Jag vill ju gärna bo en stad, mitt i, där allting händer. Samtidigt blir jag lite nervös, eller kanske snarare melankolisk, när det händer utanför min dörr och jag inte är med.
Som idag. Just i detta nu inleds Filmfestivalen i Málaga. Kändisarna tar klivet ut på röda mattan framför Teatro Cervantes, två hus bort. Jag passerade med mina matkassar. För att gå hem med mitt vin och min film. Kameran hade jag inte med mig. Såklart.
Plaza de la Merced dunkar av musik och av vibrerande förväntan mellan de vita plasttälten som inte lämnat en gatsten fri och där festen ännu inte börjat. Men snart.
Och folk skyndar fram i sina cocktailklänningar och kostymer. Och de andra, de vanliga, hänger på kravallstaketet och sträcker på nacken för att kanske få en skymt av honom, eller henne.
Och jag känner mig glad. Och lite misslyckad. Förra året och året innan, skaffade jag pressleg och allt, men var sedan för deppig just då för att gå utanför dörren. Jag brukar inte vara deppig, men just filmfestivalen sammanföll med mycket dåliga veckor. Och jag skämdes över att ha fått ryggsäcken, t-hirten coh kepsen. Utan att ens gå dit. Utan att skriva en enda rad.
Och i år glömde jag liksom bort det. Kom mig inte riktigt för.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Var inte ledsen för det!
Alla skriver precis samma sak om precis samma människor, men bara du skriver om en svensk uteliggare i Algeciras.
Malagas fimfestival är jättevärldsberömd frân El Palo till Santa Paula ;-)
Skönt att vara mitt i allt men ändå kunna välja att inte ta del av det? När du har det som tuffas så minns hur sverige är så här års...ja längtar hem.
Kram
/m
Anna: Tack, det värmde :)
M: Hej, kul att du är tillbaka! Södern finns kvar, njut du av svensk vårsol, eller vårslask... medan du kan. Solen får du snart nog av ändå :)
Skicka en kommentar