Reach for the moon

-You´re reaching for the moon again.
-No father, the moon is reaching for me.
Audrey Hepburn i "Sabrina"

Never resist an impulse Sabrina, especially if it´s terrible.
Humphrey Bogart i "Sabrina"

Fem om dan

Ett av mina nyårslöften var att äta mer frukt. Eller kanske snarare att börja äta frukt. Överhuvd taget.
Det går ganska bra. I mitt nya liv äter jag en frukt om dan, helst banan. Och känner mig som en dagisfröken när jag påminner mig själv om att jag minsann har glömt frukten..!

I går såg jag på ett hälsoprogram att vi bör äta 500 gram frukt och grönsaker varje dag. Och i sann januarianda, när jag fortfarande tror på att jag kan bli en bättre människa, gjorde jag i dag en tur till min "frutería" på hörnet.

Faktum är att jag inte förstår varför det ska vara så himlans svårt att vara nyttig, när jag bor i ett land där det går att köpa färska, inhemska körsbär och jordgubbar mitt i vintern. Och det är bara ett exempel. Dessutom är det mycket billigare än i Sverige där ju frukt och grönt är en lyxvara.


Det här var dagens skörd. För drygt fem euro fick jag 4 morötter, 1 stor lök, 2 gröna paprikor, 4 bananer, 1/4 kg körsbär och 1/4 kg jordgubbar.

Grönsaker är jag bättre på att äta. Framför allt är jag besatt av kronärtskockor och avokado.

Singel eller bara ensam?

Jag fortsatte min resa i SVT:s underbara värld och såg Fredrik Lindströms "Världens modernaste land" om den svenska singeln. Intressant och underhållande med tillbakablickar till den svenska synden som spreds i italienska dokumentärer, om svensk sexualundervisning på 60-talet och om dagens samhälle där över 40 procent av hushållen är ensamhushåll.

Väljer vi att leva ensamma för att vi är individualister som sätter friheten framför familjelivets tråkiga trygghet? Eller är den största anledningen att vi helt enkelt inte lyckas hitta någon att leva med? Är glorifieringen av singellivet a la "Sex & the city" en efterkonstruktion för att vi ska klara av att leva med oss själva? Eller skulle vi välja det även om vi hade andra alternativ?

Jag vet inte hur stor procent av de spanska hushållen som är ensamhushåll, men jag gissar att de är betydligt färre än i Sverige. När jag flyttade från min förra lägenhet som jag delade med en kompis, tittade folk på mig med ledsna ögon, tyckte synd om mig och undrade varför jag valde att leva ensam. Skulle det inte bli väldigt... ensamt?

Å andra sidan, att spanjorerna inte lever själva beror egentligen inte heller på att de alltid väljer det av fri vilja. Trots att spanska ungdomar är extremt välutbildade tjänar många inte mer än 1 000 euro i månaden (netto). De är inte vana vid att hyra bostad utan stannar hos föräldrarna tills de kan köpa en lägenhet. I Málaga får du inget under 150 000 euro. Om du bestämmer dig för att hyra, går i vilket fall som helst halva lönen åt till att bara bo och merparten väntar tills de flyttar ihop med sin partner innan de flyger ur boet.

Problemet är också den stora bristen på lägenheter. Det finns ingen allmännytta och många privata fastighetsägare drar sig för att hyra ut. Resultatet är att hundratusentals lägenheter står tomma. Spanska politiker har föreslagit att ägarna ska straffas genom en extra fastighetsskatt alternativt böter om de inte hyr ut sina lägenheter.
Jag tycker hela debatten är ett tecken på att den svenska modellen med en viss mängd kommunala lägenheter, inte är så dum trots allt.

Tre tejer och en bil

I lördags hyrde jag och två kompisar bil, en blå, fyrkantig liten Fiat Panda, för att köra till Gibraltar och hälsa på en fjärde kompis. Raka vägen tar det cirka 1,5 timme dit från Málaga, en ganska lagom dagsutflykt. Det går att åka buss också, men den tar tre timmar och kostar i slutändan nästan lika mycket som en hyrbil.

