Slafs

Man bör inte ha vita jeans på sig när man traskar hem klockan sex på morgonen, lite mer än salongsberusad, mumsandes på en såsig kebab. Det såg jag nu när jag skulle tvätta lördagens jeans inför ny fest i morgon.

Automatiska telefonissor

Jag betalar mina räkningar via autogiro. När Vodafone skulle dra senaste räkningen fanns inga pengar på kontot. En argentinska ringde och läste upp ett långt manus om vad jag kunde göra för att betala i efterhand. Att hon var argentinska hör kanske inte hit, men deras dialekt är väldigt annorlunda och jag blir alltid antingen irriterad eller full i skratt.

Denna gången blev jag irriterad. Men det var mest för att hon inte gick att tala med. Vad jag än sa började hon läsa någonstans i manuset. Hon saknade helt improvisationsförmåga. Om det är ren information är det väk okej. Men hon ville att jag skulle ge henne mitt kreditkortsnummer. Jag sa att jag inte tyckte det kändes helt tryggt. Då fick jag alternativet att sätta in en summa på Vodafones konto, som inte stämde alls med det konto som stod på min senaste faktura. Paranoid av alla bedrägerier vägrade jag göra som hon sa. Varpå jag fick ett tredje alternativ, vänta på fakturan från Vodafone, gå till banken och sedan faxa insättningskvittot. Suck. Varför måste jag faxa för att bevisa att jag satt in pengar på deras konto? Och varför kan vi inte en gång för alla skrota faxen? Jag har ingen fax och blir omåttligt trött på alla som av någon anledning tycker att fax är mycket säkrare än e-mail.

Eftersom inte fakturan kom ringde jag upp Vodafone och betalade till sist med kreditkort i alla fall. Jag började bli lite orolig och insåg att jag inte skulle överleva om de spärrar mobilen. Men denna gång var det i alla fall jag som ringde upp och kunde därmed ganska säkert veta att det var med Vodafone jag talade.

Men varför kan de inte bara testa att dra pengarna någon dag senare, så hade alla blivit nöjda och glada?

My man Mr Sparrow

Igår såg jag "Pirates of the Caribbean - Vid världens ände". Den är väldigt lång och inte så förfärligt olik de andra två filmerna. Men vem bryr sig? Den är oerhört välgjord med mycket humor. Och egentligen räcker det ju dessutom med Johnny Depp. Oj, oj, vilken man!

Keira Knightley, som ju visserligen är väldigt söt, störde jag mig dock lite på. Hon liksom bara står där och putar med läpparna omgivna av babyhy. Är det rädda för att de manliga tittarna inte skulle vara lika benägna att se filmen om den kvinnliga huvudrollsinnehavaren var lite coolare, hade lite mer "go"? Jag är väl inte jätteförtjust i Angelina Jolie, men det känns ändå som att hon hade passat bättre för rollen.

Ja, ja, se den i alla fall. Men ladda upp med mycket popcorn och dricka och leta upp en biograf med sköna stolar och mycket benutrymme!

Förresten, jag köpte en gigantisk poster av Johnny Depp, vad ska jag göra med den?

Gröna drömmar

Det blir ingen semesterresa till Sverige i sommar (förutom fyra dagar i Skåne för att vara med på lilla syster ysters student). Hur gärna jag än vill till Stockholm och hur mycket jag än längtar efter att träffa mina vänner och familj där, blev längtan bort till nya vidder större. Jag har inte åkt på riktig semester på över fyra år, och inte tillsammans med någon annan på fem år. Sedan jag kom till Málaga har det bara blivit resor mellan Spanien och Sverige, och alltid handlar det om att hälsa på. Väldigt mysigt, men inte semester. Så är det bara.

Men i år ska jag åka till ett helt nytt land och se något alldeles nytt. Och jag är så förfärligt glad!

Mitt i Málagas värsta julihetta drar jag till Dublin och de irländska, gröna kullarna tillsammans med min kompis Karoline. Det känns helt underbart! Och dessutom är priset fantastiskt, 160 euro t o r med Ryan Air, och bor gör vi gratis hos Karolines bror.

Det är helt okej om det regnar och är grått, för mig kommer det ändå vara grönskan som hägrar. Och innan och efter har jag ju allt strandliv jag kan önska här i Málaga. Det blir exotiskt.

