Social överdos

Tiden är förbi när jag kan umgås, gå från möte till möte, vara uppe sent, festa och jobba på morgonen. Flera dagar i sträck. Hjälp. Jag vill sova i hundra år. Varför presenterar sig livet i chok? Allt händer samtidigt. Eller inget. Vissa veckor är döda, med ingen att umgås med och just därför vill man inget hellre. Och så plötsligt BOOOOOM så hinner jag inte med mig själv. Och längtar efter en lång dag i soffan med en film och ingen att tala med.