På Gibraltar kan man handla billig sprit, cigaretter och teknikprylar, njuta av den häftiga klippformationen och hälsa på aporna som bor där. De är dock inte särkilt trevliga. Roliga att fota på håll. Men mindre skojiga när de försöker sno din handväska. De är väldigt kaxiga och närgångna.

Vi hade bestämt oss för att bege oss iväg tidigt för att utnyttja dagen. Men det tog oss en frustrerande timme bara att lämna Málaga. Först hämtade jag upp min ena väninna och sedan körde vi till El Palo för att hämta upp den andra. När vi åkte runt och letade efter en bankomat kom båda på att de glömt sina pass och vi fick köra hem igen. Tillbaka in i centrum.
Väl ute på motorvägen gick det inte att svänga vänster och vi var plötsligt på väg mot Almería. Vi vände men missade nästa avtagsväg för att slippa kustvägen genom Torremolinos. Vände åter och var plötsligt tillbaka i Málaga... Det kändes verkligen som ödet ville annat än till Gibraltar och ett tag funderade vi på att acceptera detta.
Mitt tips till dig som ska köra bil i Málaga; ta det lugnt, ha aldrig bråttom och missar du en avfart så hetsa inte upp dig, det kommer oftast fler...

Ja, och så måste man ju fika på vägen och sånt också. Det är det bästa jag vet med utflykter! Att dricka "café con leche" och äta "tostada con tomate" på en spansk rastplats - mycket bättre än de svenska!
Resan tog tid men vi hade kul, sjöng och betedde oss lite som galna kvinnor i en roadmovie, och till slut kom vi fram till Gibraltar.

Det var skitväder, blåste storm, regnade och åskade och vi struntade i klippan och vandrade från pub till fik till pub istället. Och gick en promenad för att få en känsla av stan. Rätt trist om jag ska vara ärlig. Gibraltar är ett ställe som är kul att ha varit på, själva klippan är imponerande och öns historia fascinerande. Men i övrigt är det egentligen mest en rätt grå och trist by, ca 30 000 invånare, med en huvudgata som du klarat av på en halvtimme, om du inte är extremt teknikintresserad.
Ett udda ställe där rika människor köper lägenhet för att få lov att skriva sig där och utnyttja de fördelaktiga skattereglerna. Fast de bor inte där och lägenheterna står tomma.

Gibraltarianerna ser ut att representera världens alla länder, de utgör verkligen en salig blandning. Och de skiftar oberört mellan spanska och engelska.
Om du är nyfiken på Gibraltars historia kan du läsa mer på Wikipedia.

Vi hann med en nostalgitripp i form av Top Gun hemma hos vår kompis också. Tänk att man en gång tyckte det var en actionrulle! Den är jättesöt, och långsam och du behöver inte lyssna på dialogerna för de säger egentligen inget viktigt alls. Du kan koncentrera dig på att njuta av en sockersöt, väldigt, väldigt ung Tom Cruise.
Förresten en kommentar la vi på minnet: "Take me to bed now, or loose me forever". Jag bara måste få säga det till någon, någon gång!
Och så konstaterade jag att jag har exakt likadana solglasögon som hela Top Gun-gänget. Är det bra eller dåligt..?

Vi avslutade dagen med argentinska tapas i spanska systerstaden La Linea och körde sedan hem i ösregnet.
Det behövs faktiskt inte mer än så för att sätta lite extra krydda på en januarilördag.

Heja SVT!

Är inte SVT något av det mest och bäst svenska som finns? Inte nog med att de faktiskt gör väldigt mycket bra TV (som jag har saknat här i Spanien), mycket av deras egenproduktion ligger nu också ute på nätet under rubriken Play. En guldgruva för oss utlandssvenskar!