Mission completed

Nu känner jag mig ännu lite mer spansk. Idag har jag gjort min demokratiska plikt och röstat i spanska kommunalvalet, mitt första. Här på Colegio Nuestra Señora de Gracia i mitt kvarter, lade jag min röst på miljöpartiet Los Verdes. Miljön är för mig den fråga med absolut högsta prioritet. En kompis till mig sa för ett tag sedan att han skulle vilja rösta på Los Verdes men att han väljer ett annat parti för att det skulle vara en bortkastad röst. Jag är nog lite mer visionär än så och hoppas jag kan bidra till att de gröna kommer in i kommunfullmäktige.

Dessutom har jag skickat blommogram till min älskade mamma på Mors Dag!

Swing it journalisten, swing it

Eller kanske jag bör säga put it...

För faktum är att jag efter 15 minuters intensiv coachning från chefen och max 20 träningsputtar, vann puttävlingen för nybörjare. Det var en utslagstävling och jag lyckades slå ut fyra personer, varav en var turistchefen i Mijas kommun. Ha ha!

En lyckad dag alltså! Jag vann t-shirt, golfbollar, golfhandske och massageolja av olivolja virgen extra. Dessutom trillade poletten under mina timmar som caddie äntligen ned och jag är numera lyckligt vetande om hur man spelar poängboogie, vad par, eagle, birdie och chip är.



Så, ja, jag skulle faktiskt väldigt gärna börja spela golf. Nyfikenheten har väckts och det rycker lite i armarna. Putten var ju en sak. Men att det skulle vara så svårt att svinga hade jag aldrig anat. Det ser ju busenkelt ut. I min värld var mysteriet med golf själva räknandet, hur hitta fram till hålet samt terminologin, inte att spela.

Förutom att golfbanorna är de enda grönmrådena som kvarstår på Costa del Sol och jag njuter av "naturen", så är det ju dessutom vansinnigt kul att köra buggy!

Foooooooooore

Deadlinevecka, jag har inte varit utanför dörren på två dagar och ögonen går i kors. Troligen därför jag började fundera över meningen med livet, deadline är lite grand som att ha mens. Men sen plötsligt fick jag inte mer tid att tänka och vips så var allting bra igen!

Och imorgon får jag frisk luft. Ska med jobbet på ett golfevent, en golfbana i Mijas som bjuder in sina samarbetspartners. Därav stressen, veckan blev en dag kortare. Jag ska gå som caddie till min chef och sedan ta min första golflektion. Jag är barnsligt exalterad och har köpt en par nya byxor som jag tycker passar bättre på golfbanan än mina vanliga jeans.

Det här trodde jag faktiskt aldrig om mig själv för, låt säga, tio år sedan. Men jag faller alltid, oavsett om det gäller kläder eller musik, bara lite senare än alla andra. Jag går på inget vis mina egna vägar, tar bara en omväg.

I alla fall frågade jag lite ängsligt vad jag förväntades göra som caddie. Det vore ju inget kul att chefen blir förbannad för att jag inte fattar vad en järnsjua är. Eller va det nu kan heta. Man jag ska mest hänga på för att hänga på. Ett steg i processen för att lära mig denna sport som för mig fortfarande är ett fullständigt mysterium.
Jag återkommer med rapport.

PS. Jag har aldrig hållit i en golfklubba.

Moderna huskurer mot alla tiders huvudbry

Finns inget ont som inte lindras med hjälp av lite (mycket!) popcorn och några avsnitt av Sex & The City.

Tur ändå att jag inte är så djup som jag vill låta påskina.

Existentiell trötthet

Ibland vet jag liksom inte riktigt på vilket ben jag ska stå. Åt vilket håll jag ska gå. Och så kommer det, krypande, och aj, aj, så fånigt klichéartat...

...vad är meningen? Shit.

Det behövs ju ingen mening. Det är okej ändå. Att leva i det där sökandet. Att få vardagen att fungera. Att sätta upp tusentals mål och kanske nå ett endaste.

Men vissa dagar undrar man ändå. Och, jaha? Nu då? Och jag bara sitter och väntar. Utan att veta riktigt på vad.

Kan det ändå vara så? Att när känslan av att this is not it. Att den stämmer. Att jag menade nåt mer. Och att jag har rätt.
Men vad gör jag så? Väntar lite till? För visst tror jag på universums kraft att föra mig till det som ska va.

Fast egentligen är jag nog mest sömning.
Kanske jag bara borde sova lite.

Simma lugnt

Google Maps är en himla bra sida med kartor och satellitbilder. Du kan också få detaljerade vägbeskrivningar från en plats till en annan. Men gör en sökning från en europeisk till en nordamerikansk stad, och du får rekommendationen att "Simma över Atlanten". Okej... det är bara 5 572 kilometer. Varför inte?

