Månadens inlägg - en resa

Mitt livs resa gjorde jag våren 2002. Den gick till Mexico och blev på sätt och vis början till en massa saker. Den väckte på allvar liv i min dröm sedan länge, att lära mig spanska. Och därför hamnade jag så småningom i Spanien.
Jag har länge varit övertygad om att jag bott i något spansktalande land i ett tidigare liv. Inte för att jag hade särskilt fallenhet för språket, utan för att hela den spansktalande världen har en oerhörd dragningskraft på mig. När jag första gången kom till Mexico blev det en aptitretare som bekräftade att det inte bara rörde sig om inbillning eller ytlig förälskelse. Nej, vi talar riktig kärlek. Den gången reste jag i buss med 40 amerikanska pensionärer från McAllen i södra Texas till karnevalen i Vera Cruz. På vägen stannade vi bland annat i Tampico och El Tajín. Det var en vecka med oerhört många intryck. Jag bestämde mig för att åka tillbaka.

Året därpå återvände jag till Mexico med en kompis. Vi flög från Stockholm till Mexico DF där vi stannade några dagar på ett hostel i Zona Rosa. Det bestående minnet från en av världens största städer är att den snarare gav intryck att vara en by, eller mindre stad. Man kände sig inte alls liten och bortkommen. Däremot har jag nog aldrig tidigare uppskattat den svenska rena luften så som när jag kom hem från den resan. Det var tungt att andas. I huvudstaden såg vi bland annat den gamla indianstaden Teotihuacan och Diego Riveras muralmålningar i presidentpalatset där dåvarande presidenten Vicente Fox huserade.

Vår idé var att bussa runt i Mexico, vi hade vissa städer vi ville se och planen var att efter två veckor nå gränsen till Texas. Ovana resenärer som vi var och utan många ord spanska, fattade vi inte riktigt hur bussystemet fungerade och tog alltid det billigaste alternativet. Vilket dock inte bara betydde att bussen var rejält gammal och skraltig utan luftkonditionering, utan också att de reste de gamla vägarna och inte på de betydligt snabbare betalvägarna. Herregud vad vi svor, eller framför allt jag. Men jag tackar ändå min lyckliga stjärna för vårt misstag för det var så vi verkligen fick uppleva landet, se landsbygden och resa med lokalbefolkningen och inte bara turister.

På så vis tog dock resan från Mexico DF till Oaxaca ungefär 10 timmar. Det som fastnat från dagarna i Oaxaca är färgerna, husen med sin fantastiska arkitektur i kolonialstil. Vi såg ruinerna i Monte Alban och satt på stadens torg i skuggan bakom pelarna och åt och drack i timmar. Och bodde på billiga hostel, det ena rejält sunkigt och det andra betydligt bättre för samma pris.
Nästa mål var Puerto Escondido på västkusten söder om Acapulco. Oj, oj, vilken plats, vilka stränder, vilket ljus! Om ni sett filmen ”Y tu mamá también” vet ni, de gör ungefär samma resa som vi.

Vi anlände sent på skärtorsdagen. Semana Santa är liksom i Spanien en av årets stora semestertider och naturligtvis var alla hotell och hostel fulla. Vi slog ihop oss med ett norskt par, tjejen talade bra spanska. Hon lyckades charma en hotellägare, en pensionerad läkare och föredetta borgmästare i Puerto Escondido, som öppnade upp sitt eget hem för oss. Han satt på en bänk i pation, viftade med sin träkäpp och berättade sitt livs historia, medan han beordrade fru och svärdotter att bädda gästrummet till oss. Där bodde vi sedan fyra dagar helt gratis. När det blev rum ledigt på hotellet ville han inte att vi skulle flytta på oss, Don Roberto.

Vi fortsatte upp till Acapulco. Busschauffören satt på en sits av lindade plastremsor och hade en träklump under gaspedalen. Stolen framför mig var trasig och dunkade mot mina knän i åtta timmar. Vi visste aldrig när nästa stopp skulle vara och vågade knappt dricka nåt av rädsla för att bli kissnödiga. När vi väl stannade så var det enda ätbara som gick att köpa med sig chips och kakor. Denna sträcka gick dock på plan mark, till skillnad från mellan Mexico DF och Oaxaca där bussen långa bitar körde i 20 km/h på smala serpentinvägar i bergen, utan skyddsräcke, med stora skyltar som varnade för ras och regelbundet återkommande bilvrak nere i ravinerna längs vägen.

Acapulco var kanske inte så häftigt egentligen, en miljonstad med mängder med hotell och en fin strand. Vi bodde dock på ännu ett sunkigt hostel i den ”fattiga delen” och såg mer än bara hotell och strand. Men vi drack dock Piña colada på en beachclub. Det hade vi bestämt.

Från Acapulco bar det av vidare mot Monterrey i norr, denna gången i en fin, nästan tom buss med AC. Tur det för resan tog 20 timmar. I Monterrey bytte vi buss till McAllen för att åka över gränsen till USA. Vid tullen fick vi gå av bussen, som tur var med bagaget, för när vi kom ut på andra sidan efter lite dividerande med passpolisen, hade bussen åkt. Utan oss. Pappa kom dock och hämtade oss. I McAllen tillbringade vi några dagar och kunde tvätta kläder och sova i riktiga sängar.

Tillbakavägen gick om San Luís Potosí, ännu en fantastiskt vacker stad i mexikanska inlandet med färglada hus i bästa Zorro-stil.

Efter nästan tre veckor kom vi åter till Mexico DF som nu kändes som hemma. Vi stannade några dagar och hann med att gå på Museo Nacional de Antropología.

Totalt tror jag det blev 100 timmars bussande på tre veckor. Ett spartanskt sätt att semestra som fick mig att totalt koppla bort jobb och vardag. Plötsligt handlade livet om tre saker, var skulle vi äta, var skulle vi sova och när gick nästa buss.
Till Mexico vill jag gärna återvända. Landet har stannat i mitt hjärta. Min drömresa i framtiden är att ta sex månader ledigt för att resa från Tierra del Fuego, Sydamerikas sydspets och upp till USA:s södra gräns, via framför allt Chile, Argentina, Peru, Ecuador och Brasilien.

Läs fler månadens inlägg: Nytt under solen, barajagjohanna, Krokofanten, Pantoufle, Tobson, Pumans dotter, Frankrikeliv, Tolken