I kväll har jag till exempel tittat på miniserien "Brandvägg", baserad på Henning Mankells bok. Uppkrupen i soffan och med min ibook på soffbordet. Mysigt! Upplösningen är väl ingen höjdare men fullt godkänd. På min lista står nu att se Fredrik Lindströms program om den svenska mentaliteten, "Världens modernaste land".

En sak har SVT och dess samproducenter i "Brandvägg" dock misslyckats grundligt med. I denna thriller som utspelar sig i Ystad medverkar inte en enda skåning! Det är okej att Rolf Lassgård inte talar skånska, men att de inte lyckats skapa en skånsk miljö med skånska statister och ett gäng skånska skådespelare, känns rätt ruttet. Särskilt när Ystadpolisen beklagar sig över att 08-orna från rikskrim kommer ned och pekar med hela handen och hela Ystads poliskår talar stockholmska...

Vårkänslor

Idag körde det förbi en bil nedanför mitt fönster. Genom de nedrullade rutorna och upp till mig på andra våningen strömmade tonerna av Málagagruppen Chambaos "Pokito a poco". Det fick mig att tänka på sommaren och när jag såg dem live på utomhusscenen Auditorio de Málaga för ungefär ett halvår sedan. En fortfarande inte alltför svettig juninatt under stjärnorna.
Och jag kom på, att det blir sommar igen. Ganska snart.

Det ska va dyrt att leva

Om jag hade betalat lika mycket för elen i Sverige, dvs om elräkningen stod i samma proportion till min lön, som här i Spanien, skulle jag ha betalat ca 1 250 kr i månaden. Jag är singel, bor i en etta och har inga konstiga apparater som drar mycket el, ingen AC och bara ett litet elelement som jag nästan aldrig använder.
Hyran skulle med motsvarande räkneexempel varit 7 100 kr för en etta på 40 kvadratmeter.

Innan jul tyckte spanska industridepartementet att elpriserna skulle chockhöjas med tio procent. Det godkändes dock inte och nu blir det en höjning på drygt fyra istället.

Det är bra att elen är dyr, då blir folk bättre på att hushålla med den. Men det får ju faktiskt finnas gränser...

Absolut Vinter

Just nu är det så kallt här att det blivit ett rent nöje att diska. Då får jag stå med mina stelfrusna händer under rinnande varmt vatten. Det regnar lite också, men det är bra!

Jag har suttit med morgonrocken utanpå kläderna hela dagen och känner mig som en tokig hemmafru. Än återstår många timmar framför datorn. Deadline närmar sig med stormsteg! Jag får nog korka upp en flaska vin för att hålla värmen.
Inte konstigt att ryssarna dricker så mycket vodka!

Canastaaaaaa!!!!!

Málaga vann över Lottomatica Roma med 68-66, sista poängen gjordes i sista sekunden, och då menar jag i den absolut sista spelsekunden! Sanslöst spännande! Även om båda lagen tydligen redan är ute ur Europaligan och det egentligen kunde kvitta hur det gick...

Det hindrade dock inte publiken från att skrika och stampa och klappa händerna så att stadion gungade. Nästan fullsatt var det. Basket är stort i Málaga. Det hyttes med nävar och viftades med händer och fingrar och halsdukar. Och alla var emot den stackars domaren...

Málagas italienske (!) tränare Sergio Scariolo hoppade jämfota och var ett flertal gånger på väg in på planen och domaren var tvungen att stoppa honom. Jag var så fascinerad av honom att jag kom på mig själv att helt glömma bort matchen. Det händer mig ofta när jag går på match "live" att jag är så upptagen av att följa allt som sker utanför plan att jag alldeles tappar bort mig.

Vi satt i egen reserverad ruta precis bredvid planen och fick tapas och alkoholfri öl i pausen. Viva Málaga!

Adrenalin

I kväll lämnar jag Dr Phil åt sitt öde för att se Málagas basketlag Unicaja spela mot något italienskt lag på Martín Carpena. Jäklars vad kul det ska bli! Långa, mörka män... mmm... svettiga och med vinnarinstinkt... mums!
Och man har sagt mig att vi har platser så nära planen att vi kan peta på spelarna, och att vi får gå till VIP-loungen i pausen.