Månadens inlägg - en resa

Mitt livs resa gjorde jag våren 2002. Den gick till Mexico och blev på sätt och vis början till en massa saker. Den väckte på allvar liv i min dröm sedan länge, att lära mig spanska. Och därför hamnade jag så småningom i Spanien.
Jag har länge varit övertygad om att jag bott i något spansktalande land i ett tidigare liv. Inte för att jag hade särskilt fallenhet för språket, utan för att hela den spansktalande världen har en oerhörd dragningskraft på mig. När jag första gången kom till Mexico blev det en aptitretare som bekräftade att det inte bara rörde sig om inbillning eller ytlig förälskelse. Nej, vi talar riktig kärlek. Den gången reste jag i buss med 40 amerikanska pensionärer från McAllen i södra Texas till karnevalen i Vera Cruz. På vägen stannade vi bland annat i Tampico och El Tajín. Det var en vecka med oerhört många intryck. Jag bestämde mig för att åka tillbaka.

Året därpå återvände jag till Mexico med en kompis. Vi flög från Stockholm till Mexico DF där vi stannade några dagar på ett hostel i Zona Rosa. Det bestående minnet från en av världens största städer är att den snarare gav intryck att vara en by, eller mindre stad. Man kände sig inte alls liten och bortkommen. Däremot har jag nog aldrig tidigare uppskattat den svenska rena luften så som när jag kom hem från den resan. Det var tungt att andas. I huvudstaden såg vi bland annat den gamla indianstaden Teotihuacan och Diego Riveras muralmålningar i presidentpalatset där dåvarande presidenten Vicente Fox huserade.

Vår idé var att bussa runt i Mexico, vi hade vissa städer vi ville se och planen var att efter två veckor nå gränsen till Texas. Ovana resenärer som vi var och utan många ord spanska, fattade vi inte riktigt hur bussystemet fungerade och tog alltid det billigaste alternativet. Vilket dock inte bara betydde att bussen var rejält gammal och skraltig utan luftkonditionering, utan också att de reste de gamla vägarna och inte på de betydligt snabbare betalvägarna. Herregud vad vi svor, eller framför allt jag. Men jag tackar ändå min lyckliga stjärna för vårt misstag för det var så vi verkligen fick uppleva landet, se landsbygden och resa med lokalbefolkningen och inte bara turister.

På så vis tog dock resan från Mexico DF till Oaxaca ungefär 10 timmar. Det som fastnat från dagarna i Oaxaca är färgerna, husen med sin fantastiska arkitektur i kolonialstil. Vi såg ruinerna i Monte Alban och satt på stadens torg i skuggan bakom pelarna och åt och drack i timmar. Och bodde på billiga hostel, det ena rejält sunkigt och det andra betydligt bättre för samma pris.
Nästa mål var Puerto Escondido på västkusten söder om Acapulco. Oj, oj, vilken plats, vilka stränder, vilket ljus! Om ni sett filmen ”Y tu mamá también” vet ni, de gör ungefär samma resa som vi.

Vi anlände sent på skärtorsdagen. Semana Santa är liksom i Spanien en av årets stora semestertider och naturligtvis var alla hotell och hostel fulla. Vi slog ihop oss med ett norskt par, tjejen talade bra spanska. Hon lyckades charma en hotellägare, en pensionerad läkare och föredetta borgmästare i Puerto Escondido, som öppnade upp sitt eget hem för oss. Han satt på en bänk i pation, viftade med sin träkäpp och berättade sitt livs historia, medan han beordrade fru och svärdotter att bädda gästrummet till oss. Där bodde vi sedan fyra dagar helt gratis. När det blev rum ledigt på hotellet ville han inte att vi skulle flytta på oss, Don Roberto.

Vi fortsatte upp till Acapulco. Busschauffören satt på en sits av lindade plastremsor och hade en träklump under gaspedalen. Stolen framför mig var trasig och dunkade mot mina knän i åtta timmar. Vi visste aldrig när nästa stopp skulle vara och vågade knappt dricka nåt av rädsla för att bli kissnödiga. När vi väl stannade så var det enda ätbara som gick att köpa med sig chips och kakor. Denna sträcka gick dock på plan mark, till skillnad från mellan Mexico DF och Oaxaca där bussen långa bitar körde i 20 km/h på smala serpentinvägar i bergen, utan skyddsräcke, med stora skyltar som varnade för ras och regelbundet återkommande bilvrak nere i ravinerna längs vägen.

Acapulco var kanske inte så häftigt egentligen, en miljonstad med mängder med hotell och en fin strand. Vi bodde dock på ännu ett sunkigt hostel i den ”fattiga delen” och såg mer än bara hotell och strand. Men vi drack dock Piña colada på en beachclub. Det hade vi bestämt.

