Trådlösa förbindelser

I dagarna fyller mitt fungerande bredband 2 år. Det är defintivt något att fira eftersom jag fick kämpa hårdare än de flesta för att få det. Idag minns jag alltihop som en tokig historia men det höll faktiskt på att ta knäcken på mig.

Jag flyttade till Spanien i mitten av oktober 2004, skulle bo med en kompis men råkade bli boende med min dåvarande pojkvän. Ungefär samtidigt började jag jobba som reporter, hemifrån var överenskommelsen. Eftersom förhållandet var alltifrån stabilt var det inte läge att börja installera en massa grejer i pojkvännens hem (han lät mig inte ens använda garderoberna...). I lägenheten fanns inte ens ett telefonjack. Så under mina första stapplande månader som reporter på Costa del Sol fick jag vara så snäll att arbeta på internetcaféer och ringa från telefonkiosker, jag var luspank och hade inte råd att ringa från mobilen. Oj, oj, jag kan lova att trots att jag började med att skriva tre artiklar i månaden, aldrig i mitt liv har jobbat så mycket som då. Jag sprang och gick stan runt, väntade och ringde, väntade och ringde. Och ovanpå allt detta en nervositet utan dess like; för att tala spanska på telefon, för att jag skulle göra bort mig och inte få behålla jobbet. Och för en massa andra saker.

I januari bestämde vi i alla fall att det skulle installeras telefon och Internet i pojkvännens lägenhet. Det betydde dock inte att han lyfte ett finger för att det skulle bli gjort. Jag fick kolla utbudet, jämföra priser och gå till Telefonica för att först beställa jacket. På den tiden hade jag inte en susning om nånting och jag gjorde allt i fel ordning. För att skaffa telefon var jag tvungen att ha ett bankkonto. Så jag gick till banken. Där sa de att jag var tvungen att ha ett NIE-nummer (id-nummer för utlänningar). Så jag gick till polishuset för att skaffa NIE-nummer. Vilket inte är gjort i en handvändning det heller och dessutom dröjde tre veckor.

Telefonjacket installerades och nu kunde jag äntligen beställa Internet. Kärring mot strömmen som jag är ville jag inte anlita Telefonica. Jag hade hört en massa historier om dem, om hur de lurade folk, strulade och dessutom försökte behålla monopolet på marknaden. Så jag bestämde mig för AUNA. Trådlöst Internet skulle det vara. Det tog en månad, sedan fick jag en tillfällig router som inte var trådlös. Den fungerade dock utmärkt och jag var lycklig. En månad senare kom den riktiga routern, den trådlösa, och jag fick lämna tillbaka den andra med vändande post.

Den fungerade inte. Jag gjorde allt som jag skulle men kunde inte koppla upp mig. Jag ringde till supportern miljoner gånger, vilket är ett litet helvete i sig eftersom man måste ta sig igenom 20 automatiska steg innan man kommer till en riktig person och oftast bröts samtalet någonstans på vägen och jag fick ringa upp igen. Jag var trevlig, jag var arg, jag var hård, tuff, grät, sa att jag var journalist och var TVUNGEN att ha mitt Internet genast. Men inte. Ingenting.
Detta var någon gång i mars.

För att göra en lång historia lite kortate, höll det på så fram till slutet av juni. Under tiden surfade jag via modem. Inte så kul när man ska skicka högupplösta bilder. Det tog ungefär tio minuter att ladda upp en bild i ett mail. Varje vecka ringde jag, drog min historia och AUNA lovade att höra av sig omedelbart och tala om vad som hände. Två gånger byttes faktiskt routern ut. Men de nya fungerade inte heller. De skickade en tekniker som inte heller fick någon av dem att fungera.

Plötsligt damp det ned en faktura på 300 euro, för Internetuppkoppling som jag inte haft, för routern som var trasig samt för teknikern som AUNA lovat att stå för. Där tog mitt tålamod slut. Jag gick till banken och spärrade mitt konto, ringde en sista gång och talade om vad jag gjort och sa att "jag lägger inte på luren förrän ni talar om vad jag ska göra". Vilket jag naturligtvis fick göra... Men efter en timme ringde chefen och drog en lång harang om hur Telefonica brutit Internetanslutningen, att de gör så för att konkurrenterna ska bli av med sina kunder, osv. Jag tror honom. Men det spelar ingen roll, jag kan inte leva utan Internet. Så jag bröt kontraktet med AUNA och ringde Telefonica. Efter två dagar kom en tekniker och installerade en trådlös router. Som har fungerat sedan dess.

Jag betalade aldrig en euro till AUNA. Det krävdes en del faxande men till slut fick de ge med sig. Det enda positiva jag kan säga om dem är att de hade sparat informationen om mina samtal till dem i sitt system och alltså inte kunde säga så mycket om att jag bröt kontraktet i förtid. Vilket egentligen medför en straffavgift på 120 euro. Men det var ju de som inte lyckats leverera. Det förstod till och med de.

Det här skriver jag inte för att hylla Telefonica, de är alla lika goda kålsupare. Men ni förstår kanske varför jag känner för att utbringa en skål och ett fyrfaldigt leve för mitt bredband idag!

Och pojkvännen? Till hösten kan jag skåla för två år utan honom också! :-)