Vardagsgrubblerier

Enligt Dr Phil gör vi människor bara saker som fungerar. Alla våra beteenden ger oss någon slags belöning. Annars hade vi inte gjort det. Det låter ju logiskt.

Grejen är att mönstret inkluderar även allt det där vi gör som vi egentligen inte tycker ett dugg om. Våra ovanor.
Jag biter på naglarna, skjuter upp saker till morgondagen, äter för lite frukt, blir kär i fel killar och grubblar för mycket därför att jag får någon slags belöning för det.

Hemligheten är att identifiera belöningarna. Då kan jag sluta med dem och ovanorna försvinner av sig själv. Skitenkelt!

Vad får jag då för belöning för ovanstående?
- Jag biter på naglarna för att det är kul (nej, jag är INTE nervös)
- Jag skjuter upp saker till morgondagen för att slippa göra dem nu
- Jag äter för lite frukt för att frukt är tråkigt och för att jag ska slippa handla hem den
- Jag blir kär i fel killar för att jag ska kunna fortsätta hävda att jag alltid blir kär i fel killar
- Jag grubblar för mycket troligen för att jag har för lite annat att tänka på

Små men viktiga

Prepositionerna fungerar som smörjmedel i spanska språket. De finns överallt, i långt större utsträckning än i svenskan. Jag har väldiga problem med att lära mig vilken av dem som ska in var. Det känns som om jag ofta gissar hej vilt men hoppas på att hjärnan registrerar mer än jag är medveten om och att det efterhand blir mer rätt än fel.

Mitt stora problem är att osäkerheten nu smittat av sig på svenskan! Inte när jag talar, men när jag skriver har jag plötsligt börjat ifrågasätta om det ska vara på, över, under eller i och hamnar i bland i labyrinter där jag krånglar till det alldeles med angående, gällande och med anledning av... Skärpning!

Funderar du också på språket är TT:s hemsida en god hjälp: www.tt.se/ttsprak

Livsstrategier

Det verkar som mitt år börjat i eftertänksamhetens, förändringens och filosofins tecken. Efter en underbart solig lördag i bara ärmar på en uteservering vid havet, bestämde jag mig för att söndagen skulle spenderas inomhus. Efter städningen, med en av mina julklappsböcker. Lite skeptisk ska jag erkänna att jag var när jag öppnade pärmarna till Dr Phils "Livsstrategier".
Men jag fastnade, uppkrupen i fåtöljen, och började till och med att göra hemläxan som han ger i varje kapitel... oj, fara å färde..!

Jag ska inte gå in på några detaljer. Kan bara säga att jag gillar den. Tydlig och konkret. Inget babbel eller svammel. Kanske den inte förändrar mitt liv.
Men den fick mig att fundera på en sak.
Jag har i tidigare arbeten jobbat med projekt, skrivit ned vad som ska göras och varför, oändliga beskrivningar av bakgrund, syfte, mål, metod och hur saker och ting ska utvärderas. Och nu slog det mig att man kanske kunde applicera detta på livet självt. Det kanske inte skulle skada att ägna en tanke åt vad jag vill, varför och hur jag ska komma dit.
Jag ska bli en livsstrateg! A woman with a plan! Ha ha!

Fråga mig om ett halvår och jag har glömt alltihop.

Men det gör inte så mycket. Injektioner av nya tankesätt och ifrågasättande är nog så viktiga, även om de ibland bara förblir en kick i ögonblicket.

To golf or not to golf

När jag var lite yngre såg jag en ära i att aldrig ha hållit i en golfklubba. Golf var en fånig överklassport.

Men då golfen i Sverige det senaste decenniet förvandlats till en folkrörelse, likt Friskis & Svettis, och alla, verkligen alla, plötsligt hade grönt kort. Då gick det faktiskt inte att hålla fast vid den ganska fördomsfulla inställningen.