Från Acapulco bar det av vidare mot Monterrey i norr, denna gången i en fin, nästan tom buss med AC. Tur det för resan tog 20 timmar. I Monterrey bytte vi buss till McAllen för att åka över gränsen till USA. Vid tullen fick vi gå av bussen, som tur var med bagaget, för när vi kom ut på andra sidan efter lite dividerande med passpolisen, hade bussen åkt. Utan oss. Pappa kom dock och hämtade oss. I McAllen tillbringade vi några dagar och kunde tvätta kläder och sova i riktiga sängar.

Tillbakavägen gick om San Luís Potosí, ännu en fantastiskt vacker stad i mexikanska inlandet med färglada hus i bästa Zorro-stil.

Efter nästan tre veckor kom vi åter till Mexico DF som nu kändes som hemma. Vi stannade några dagar och hann med att gå på Museo Nacional de Antropología.

Totalt tror jag det blev 100 timmars bussande på tre veckor. Ett spartanskt sätt att semestra som fick mig att totalt koppla bort jobb och vardag. Plötsligt handlade livet om tre saker, var skulle vi äta, var skulle vi sova och när gick nästa buss.
Till Mexico vill jag gärna återvända. Landet har stannat i mitt hjärta. Min drömresa i framtiden är att ta sex månader ledigt för att resa från Tierra del Fuego, Sydamerikas sydspets och upp till USA:s södra gräns, via framför allt Chile, Argentina, Peru, Ecuador och Brasilien.

Läs fler månadens inlägg: Nytt under solen, barajagjohanna, Krokofanten, Pantoufle, Tobson, Pumans dotter, Frankrikeliv, Tolken

Jag bygger bo

Jag har köpt en ny lampa! Kan tyckas vara en detalj och inte mycket att hurra för. Men sedan jag lämnade Sverige för 3,5 år sedan har jag inte köpt många saker till hemmet. Det jag införskaffat har varit billigt och fyllt en tillfällig funktion. Den här lampan köpte jag inte för att den var billig utan för att jag tyckte om den. Så för mig är den också en symbol på att nu får det vara nog med billigt tillsvidarekrafs.
Skärmar hade de inga snygga så en gammal får duga tills jag hittar rätt.

Dessutom är det så att jag inte överlever om jag inte kan läsa i sängen, och den gamla lampan började förvandlas till en dödsfälla. Sladden är säkert 50 år gammal och inte särskilt proffsigt lagad av mig själv på flera ställen. Så nu slipper jag som bonus riskera 220 volt genom kroppen när jag ska sova.

Vintern rasat ut

Äntligen har jag rensat garderoben från tjocka tröjor, manchesterbyxor och annat som definivt inte passar sig längre! Det är nästan 30 grader varmt... En fördel är att nu ser jag sommarkläderna som ju är små och tunna och lätt gömmer sig annars. Vilken känsla!

Oangelägen

Spontanitet är kul. Spanjorerna är fulla med spontanitet. Hör gärna av sig fem minuter innan något händer. Eller medan det pågår. Härligt!

Men ibland blir man bara trött. Huruvida man bokar in något i förväg eller inte hänger ju ganska kraftigt ihop med graden av angelägenhet. Jag tror det är dags att lära någon en läxa. Lite mer angelägenhet vill jag nog ha. Trots allt. I´m a lady.

Och ikväll blir det utgång med flickorna istället! Så det så!

Nej tack jag vill inte låna 3 000 euro!

Jag fick en fråga om hur man blir av med spanska telefonförsäljare. Gav rådet som jag fått av chefen, att be dem skicka informationen skriftligt. Det funkar ganska bra.
Jag tycker inte jag blivit så nedringd av telefonförsäljare, faktiskt tror jag det var värre i Sverige. Telefónica ringer ibland med erbjudande men då kan jag alltid hänvisa till att det inte är jag som står på telefonen, och dessutom lägga till att "chefen accepterar inga erbjudanden på telefon".

Roligast är när min bank ringer med det ena supererbjudandet efter det andra om kredit på x antal tusen euro. Jag säger vänligt "nej tack, jag är inte intresserad". Då blir det alltid tyst i luren, de kommer av sig alldeles och säger "men, varför inte?" som om de just hade erbjudit mig en gåva på 3 000 euro. Då drar jag till med att jag redan är skuldbelagd upp över öronen.

