Ibland vet jag liksom inte riktigt på vilket ben jag ska stå. Åt vilket håll jag ska gå. Och så kommer det, krypande, och aj, aj, så fånigt klichéartat...
...vad är meningen? Shit.
Det behövs ju ingen mening. Det är okej ändå. Att leva i det där sökandet. Att få vardagen att fungera. Att sätta upp tusentals mål och kanske nå ett endaste.
Men vissa dagar undrar man ändå. Och, jaha? Nu då? Och jag bara sitter och väntar. Utan att veta riktigt på vad.
Kan det ändå vara så? Att när känslan av att this is not it. Att den stämmer. Att jag menade nåt mer. Och att jag har rätt.
Men vad gör jag så? Väntar lite till? För visst tror jag på universums kraft att föra mig till det som ska va.
Fast egentligen är jag nog mest sömning.
Kanske jag bara borde sova lite.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
min tanke: det har inget att göra med sömnbrist.
mitt förslag: tro pa dialektiken! du kan inte göra fel! alla beslut du tar är rätt! hihi...funkar för mig....
man ska bara våga, alternativt be om en push i rätt riktning.
krävs bara lite vin för att fatta vad jag menar...:-)
p&k, Danny
Livet har blivit lättare genom att koncentrera sig på nuet och sluta tänka på alla om från för och alla om i framtiden. Att söka lyckan i vardagen och att våga ha tillit till att det andra blir som det är tänkt ger lite mer sinnesfrid. Men det är klart att tankarna kommer krypande, det är nog det som är meningen med livet. Att undra och söka.
daniel: du är klok som en bok Daniel, jag håller med dig och tycker som du. Fast lite vin vore kanske inte fel, jag fattar nog ändå inte helt vad du menar... ;)
anne: tack, ja, så är det ju. Jag går inte omkring och ifrågasätter ständigt, bara det att när stunderna väl kommer glömmer jag att det är övergående och tror att jag måste lösa det. Ska nog skriva en lapp och sätta upp på kylskåpet :)
Skicka en kommentar