I Málagaprovinsen finns 43 golfbanor och längs med Costa del Sol är de i princip de enda gröna oaserna som återstår efter 90-talets bygghysteri. I den bästa av världar skulle jag önska att man varken byggt golfbanor eller fastigheter. Men i kommuner där det byggs till och med utan bygglov, skulle det vara att slå huvudet i väggen. Alltså kan till och med en icke-golfare se ett existensberättigande för golfbanorna.

I jobbet tillbringar jag en och annan dag på golfbanan och faktum är att jag njuter i stora mått. Av lugnet och grönskan. Av de fantastiska vidderna.
Igår var vi på San Roque i Sotogrande (se bilden ovan), inte långt från Gibraltar. För mig, en rännstensunge från Málaga, som inte har ett enda grönområde i hela stan, är det lyx att få andas frisk luft, slippa trafiken och omges av grönt så långt ögat når.

Så här ser utsikten från mitt fönster här hemma ut. Ni förstår att jag behöver en dag på golfbanan ibland!

Samtidigt har jag nästan fått återgå till min kategorisering av golfen som en överklassport. På San Roque till exempel kostar en green fee minst 80 euro. En vanlig spanjor tjänar 50-70 procent av en medellön i Sverige.

Jag kanske ska förtydliga att jag fortfarande inte spelar golf!

Morgonstund har guld i mund

Det finns två saker som får upp mig på morgonen. Tanken på en varm och härlig dusch som får kropp och knopp att vakna till liv. Och så en stor kopp kaffe med varm mjölk!
Idag spottade och fräste kranarna lite och ut kom en ynka droppe vatten... hmmm... grrrr...

Men jag bestämde mig för att inte nedslås av det. Jag hade precis så mycket vatten hemma att det räckte till kaffet, satte morgonrocken utanpå pyjamasen och tänker, att man kan ha det sämre än så här.

Det är andra gången på några månader som vattnet stängs av. Båda gångerna morgnar då jag inte varit tvungen att ge mig iväg hemifrån. Tack för det!

Gräset blir inte grönare

Om tre dagar har jag bott ett år i min lägenhet. Det är ganska länge för att vara jag. Dessutom har jag bestämt mig för att stanna. Kontraktet förlängs med ett år i taget och tydligen har jag rätt att bo kvar här i fem år.

Jag bodde faktiskt i samma lägenhet från det jag var 10 till jag fyllde 16, men i övrigt brukar det röra sig om 1-3 år på varje ställe.

Sedan jag flyttade in i min studio en liten bit från Plaza de la Merced i Málaga centrum, har jag svurit många gånger.
Över grannens hund som varje morgon sitter på balkongen och skäller oavbrutet i minst en timme då matte är ute och gör sina inköp. Över duvorna som då och då tar sig in i min lägenhet och antingen skrämmer vettet ur mig eller bajsar ned allt vad jag äger och har. Över taket som inte är tätt utan släpper igenom ett strilande vattenfall längs med ena väggen när det regnar (tur att det regnar så sällan). Över varmvattenberedaren som läcker (efter att rörmokaren varit här fem gånger gav jag upp. Han också tror jag...). Över att det byggs flera nya hus på min gata och jag lever med ständiga och typiska "byggljud". Över myrinvasionen i somras. Över varmvattnet som inte räcker till att fylla badkaret ens så att det täcker mig. Över kylan.

Men allt det där och lite till har jag lärt mig leva med. Och jag har bestämt mig för att det är värt det.
För jag har fem meter upp till taknocken, träbjälkar i taket, stora fönster som släpper in mängder med ljus, ett litet loft där jag kan gömma mig när jag har gäster. Nära till allt. Och många anekdoter att berätta.

För alltid..?

Jag får ofta frågan "Men, ska du stanna där... för alltid?" "Där", är i mitt fall Málaga.
Vad svarar man på det?

Vem vet vad man gör "för alltid"? Vet du?
Jag vet bara att i Málaga har jag just nu mitt hem, sakta men säkert allt fler vänner, ett jobb jag trivs med och familjen bara ett telefonsamtal bort.
Jag är ungefär så nöjd att jag för tillfället inte planerar några stora förändringar i mitt liv.