Sedan har jag något slags undersökningsföretag, TNS, efter mig. Delsvis mitt eget fel. De undrade för drygt ett år sedan om jag ville vara med och registrera mina inköp med hjälp av något som ser ut som en liten handdator. Det hela går ut på att kartlägga spanjorernas köpvanor. Jag blev lite nyfiken, lockad av att jag skulle få poäng och fina presenter och sa ok. Så varje gång jag handlat är det meningen att jag ska registera EAN-koderna, priserna och var jag handlat. Jag slarvar en del, dessutom är jag ingen storkonsument.

Så TNS ringer allt som oftast för att säga att min lilla handdator kopplat ned sig och att jag måste vidta ett antal åtgärder för att få igång den igen. Ibland ringer de och undrar om jag verkligen inte äter bröd, eller köper kött. Eller varför jag inte registrerat något på länge. Och trots att jag vet att de bara gör sitt jobb och att det faktiskt var jag som accepterade att vara med, blir jag lika sur varje gång och tycker att "det ska väl du ta och skita i". Men det säger jag inte. Oftast. Oftast får jag förklara att nej, jag köper inte bröd (det gör jag nästan aldrig) och jag bor ensam, äter mycket ute och har precis varit bortrest i fleeeeera veckor...

PS. Men faktum är att jag har öveskridit poänggränsen för att få ett riktigt strykjärn! Om det nu skulle göra mig lyckligare. Men kanske mina gäster skulle bli glada. Jag har levt med ett minilitet resestrykjärn i snart fyra år.

SOS för allergiker

Regnet, följt av den kraftiga värmen, har lett till en aggressiv vår för allergiker här i Andalusien. Just nu är det oliv- och gräspollen som flyger runt i luften. Nivåerna är extrema och värre ska det bli de närmaste dagarna. 25 procent av befolkningen i städerna är allergiker, 15 procent på landsbygden. Man förespår att hälften av spanjorerna kommer lida av någon typ av allergi inom 15 år.

Jag har de senaste åren känt av viss pollenallergi, men aldrig tidigare som i år, då bortsett från nysningar och kli i näsan, även ögonen irriterar. Men nu har jag varit hos doktorn och fått piller och ögondroppar.

En intressant erfarenhet är dock att jag när jag bodde i Sverige hade mycket mer problem med vad jag trodde var damm- och kvalsterallergi inomhus. Men jag har nog aldrig bott så skitigt förr i hela mitt liv som under mina första åtta månader i Málaga, när jag pluggade och bodde tillsammans med tre andra studenter. Och allergin försvann helt. Min teori är att skulden har de svenska, välisolerade husen (som jag saknar mycket på vintern!). De är så täta och andas inte. Här har vi ju ett naturligt luftutbyte genom alla springor och otäta fönster.

Alltid redo

Såg just på nyheterna att scoutrörelsen firar 100 år och kan inte låta bli att minnas min första hajk. Det var höst, jag var sju år, försteklickare, och skickades ut i skogen av mamma med porslinstallrik, silverbestick och ett tunt sovtäcke. Alltihop ordentligt nedpackat i en gigantisk, svart resväska! Som jag naturligtvis inte orkade bära många meter själv. På natten höll jag på att frysa ihjäl, scoutledaren var snäll och jag fick lägga mig bredvid kaminen, där jag istället höll på att förgås av värmeslag.

Trots allt var det inte så traumatiskt som det låter, jag fortsatte att vara scout i ganska många år. Nästa hajk hade jag fått kåsa, sovsäck, liggunderlag och en riktig ryggsäck. Jag vet inte riktigt vad jag lärde mig, några knopar minns jag i alla fall inte. Men vi hade kul, åt krabbelurer och nässelsoppa, sjöng vid lägereldar, lekte kurragömma under stjärnhimlen och blev kära.

Kontakter är allt

Jag som är van vid att stå på egna ben tvingas nu inse att man inte kommer någonstans, åtminstone inte hälften så långt, utan kontakter, "enchufes". Jag har under vintern och våren kämpat mig gråhårig för att få till intervjuer med alltifrån kassörskor, polismän och myndighetsanställda till trafikdirektörer och föreståndare för härbärge. Flera försök är fortfarande resultatlösa.

Så tog jag en kaffe med min vän som är reporter på La Opinión de Málaga, beklagade mig och gnällde över medieovana spanjorer. Varpå han gav mig inte bara en lång lista över intressanta uppslag, utan även namn och mobilnummer till potentiella intervjupersoner. Jag har nu betat av flera av dem. Genom att nå dem direkt och hälsa från "Alfonso på La Opinión" får jag omedelbart en tid i deras almanacka, utan vidare krusiduller. Och då snackar vi direktörer.

