Förutom mycket annat har jag sedan i fredags hunnit med att se tre filmer, två hemma och en på bio. Den gemensamma nämnaren var att de alla fick mig att, inte snyfta, utan gråta hysteriskt. Så kändes det i alla fall inombords. Jag var dock inte ensam vid något av tillfällena och släppte inte riktigt efter för skyfallet.
Först såg jag "United 93" som handlar om det enda planet som aldrig nådde sitt mål 11 september 2001. Filmen har karaktär av dokumentärfilm och fick mig inte bara att gråta utan gav mig en släng av panikångest. Det är första gången någonsin jag har trott att jag inte skulle fixa att se klart filmen. Rekommenderas definitivt inte för känsliga personer.
För att spä på den goda stämningen vi byggt upp såg vi därefter "Prozac Nation". Liksom ovanstående mycket välgjord men som namnet antyder, inte direkt en "feel good movie".
Helgen avslutades med Will Smiths "The Pursuit of happyness" på bio. En långsam, men ack så fin, berättelse om far och sons kamp mot livets orättvisor, stora och små. Personkemin är obeskrivbar. Kanske inte så konstigt då det är Will Smiths son som spelar just hans son. Det vackraste barn jag sett i hela mitt liv. Vilket ansikte! Vilken mimik!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Filmen om vad som hände i flygplanet är verkligen hemsk. Jag vet inte om det är den jag har sett, eller en annan dokumentär om samma sak, men sâ tragiskt att de nästan lyckades, eller hur? Med planen om det kokande vattnet osv.
Trots allt är det kanske bättre att "morir luchando". Att vara fast i de brinnande tornen mâste ju ha varit ännu hopplösare.
Will Smith och hans son (söner?) är det sötaste som finns. Jag grâter t.om ât rap-videon och lâten han gjorde ât sonen (och rap är INTE min grej) ;-)
Ja, det låter som det är samma film. Det är väl just verklighetskänslan och att man vet att allt har hänt på riktigt, som gör att hela ens innanmäte fullständigt knyter sig.
Men jag håller med, förmodligen är det bättre att tro att det finns en chans. Om nu alternativet är att man inte dör omedelbart...
Den där videon måste jag se!! Vet du vad låten heter?
Har kollat upp - Just the two of us, frân 1997. Det är äldste sonen som är med (fast han var typ 4 âr dâ) och han har tvâ yngre söner.
Tack Anna! Ska se om jag kan hitta den!
Men det måste vara en av de yngre som är med i senaste filmen.
Skicka en kommentar