Något som slagit mig är att det aldrig är spanjorerna som frågar. Å ena sidan är de, särskilt "los malagueños", så hemmakära, att de borde förundras av en önskan att bosätta sig så långt hemifrån. Å andra sidan är de så hemmakära att de vet precis varför jag stannar.

Den obotlige optimisten

I min dagbok, som jag för övrigt aldrig skriver i, hittade jag i morse ett litet klipp från DN 8 augusti 2004. Det är en Ove Säverman som veckovis rapporterade om svenska sommarfenomen:

"Små entusiastiska barn skapar sandslott.
- Men varför bygger du precis i vattenbrynet där vattnet så lätt kan skölja upp och förstöra slottet?
- Man vet inte, kanske blir det lågvatten, säger den lille optimisten."

Jag tycker det är helt underbart. Kanske för att jag väldigt lätt kan identifiera mig med den lille sandslottsbyggaren. Varför göra det enkelt för sig?

Filmhelg

I helgen passade jag på att fylla några av mina filmluckor. En del filmer bör man ju ha sett. Inte alltid för att de är bra utan bara för att veta vad folk snackar om.

Först blev det "Da Vinci-koden". Jag tillhör de få som inte läst boken och tyckte därför att storyn åtminstone var lite annorlunda. Det i kombination med i teorin väldigt bra skådespelare borde resulterat i en bra film. Men nej... den kändes som ett hastverk, utan vare sig gnista eller själ. Som en Indiana Jones-rulle men helt utan charm.

I lördags såg jag "A loveaffair to remember" med Cary Grant. Åhhhhh... jag vill gärna se den igen! Man blir förälskad!

Och så finalen, Amenábars "Mar Adentro" ("Havet inom oss"), som jag naturligtvis borde ha sett för länge sedan. Men ibland är det så, att om jag missar de riktigt stora filmerna på bio, blir det inte av att jag ser dem. Alla priser och lovord gör att jag blir skeptisk, helt utan anledning.
För givetvis var det en stor film. Att en film om dödslängtan samtidigt kan vara så full av liv! Frågan om aktiv dödshjälp kan jag dock inte ta ställning till hur mycket jag än vrider och vänder på argumenten...

Fler pussar till folket!

Häromkvällen mailade jag svenska Utbildningsdepartementet. Jag undrade vem jag kunde intervjua i ett särskilt ämne. Klockan 8 morgonen därpå hade jag fått svar från en politiskt sakkunnig som gav mig både direktnummer och mobil och sa att jag gärna fick ringa.

Samma dag ringde jag andalusiska regionalmyndigheten för att ställa några frågor om ett stort infrastrukturprojekt på Costa del Sol. Det var andra försöket. I våras slutade det med att jag gav upp. Ingen, INGEN!!! visste vem som var ansvarig.
Nåväl, denna gång gick det bättre. Efter att ha slussats vidare, och ringt upp igen, en sisådär fem gånger, fick jag tag på en Silvio på pressavdelningen. Han bad mig maila frågorna. Efter några timmar svarade han att frågorna vidarebefordrats till kommunikationsansvarig samt dennes telefonnummer. Signerat med "Puss".

Min erfarenhet är att svenska myndigheter är oerhört snabba och professionella när det gäller att bemöta pressen. Spanska myndigheter har i ärlighetens namn en del att lära. Å andra sidan, vilken svensk myndighetsanställd skulle avsluta ett mail med "puss"?!

Kan inte leva utan just nu

Min sena lunch idag blir linsgryta med några stänk av vitvinsvinäger och en enkel grönsallad med purjolök. Ikväll tänker jag mig några kokta kronärtskockor som jag doppar blad för blad i mjuk camembert. Så enkelt och ändå så himla gott!