Jag är glad. Det har sparat mig massor av tid och idéer är såklart alltid välkomna. Samtidigt känns det trist att det ska behöva vara så. Hur ska jag kunna finna nya vägar om jag är hänvisad till att gå i någon annans fotspår?

Biovarning

Igår lämnade jag biosalongen innan filmen var slut. Det har aldrig hänt förut. Vi såg The Good Sheperd, en film om en CIA-agent, som utspelar sig under 2:a världskriget och kalla kriget. Det är en rulle full med kändisar; Matt Damon, Angelina Jolie, Robert de Niro, Alec Baldwin, med flera. Och faktum är att den liksom verkade bra, men jag förstod ingenting. Ingenting.

Först trodde jag att jag kanske missade något väsentligt, det händer ju ibland när filmen är dubbad till spanska utan text. Men nej, efter en stund sa min spanska kompis att han inte heller fattade någonting. Ytterligare lite senare sa han att han hatade den. Efter 2,5 timmar, utan ett slut i sikte, smög vi ut ur salongen. Fortfarande utan en aning om vad filmen faktiskt handlade om.

Grattis Serbien!

Å ena sidan: FEL LÅT VANN!!
Å andra sidan: vadan denna ilska över ett felaktigt system som tillåter de östeuropeiska länderna att rösta "politiskt" på sina grannar?

Det spanska eftersnacket handlade enbart om att så här får det inte fortsätta, det här måste få ett slut, östeuropéerna kan dra dit pepparn växer...Osv. Det där är ju bara trams och dåliga förlorare.
Östeuropa har under decennier fått se sig slagna av väst. Varför skulle det vara så himla orättvist att de får uppleva en glansperiod inom Eurovision? Och röstar på sina grannar gör ju alla, det är bara det att de råkar vara fler.
Och det är väl ett framsteg att de stöttar varandra efter oroliga tider då relationerna varit allt annat än vänskapliga?

Helsinki fick dock höga betyg för arrangemanget som beskrevs som "gay", "muy drag-queen" med garderobsdörrarna vidöppna.

Jag gillade The Ark som presenterades av den spanska kommentatorn som "todo muy glam", och de förtjänade en betydligt bättre placering än 18. Framträdandet var vansinnigt snyggt. Men mina favoriter var Fankrike och Grekland. Så jag är väl knappast någon medeleuropé... Förutom att jag naturligtvis inte kan säga annat än att Ukraina var i en klass för sig. Synd att de fick nöja sig med en andraplats.

Nivån var generellt mycket hög, inte en enda låt var riktigt dålig, stor variation utan någon riktigt trend, definitivt inte tråkigt. Glädjande var också att relativt många artister valde att sjunga på sitt språk vilket jag gärna ger extra poäng för. Hur kul skulle det vara om alla sjöng 2000-talspop på engelska? Originellt och innovativt är bra.

Tråkigt hade dock TVE1:s kommentator som lät som hon tvingats arbeta men hellre hade stannat hemma. Kunde de inte hittat en enda Eurovisionsentusiast som med glimten i ögat och lite humor kunde guidat oss genom kvällen?

Miljömärkt

Jag tar för tillfället tillbaka allt ont jag sagt om Mercadona. För första gången har jag idag handlat miljömärkt i Spanien. Det känns stort. Hittills har de gröna lyst med sin totala frånvaro i matvaruaffärerna. Men så plötsligt, så ser jag det där på hyllan på Mercadona; toalettpapper, hushållsrullar och servetter. Märkta med Världsnaturfondens panda.

Det gav mersmak. Hoppas detta bara är början.

Rösta på Spanien

Snälla, snälla, ni som kan, rösta på de söta pojkarna i D´Nash ikväll! Vore så kul om Spanien fik höga poäng för en gångs skull. Och tänk på att det är svenskarna Thomas G:son och Andreas Rickstrand som skrivit musiken till "I love you mi vida".

Så lovar jag att rösta på The Ark!

För övrigt är det lite trist för här är det ingen som bryr sig om Eurovision. De bara tittar på mig och säger ointresserat "jaha, och?" när jag påpekar att ikväll är det dags!
Så det får nog bli Eurovision solitario för min del...

Fredagkväll

Jag var lite sjuk och fick hemleverans av fin skinka (jamón ibérico de bellota), "lomo", ost, bröd och vin. Till det såg vi "El laberinto del fauno" (Pans labyrint) och "El perfume" (Parfymen). Två filmer jag varmt rekommenderar. Inte helt lättsmälta kanske men mycket välgjorda, vackra och intressanta. Båda två utspelar sig i gränslandet mellan verklighet och saga, långt ifrån barnvänliga dock.

