktigt tvåspråkig blir man väl aldrig då. Det är aldrig försent att lära sig, säger dem... det är väl sant. Men som vuxen bör man nog bo i ett annat land ett bra tag för att bli flytande på språket.
Och språkstudier i svenska skolan har jag inte heller så bra erfarenhet av. Jag läste franska åk 6-9 och jag kan säga att jag lärde mig betydligt mer på 13 veckor i Paris än på 4 år i svenska skolan!
Carin, om du har din blogg på Metro istället så får du betalt för varje sidvsning. Inga förpliktelser. Verkar smart!
http://www.metrobloggen.se/index.jsp
Glad midsommar!
Malin
anna malaga: ja, så kanske det är, att man är flytande när det flyter, bra definition :-) då har jag nog inte så långt kvar!
barajagjohanna. ja, jag med! det skulle vara underbart att känna sig lika hemma med spanskan som med svenskan. Vi får väl se i min ålderdom... :-)
Det var samma för mig med spanskan, jag hade läst tre år på gymnasiet och efter sex veckor i Spanien hade vi gått igenom mer grammatik än på tre år i Sverige, dessutom förstod man den.
Malin: Tack för tipset Malin! Glad midsommar till dig med! Kram
Jag tycker också att du skrev jättebra! Usch, att lära sig språk är svårt.. men en dag vill jag tala spanska flytande. Och jag har också skrivit ett månadens inlägg. :)
Jove: Tack! Du kommer att tala spanska om det är det du vill! Visst är det svårt, men ha tålamod, och njut, för det är ju väldigt roligt också! Jag har lagt till en låänk till ditt inlägg!
Intressant läsning!!
Det där med att intelligens känner jag igen! Jag minns hur dum jag kände mig i Sverige under de första månaderna. Jag kände på mig hur folk gjorde ett samband mellan språkkunskaperna och intelligensen och det märker jag fortfarande med andra invandrare. Jättetråkigt!
Jag skulle dock absolut säga att du är tvåspråkig. Det handlar inte om att du inte kan ditt andraspråk perfekt, men det är ett språk som omger dig dagligen och som du använder dig av i många olika situationer. Man blir ju aldrig fullärd med sitt modersmål heller.. :)
Glad midsommar!
haydee: Tack, va trevligt! Du har givetvis rätt, man blir aldrig fullärd i språk, så är det det jag väntar på lär det dröja...
Det är en väldigt nyttig erfarenhet att vara invandrare, jag har alltid trott att jag har haft ett öppet sinne, men det är först när man själv är i situationen som man verkligen förstår hur det känns att vara den som kommer utifrån.
Glad midsommar!
Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Jag hade läst svenska i åtta år när jag flyttade till Sverige, men kände mig som ”ett stammande pucko” (tack för det uttrycket, Anna!) när jag skulle prata svenska… speciellt i telefon. Vilken mardröm! Det var i Sverige jag fick lära mig att "producera själv", speciellt muntligt. Det var inte så högt prioriterat i skolan. Nu efteråt har jag förstått vilken nytta jag har haft av mina studier i Finland. Jag lärde mig teorin och grammatiken som för mig är ryggraden i språket och grunden som jag bygger allt det andra på.
Jag har bott i Sverige längre än du har bott i Spanien och det är först under senare år som jag kan säga att jag talar svenska flytande. Det är säkert individuellt och beror mycket på hur högt man lägger ribban men minst 10 år skulle jag säga att det tar att lära sig tala ett språk flytande.
Det är precis som du säger: Ju mer man kan desto tydligare inser man hur mycket man inte kan än. Det är ett hårt arbete att lära sig språk, trots att man har språköra, men åh så roligt!
Hej! Det är verkligen så att folk tror att man är efter när man inte kan prata... Jag vet inte hur många gånger folk har repeterat saker (som jag dessutom markerat att jag förstår). Dessutom verkar folk ha problem att fatta att man förstår mycket snabbare än man kan prata, åtminstone var det så för mig. I flera månader förstod jag i princip allt som sades, men vågade eller kunde inte öppna munnen... Frustrerande!
Intressant och välskivet inlägg, jag blir mer och mer sugen på att lära mig spanska också :)
Glad Midsommar (i efterskott)
pumita: Tack för ditt inlägg, intressant. Det är synd att språkundervisningen i skolan är så teoretisk och många gånger slösas tiden verkligen bort. Jag läste exempelvis franska i fem år. Det brukar jag inte berätta för folk för jag kan ingenting, men säger man fem år så blir man inte trodd. Men det är helt sant. De första tre åren lät lärarinnan oss leka "hang man" på svarta tavlan...
Men visst är det som du säger, att i bästa fall får man en bra teoretisk grund att stå på för att sedan utveckla den vidare på egen hand. Det går nog ändå inte att lära sig ett språk utan att bo en tid i landet. Utom möjligvis engelska som man hör dagligen på TV i Sverige.
Agnes: hej! glad midsommar i efterskott till dig med! Jag vet vad du menar! Min förståelse överträffar vida min förmåga att uttrycka mig, även om skillnaden minskar allt eftersom åren går. Dock är det sällan som spanjorerna drar av på takten, det räcker att säga "hola" så utropar de "åh, vad bra spanska du talar" och så är konversationen i full gång :-)
Och jag kan verkligen rekommendera dig att lära dig spanska! Det är ett väldigt vackert språk med en fascinerande grammatik som visserligen är omfattande men också ger dig enorma möjligheter till variation när du börja känna dig hemma med den. Svenskan kan te sig ganska fattig i jämförelse faktiskt.
Jag tror att det effektivaste sättet att lära sig ett språk är just att bosätta sig i ett land där det talas. Även om vi hör engelska överallt här i Sverige är det ändå inte samma sak eftersom man själv inte behöver använda språket aktivt i sin vardag.
Jag kan verkligen hålla med om att svenskan är rätt fattig i jämförelse med spanskan. Men jag har ju alltid tyckt att det inte finns något vackrare språk. Fast konjunktiven kommer att jag få nöta in fortfarande när jag sitter i gungstolen och det förtar ju lite... ;D
Pumita: ja, så är det nog. Fast jag ska erkänna att jag inte började prata engelska, dvs öppna munnen, förrän jag kom till Spanien. I jämförelse med spanska kändes det plötsligt väldigt lätt och hemvant och jag skämdes inte alls längre. Överhuvud taget så när soråk handlar om att kommunicera för att överleva bryr man sig inte så mycket om hur det låter eller huruvida det blir rätt grammatiskt längre.
Ja, nej konjuntiven är ett kapitel för sig, fast jag gillar det, även om jag som du no kommer grunna på det även på ålderdomshemmet :-)
Skicka en kommentar