Rudolf med röda mulen

Det är väldigt kallt inomhus i Málaga på vintern. Vännerna i Sverige har svårt att förstå att jag klagar när SMHI visar kartor med sol och 20 grader varmt. Och spanjorerna himlar med ögonen och förundrar sig över hur någon från nästan Nordpolen kan frysa i Spanien...
Kruxet är att husen inte är isolerade och mina gigantiska englasfönster från golv till tak, knappast håller kylan ute. Så när temperaturen sjunker ned till 15 eller kanske 10 grader har jag ungefär så i min lägenhet också.
Mitt minielelement värmer möjligtvis upp mitt vänstra lår när jag sitter framför datorn. Men fingrarna är stela och nästippen kall.
På natten sover jag med täcke, överkast, två filtar, duntofflor, pyjamas och fleecetröja.

Lycka är...

...när de bryter upp gatan utanför fönstret med asfaltsborr som skriker i öronen, oavbrutet från klockan 9-18, under flera veckor. Och de blir färdiga. Och det blir alldeles tyst...

Nåja, att det skulle bli tyst i centrala Málaga, var väl en lätt överdrift. Men allting är ju relativt.

Tilläggas ska att jag en våning upp, bakom stängda fönster, fick lätt panik av oväsendet. Medan byggkillarna inte ens hade hörselskydd.

En annan dag ska jag berätta om fler spännande ljud på min gata!

Vuxenpoäng

Jag tror man är vuxen när man tycker bäst om de mörka chokladbitarna i Aladdin-asken...

Ja, i så fall är jag nog vuxen... å andra sidan äter jag all choklad med god aptit.

ni-nanna-na-ni-na...

...Boktipset!

Jag läser just nu om "Den sjunde dagen" av Stefan Einhorn. En lättläst livsfilosofisk bok med många kloka ord som tål att upprepas. Som till exempel: "Ofta finns ett gap mellan det vi är och det vi bore vara. Vi föds alla med en inneboende potential, men förvaltar den inte alltid. Varje människas uppgift är, kort sagt, att sträva efter att uppnå sin egen inneboende potential och att därefter använda den på ett meningsfullt sätt. Uppgiften blir därmed livslång."

Meningen med livet?!

Äntligen en i gänget!

Spanjorerna delar ut sina julklappar på morgonen 6/1. På eftermiddagen fylls gator och torg av små och stora barn som vill visa upp och prova sina nya prylar.
När jag skulle ut på stan i måndags klev jag ut genom porten, som vanligt med min mp3-spelare på högsta volym. De fotbollspelande småkillarna på gatan sa något till mig. Jag blev lite paff för det är första gången sedan jag flyttade in för ett år sedan. "Qué?" sa jag. "Är det den nya mp4?" frågade en av dem mig och pekade på min ficka. "Ehhhh...." sa jag som alltid tar några sekunder på mig att koppla. Jag tog upp den så han fick se. Varpå hans kompis en bit bort skriker "Det är samma som min" och håller upp den.
Ett obetydligt steg för mänsligheten men jag gick därifrån med ett stort leende som varade i många kvarter. Jag kände mig som 10 år igen! Äntligen hade jag blivit accepterad av grannungarna!

Nu tar jag steget...

Sedan jag flyttade till Spanien i oktober 2004 har jag många gånger funderat på att jag skulle vilja skriva ned mina erfarenheter. Om smått och stort. Om sådant som jag borde gjort annorlunda. Om misstag som andra skulle kunna lära av. Och framför allt, allt det där som man i efterhand kan gapskratta åt. För det kan bli väldigt tokigt när man som naiv, nervös och annorlunda ska försöka etablera sig i ett nytt land.
Ni vet allt det där som måste fixas i början. Som alltifrån att skaffa telefon och Internet till att öppna bankkonto och ansöka om "Residencia". Småsaker i teorin, men sällan i praktiken.
Nåväl, allt det där som jag funderade på att spara för egen del och gärna dela med mig av, blir nu en blogg.
Och det ska tilläggas att jag är något mindre vilsen i Tapaslandet nu än för två år sedan. Så det går framåt!