Bytte plastflaskan mot hammaren

De där östeuropeiska eskortflickorna (egen gissning, förmodligen var de helt oskyldiga tillfälliga turister) försvann från grannlägenheten och ersattes av hippies. De måste vara hippies konstaterade min vän efter att jag berättat att de spelar trummor och har sex hela dagarna. Eller snarare nätterna.

När mina svenska väninnor var på besök vaknade jag plötsligt av rätt hög musik mitt i natten, blev så irriterad att jag satte mig upp i sängen och bankade hysteriskt med en vattenflaska i väggen. Varpå Lisa som sov bredvid vaknade och oroligt undrade om jag blivit galen. Naturligtvis går det inte att banka i en cementvägg med en plastflaska så att det får någon större effekt. Förutom att jag väckte dem på min sida väggen.

När det hände igår igen hade jag dock lite mer rutin. Denna gången gick jag upp och hämtade hammaren. Musiken sänktes omedelbart. Och ersattes av sex.

(Det låter som om jag borde skaffa mig ett liv och strunta i vad grannarna har för sig. Men väggarna är papperstunna så man deltar vare sig man vill eller ej.)

Knäckebröd med leverpastej

Mat, mat och mera mat har det blivit på sistone. Mest ute. Jag har ätit fisk och räkor på stranden, argentinska revbenspjäll, räkwok, mer revbenspjäll (de största och bästa på La Morena i Mijas), pescaíto frito i fiskekvarteret La Carihuela i Torremolinos, och mycket mer. Jag som hatar att, kanske inte laga mat, men i alla fall att planera för den, har njutit i allra högsta grad. Men idag ska jag njuta av första ensamma kvällen på länge, se nyheterna, ett gammalt avsnitt av Sex & The city, äta Wasas krögarknäcke med inlagd smörgåsgurka och svensk leverpastej (passerade Tre Kronor i Fuengirola idag) och dricka the. Sedan ska jag krypa ned i sängen tidigt och läsa länge, länge för första gången på, ja, jag vet inte sedan när.

Även vardagen har sin tjusning. Särskilt när den lyst med sin frånvaro en tid.

Barkonst

Två folkabussar pryder barhyllan på ett av haken vid Plaza de la Merced, Weekend. Visst är de fina, särskilt den rosa!?

Läslycka

Jag åker till Sverige för att gå på lillasysters student 8 juni och har passat på att förhandsbeställa Stieg Larssons sista del i Millenniumserien, Luftslottet som sprängdes. Den levereras 29 maj, dagen före utgivningen. Jag längtar! De första två böckerna; Män som hatar kvinnor och Flickan som lekte med elden, sträckläste jag.
Och så köpte jag två Anne Holt också. Långa, lata dagar på stranden blir det...

Inte klokt egentligen, men det går inte att beställa böcker från svenska nätbokhandlare och få dem levererade utomlands.

Bitterljuva avsked

Fyra intensiva dagar med goda vänner. Värmer i själen. Kommer leva gott på det länge. Det är fint det där med folk som hänger kvar fast jag är dålig på att höra av mig i vardagen. Som hälsar på vart jag än beger mig, tar sig tiden och pengarna, och ger mig, oss, lite kvalitetstid tillsammans varje år. Och tar med äkta svenska värmeljus, saltlakrits, pocketböcker och Zoegas mörkrost. Som väcker mig 8.30 för att utnyttja tiden maximalt, och fnittrar hysteriskt vid läggdags. Lagar frukost och bjuder mig på middag. Åh, vad jag har blivit bortskämd!

Minisemester del 2

Gårdagen fortsatte med lite shopping på stan. Mina vänner skulle shoppa. Inte jag. Givetvis var det bara jag som kom därifrån med påsar. Ny bikini bland annat! En minibikini.

Middag på El Rancho, en bra argentinsk restaurang på La Malagueta där vi åt riktigt kött. Avslutade tidigt med mojitos och rom och cola på Frente del Pintor, ett av mina nya stamhak.


Lördag och vi genar genom Alcazabatunneln för att komma snabbt till stranden och solen som äntligen inte fick kokurrens av en massa envisa moln.

Paseo Marítimo, La Malagueta.

Vita, men dock rätt så välinsmorda, solsuktande ben.

Vattnet är fortfarande iskallt. Anne var modigast och först i. Men vi andra föll en efter en för grupptrycket. Jag har badat tre gånger idag!

Jag är också med på min minisemester. Om någon undrar.

Minisemester del 1

Torsdagslunch på Flor de Lis, Plaza de la Merced.

Vi stresspressar på stranden mellan molnen.

