Gräset blir inte grönare

Om tre dagar har jag bott ett år i min lägenhet. Det är ganska länge för att vara jag. Dessutom har jag bestämt mig för att stanna. Kontraktet förlängs med ett år i taget och tydligen har jag rätt att bo kvar här i fem år.

Jag bodde faktiskt i samma lägenhet från det jag var 10 till jag fyllde 16, men i övrigt brukar det röra sig om 1-3 år på varje ställe.

Sedan jag flyttade in i min studio en liten bit från Plaza de la Merced i Málaga centrum, har jag svurit många gånger.
Över grannens hund som varje morgon sitter på balkongen och skäller oavbrutet i minst en timme då matte är ute och gör sina inköp. Över duvorna som då och då tar sig in i min lägenhet och antingen skrämmer vettet ur mig eller bajsar ned allt vad jag äger och har. Över taket som inte är tätt utan släpper igenom ett strilande vattenfall längs med ena väggen när det regnar (tur att det regnar så sällan). Över varmvattenberedaren som läcker (efter att rörmokaren varit här fem gånger gav jag upp. Han också tror jag...). Över att det byggs flera nya hus på min gata och jag lever med ständiga och typiska "byggljud". Över myrinvasionen i somras. Över varmvattnet som inte räcker till att fylla badkaret ens så att det täcker mig. Över kylan.

Men allt det där och lite till har jag lärt mig leva med. Och jag har bestämt mig för att det är värt det.
För jag har fem meter upp till taknocken, träbjälkar i taket, stora fönster som släpper in mängder med ljus, ett litet loft där jag kan gömma mig när jag har gäster. Nära till allt. Och många anekdoter att berätta.