Jag som är van vid att stå på egna ben tvingas nu inse att man inte kommer någonstans, åtminstone inte hälften så långt, utan kontakter, "enchufes". Jag har under vintern och våren kämpat mig gråhårig för att få till intervjuer med alltifrån kassörskor, polismän och myndighetsanställda till trafikdirektörer och föreståndare för härbärge. Flera försök är fortfarande resultatlösa.
Så tog jag en kaffe med min vän som är reporter på La Opinión de Málaga, beklagade mig och gnällde över medieovana spanjorer. Varpå han gav mig inte bara en lång lista över intressanta uppslag, utan även namn och mobilnummer till potentiella intervjupersoner. Jag har nu betat av flera av dem. Genom att nå dem direkt och hälsa från "Alfonso på La Opinión" får jag omedelbart en tid i deras almanacka, utan vidare krusiduller. Och då snackar vi direktörer.
Jag är glad. Det har sparat mig massor av tid och idéer är såklart alltid välkomna. Samtidigt känns det trist att det ska behöva vara så. Hur ska jag kunna finna nya vägar om jag är hänvisad till att gå i någon annans fotspår?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Kära Bob, du seglar i kölvattnet bara. Använd kontakterna. Du har ju oss också... Kontakter är alltid bra att ha... Vad mer behöver du som intervjuoffer?
karlavagnen: självklart ska jag använda kontakterna! självklart är de super! vad jag inte gillar är att det ska vara så förbaskigt viktigt bara, att känna nån som känner nån som känner nån... jag vill ju lära känna nytt folk också, själv.
Förstâr precis vad du menar. Men tyvärr kan man inte ändra pâ ett helt land, sâ det är bara att flyta med ;-)
Samma sak med jobb - nästan alla jobb fâr man genom rekommendationer.
anna malaga: du har såklart rätt, fast lite obstinat kan man ju få vara :)
Ja, du är ju journalist - inte minglare, liksom... En annan sak jag inte gillar är allt fjäskande och onödiga och överdrivna komplimanger. Men vete katten om jag inte har blivit sâdan själv ;-)
anna malaga: nej, jag har också svårt för när folk som inte känner en öser ur sig en massa superlativ, eller det beror på kontexten och hur det sägs såklart. Men när man bara stryker medhårs för att man tror man kan ha nytt av det, eller titelfjäskande är också rätt töntigt. Men samtidigt är ju allt det där rätt mänskligt och man ska väl inte kasta sten i ett glashus. Och vad gör man om hela samhället bygger på det, att du inte kommer någonstans utan kontakter, då gäller det ju verkligen att skaffa och vårda sina kontakter.
Skicka en kommentar