Fredagslunch på Tropicana, La Malagueta; ensalada mixta (tonfisksallad), pimientos asados (grillad paprika), tomate con ajo, (tomat och vitlök), rosada a la plancha (grillad redsnapper) och pinchitos de gambas (grillade räkor på spett).

Lisa

Pernilla

Anne


Fika på Café Negro, Calle Alcazabilla.


Livet är hårt...

Och det varde ljus

Vi har fått nya gatlyktor i mitt kvarter som sattes upp i går. Fina, eller hur?

Jag en klassiker

What Classic Movie Are You?
personality tests by similarminds.com

Tänk att ett fånigt test kan träffa så rätt...

Pirrig

Nu har jag ringt mina vänners mobiler flera gånger och börjat undra varför de inte dyker upp och vad som kan ha hänt. Gör en sökning på flighten och inser att de ska landa först om en timme, inte 11.40 som jag fått på hjärnan trots att det faktiskt står 14.40 i min kalender.
Jag är nog lite uppspelt tror jag.

Lycka i en liten studio

Nu skiner solen igen, hurra! Min vänner landar om två timmar och helgen ligger framför oss. Fyra tjejer och tre resväskor på mina 40 kvadrat.

Tungvrickning

Jag har en del problem att välja rätt ord om det finns två motsatser. Det är inte för att jag inte vet, utan bara en konstig grej jag har. Som nu, då jag precis försökte boka en intervju "la semana pasada" (förra veckan) istället för "la semana que viene" (veckan som kommer). Och det är inte första gången.

Luna llena

Fullmåne i Málaganatten. Visst är det romantiskt?!

De där dagarna man saknar en svensk tvättstuga

"Vad kommunistiskt", sade mitt spanska ex och skrattade när jag berättade om svenska tvättstugor, om gemensamma tvättmaskiner, torkskåp och rum med värmefläktar. Ja, det är ju väldigt gulligt och så mycket TILLSAMMANS på något sätt. Utan att vara det förstås. Svenska tvättstugor genererar i regel mer trät än vänskap...

Men idag när jag har tvättat, för att jag var tvungen att göra det just idag eftersom jag får besök och måste ha rena lakan och handdukar. Och det regnar ute. Och precis när man tror att det är säkert att hänga ut tvätten, så börjar det droppa igen. Då saknar jag verkligen en svensk tvättstuga med torktumlare och fläktar. Nu tycks det som jag får drapera hela min lilla lägenhet i ett försök att undvika att bädda ned mina vänner i mögliga lakan imorgon.

Latinjazz

Jazzkväll med Málaga Jazz, "Noche latin", på Hotel Larios. Grymt bra! Pianisten, som för övrigt är en god vän till mig, spelar varje tisdag med lite varierande musiker, rekommenderas varmt. Till helgen öppnar Larios takterrass som nog får sägas vara stans bästa ställe sommartid; för en drink, och för livemusik varje tisdag och torsdag. Med en lätt svalkande bris och utsikt över hustaken i Centro Antiguo.

Normbrytare

Fick flera intressanta kommentarer på mitt inlägg Givakt, så pass att jag liksom inte riktigt visste var jag egentligen stod i frågan. Var det så att jag bara tyckte normbrytandet var häftigt utan att fundera på de bakomliggande värderingarna? Nej, kom jag fram till. Det är inte ett dugg coolt att röka bland icke-rökare, eller fälla rasistiska kommentarer bara för att provocera.

Det positiva är förstås att våga följa sin övertygelse, trotsa egna rädslor, trampa okänd mark, skaffa egna erfarenheter för att sedan fatta egna beslut. Jag håller med Verbal kint om att det är viktigt att prova på många olika saker som en del i ens egen utveckling. Men det finns förstås gränser för vad som är okej och inte.

I Sverige har jag en känsla av att militärutbildningen har många goda inslag såsom ledarskap och teambuilding. Det tycker jag man kan ta tillvara på utan att sedan gå ut och skjuta ihjäl folk. Naturligtvis vore det bästa att ta bort vapnen helt och hållet och bara koncentrera sig på överlevnadsstrategier och diplomati.

Jag tycker givetvis att vi ska avveckla allt som skapar och förlänger krig och oroligheter. Ofta tror jag militärnärvaro provocerar mer än det lugnar. Men jag tror också att det kommer dröja innan vi är där. Om någonsin. Och liksom inom samtliga områden i samhället är jag övertygad om att när män och kvinnor jobbar tillsammans, blir det alltid bättre än när vi jobbar var och en för sig. När det gäller just miltärtjänst tror jag alltså att så länge det finns militärer, är det bra om det också finns kvinnliga militärer.