Jag fick en fråga om hur man blir av med spanska telefonförsäljare. Gav rådet som jag fått av chefen, att be dem skicka informationen skriftligt. Det funkar ganska bra.
Jag tycker inte jag blivit så nedringd av telefonförsäljare, faktiskt tror jag det var värre i Sverige. Telefónica ringer ibland med erbjudande men då kan jag alltid hänvisa till att det inte är jag som står på telefonen, och dessutom lägga till att "chefen accepterar inga erbjudanden på telefon".
Roligast är när min bank ringer med det ena supererbjudandet efter det andra om kredit på x antal tusen euro. Jag säger vänligt "nej tack, jag är inte intresserad". Då blir det alltid tyst i luren, de kommer av sig alldeles och säger "men, varför inte?" som om de just hade erbjudit mig en gåva på 3 000 euro. Då drar jag till med att jag redan är skuldbelagd upp över öronen.
Sedan har jag något slags undersökningsföretag, TNS, efter mig. Delsvis mitt eget fel. De undrade för drygt ett år sedan om jag ville vara med och registrera mina inköp med hjälp av något som ser ut som en liten handdator. Det hela går ut på att kartlägga spanjorernas köpvanor. Jag blev lite nyfiken, lockad av att jag skulle få poäng och fina presenter och sa ok. Så varje gång jag handlat är det meningen att jag ska registera EAN-koderna, priserna och var jag handlat. Jag slarvar en del, dessutom är jag ingen storkonsument.
Så TNS ringer allt som oftast för att säga att min lilla handdator kopplat ned sig och att jag måste vidta ett antal åtgärder för att få igång den igen. Ibland ringer de och undrar om jag verkligen inte äter bröd, eller köper kött. Eller varför jag inte registrerat något på länge. Och trots att jag vet att de bara gör sitt jobb och att det faktiskt var jag som accepterade att vara med, blir jag lika sur varje gång och tycker att "det ska väl du ta och skita i". Men det säger jag inte. Oftast. Oftast får jag förklara att nej, jag köper inte bröd (det gör jag nästan aldrig) och jag bor ensam, äter mycket ute och har precis varit bortrest i fleeeeera veckor...
PS. Men faktum är att jag har öveskridit poänggränsen för att få ett riktigt strykjärn! Om det nu skulle göra mig lyckligare. Men kanske mina gäster skulle bli glada. Jag har levt med ett minilitet resestrykjärn i snart fyra år.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Hahaha!!! Jag är med i en marknadsundersökning av en tidning jag prenumererar på. Handlar om annonserna i tidningen. Här i Madrid funkar det inte att säga att jag vill ha skriftlig info. Så jag säger att jag har inte tid men tack ändå och lägger på.
Usch, ja, jag fâr ocksâ en eller tvâ samtal per dag. När de frâgar efter "la Señora de la casa..." blir jag alltid lockad att säga att jag är älskarinnan.
Jag säger bara "lo siento, no me interesa". Du behöver inte alls förklara nâgot, de flesta vet redan att nästan ingen vill köpa nâgot per telefon.
karlavagnen: hehe där ser man, tror det är rätt typiskt svenskt det där, man tycker liksom det är viktigt med konsumentmakt och är gärna med på ett hörn. Vad gör du i Madrid? Nyfiken...
anna malaga: hahaha, snälla säg det nån gång bara för att se deras reaktion!!! Och jag vet, man behöver naturligtvis inte förklara alls bara säga nej tack och lägga på. Men jag har nåt slags behov av att lägga till ytterligare en mening, dessutom är en del ganska garvade och slutar inte prata om man inte är extremt tydlig.
Jag tycker det ringer fler telefonförsäljare i Sverige men jag upplevde dom spanska som jobbigare. Dom var oftare mer påstridiga och gav sig inte fast jag sa att jag inte var intresserad. Visst det går ju att säga nej och sen lägga på men jag började prata med dom och förklara att jag inte var intresserad, ingen bra strategi tror jag.
Precis som anna skriver frågar dom alltid efter Señora de la casa, och då kände jag mig gammal ha ha
Nyligen ringde en mig i Sverige och frågade om jag hade mamma eller pappa hemma , då kände jag mig inte så gammal ha ha
therese: hahaha, nästa gång kan du väl bara säga att mamma och pappa inte är hemma :)
Jag brukar alltid lyssna tålmodigt, med ett leende medan de frågar om señora Carin Osvaldsson är hemma. Det brukar ta dem en stund att krångla sig igenom mitt efternamn. Sedan är de så trötta att de inte orkar insistera :)
Men nej, vara vänlig och börja prata är ingen bra strategi... tyvärr kan jag inte lägga luren i örat på någon, det går helt enkelt inte.
Skicka en kommentar