Har idag haft en intressant men väldigt frustrerande diskussion med en spansk vän. Han tänker inte rösta i kommunvalet i maj eftersom han inte tror på systemet. Han har aldrig röstat. Jag som ville få honom att inse att det bästa alternativet alltid är att delta, om det så är med en blankröst, frågade provocerande om han trodde på demokratin. Nej, svarade han.
Oj, oj. Var börjar jag?
Han tycker det var bättre på Francos tid. När en person bestämde och kunde både inleda och slutföra projekt utan störande maktskifte vart fjärde år.
Politiker är korrupta. Demokrati leder alltid till korruption.
Jag försökte med att diktatur ju är den ultimata korruptionen och det höll han med om. Och han erkänner att han växte upp med Felipe González och korruptionsskandalen efter tolv års demokratiskt vald socialistregering. Och inte med Franco. Att det är närmare för honom.
Vad säger man till någon i vars värld det bara existerar diktatur eller korruption?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
I en demokrati har vi i alla fall en chans att göra oss av med dem som är korrumperade. Vi kan protestera med återkommande val. Vi har möjlighet att tycka.
I en diktatur kan vi inte ens tycka vad vi vill. Tycker vi vad vi vill gör de sig av med oss.
Kanske inte helt vattentätt resonemang, och kanske grunt också, men det var det jag kom på så här i all hast när adrenalinet strömmade till.
En sån där diskussion blir lätt jobbig! Jag trodde mest det var gamla människor i Spanien som tyckte det var bättre på Francos tid. Som svensk är det svårt att förstå hur det är att växa upp i ett land som var en diktatur så nyligen (tycker jag i alla fall). Det är ju uppenbart att det förflutna fortfarande påverkar hela politiken, vilket kanske inte är så konstigt, de flesta demokratier har väl behövt ett tag på sig innan de har fungerat. Hoppas att Spanien får ordning på sina problem med sina fifflande politiker så att människor vågar tro på demokratin. (hoppas även att du inte är inlåst längre :-)
Trâkigt att han tycker sâ...men jag kan inte mer än att ge honom rätt, hehe
Övergângen frân diktatur till demokrati verkar ju ha gâtt sâ bra pâ ytan, men spansk politik är tyvärr ett ganska sorgligt kapitel pâ alla nivâer. Man blir politiker i första hand för att göra kärriär, tjäna pengar pâ alla möjliga vis och gynna familj och vänner, inte för att förändra eller förbättra. Visst finns det undantag, men i alla fall...
Naturligtvis var det sju resor värre pâ Francos tid, det är svârt att hitta nâgon som försvarar diktaturen idag. Du kanske fick tag i en "facha"? ;-)
Jag håller med Anna Malaga att det är svårt att hitta någon som försvarar Franco idag. Åker man till forna Sovjet eller Östeuropa finns detdäremot gott om peroner som längtar tillbaka till det gamla.
Som svensk uppvuxen i en demokrati utan alltför mycket fiffel (fast visst fifflar även svenska politiker men kanske inte i samma utsträckning) har man svårt att förstå ett sånt här resonemang. Vi har ju verkligen fått inpråntat i oss hur viktigt det är att rösta och påverka. Jag tror sverige har högt valdeltagande om man gör interntionella jämförelser
Verbal kint: Ja, precis, det är ju det som är nyckeln att vi trots allt kan göra oss av med skitstövlarna. Det är ju inte demokratins fel att det finns korrumperade politiker, det är det enda sanna systemet. Däremot kan det säkert utvecklas i parktiken för att minimera riskerna för korruption. Kanske det också behövs bättre skolning av folket i demokratins värden och hur vi ska applicera dem på våra liv.
Anna: Ja, visst blir det jobbigt. Men jag har för länge sedan lagt mina fasta överygelser på hyllan. När man inte delar referensramar har jag svårt att hävda att "så här är det". För vad vet jag? Jag kanske tror att jag har rätt, samtidigt blir jag allt mer ödmjuk ju äldre jag blir. Och framför allt kanske jag saknar kunskap och argument för att bemöta åsikter jag knappt trodde fanns.
Anna Malaga: Du har alldeles rätt Anna, åtminstone är det också min bild av spansk politik - det handlar sällan om ideologi och inre övertygelse utan om kortsiktigt karriärstänk och egen ekonomisk vinning. I Sverige är ju de politiska partierna en folkrörelse, de är som vilka föreningar som helst som vi kanske går med i redan som tonåringar. Även om man sedan ändrar åsikt är det ju en god politisk skolning och ger folk känslan av att politik är något som berör oss alla och att det faktiskt går att förändra.
Helt ärligt tror jag min diskussion med min vän snarare var ett uttryck för en politisk bitterhet än ett egentligt försvar för diktaturen.
Thérese: Ja, det är så självkart för oss att man liksom blir mållös när man möter någon som står för motsatsen. Och efter år av diktatur tror man ju att folket ska uppskatta de fria valen än mer. Men så enkelt är det inte. Jag tror egentligen inte så många direkt försvarar Franco, däremot har jag mött flera, och inte bara äldre, som menar att allt inte var av ondo. Vilket enligt mig är ganska logiskt och gäller för de flesta diktaturer tror jag. Ett bra exempel är ju Kuba, där det är mycket som fungerar bättre än på många andra håll i världen. Men till vilket pris?
Skicka en kommentar