Två knop i timmen

Idag är det äntligen den där dagen då jag inte gör någonting. Min rumpa har date med soffan och jag har gått utanför dörren endast för att lämna tillbaka filmen från igår (The Black Dahlia) och hyra en ny (Andarnas hus). Och köpa nya chips och mer godis.
Och jag är så lycklig.

Knack knack

Man kan stå där och banka för att bli insläppt. I någons liv. I någons hjärta.
Rusa efter. Det omöjliga.
Och bara vilja ha mer och mer.
Ett habegär som växer i takt med avvisandet.
Övertygad om att det är kärlek.
Övertygad om att det är ödet.
Som bara behöver lite hjälp på traven.

Så dyker han upp som knackar på min dörr. Som vill ha allt det där jag velat ge så många gånger.
Som lyssnar och förstår. Okomplicerad. Tillgänglig. Öppen och sårbar.
Och det knyter sig.

Han vill vänta, vill ge, vill ha.
Och jag kan bara stå still. Och tyst.
Ska jag stå kvar? Närma mig? Gå bort?

Rädsla. För vad? För känslorna. Bristen på dem? För det möjliga?

Man tager vad man haver

Snabbtining på balkongen fungerar utmärkt om man inte har micro. På tio minuter var mina frusna korvbröd som nybakade!

Misa de Réquiem

Igår inleddes påsken, "Semana Santa", officiellt då jag var på påskkonsert på Teatro Cervantes, Réquiem av Verdi med Málagas symfoniorkester, kör och fyra solister. Det var min första klassiska konsert där och mycket speciellt och vackert. Jag tror faktiskt inte jag varit på klassisk konsert sedan jag var på Lunds konserthus en gång när jag var runt 10 år.

Mina tankar far iväg och jag önskar att jag kunde gå mer in i musiken och inte sitta och fundera på saker som vem jag ska ringa imorgon och vad jag ska äta när jag kommer ut. Jag var väldigt hungrig... Men kanske det är en vanesak att lyssna på musik, något som kräver aktiv träning. Jag menar att verkligen kunna lyssna. Som meditation.

Bäst tyckte jag om de starka avsnitten när hela kören tog i och de gigantiska trummorna. Fortissimo!

Teatro Cervantes rekommenderar jag skarpt. Jag har varit där många gånger på jazzfestival, konserter och andra evenemang och kvaliteten är alltid mycket hög. Dessutom är det en vacker teater, och lagom stor (eller liten) så att du känner dig hemma.

Jag behöver snart hjälm

Jag fortsätter stånga huvudet mot väggen.

Jag har en serie där jag intervjuar spanjorer på jobbet, de berättar vad de gillar med sitt yrke och inte, vilken utbildning de har, vad de tjänar, någon anekdot, osv. Förra månaden var det Portillo. Största bussbolaget på Costa del Sol. De kunde inte hjälpa mig med en intervju med en busschaufför. Det gick inte. Det var bättre att jag ringde ett annat bolag.

Nu har jag just talat med Mercadona, en stor spansk livsmedelskedja, känd för sin goda personalpolitik. Jag ringde en av butikerna i Málaga, blev ombedd att kontakta huvudkontoret i Valencia, där får jag veta att Mercadona inte tillåter några som helst intervjuer med de anställda. Jag blev alldeles tyst. Var tvungen att upprepa vad han sagt för att vara säker på att jag inte missförstått. "Tycker du det är konstigt?", frågade han mig. Och kanske tur att jag sällan finner orden i rätt ögonblick utan tackade och lade på.

Visst är det här ett mycket dåligt tecken? Och hur sjutton tänker de? Sanningen är att artiklarna i ganska stor utsträckning är bra reklam för företaget. Det handlar inte om någon kritisk, grävande journalistik. Utan kort och gott om att personifiera, ge namn, ett ansikte, presentera människan bakom alla dem vi möter dagligen i mycket opersonliga situationer.

Nytt pass i elfte timmen

För att öka säkerheten vid gränskontrollen skärps reglerna för passfoton. Från och med måndag måste man åka till ambassaden i Madrid, eller till Sverige, för att skaffa nytt pass. Jag fick innan jul veta att jag hade ett måndagsexemplar, en utgåva av passen där plasten krackelerar när du böjer upp det, och tänkte passa på att gå till konsultatet och få ett nytt gratis.

Som ni väl känner till vid det här laget väntar jag gärna tills det nästan är för sent. På måndag hade det varit för sent. Och idag gick jag och fotade mig på El Corte Inglés och sprang vidare till konsulatet i Málaga. De nya passen varar bara i fem år, och mitt gamla hade fem år kvar, så det gör ingen skillnad på det sättet. Men tydligen var det gamla inte giltigt eftersom plasten var lite trasig.

Jag var deppig i en hel timme efter att jag fotograferat mig. Fotografen hade inget tålamod eller förståelse alls för situationen och bara stod där och sa lite irriterat att vi kan ta ett nytt om du vill. Efter fjärde försöket. Till sist sa jag att det blir ju inte bättre ändå, vi tar nummer tre. Problemet är att man måste böja ned hakan och för att kunna titta upp på honom rynkades hela pannan... Och jag ser ut ungefär som om jag inte fattar någonting. Men det gör jag väl inte heller å andra sidan.

Varannan damernas

I mars antog Spaniens regering en ny jämställdhetslag, den innehåller en mängd reformer, bland annat att papporna får utökad pappaledighet till hela 15 dagar.
Mest spännande tycker jag det är att i kommunfullmäktige får hädanefter inte något kön vara representerat till mer än 60 procent och inte mindre än 40. Med bara två månader kvar till kommunvalet undrar jag lite nyfiket vad partierna ska göra för att värva kvinnliga politiker. Jag tror det saknas en del.

Nattlig tortyr

Urlakad är jag efter två intensiva veckor, varav den senaste varit hysterisk. I natt var första natten på länge jag i teorin skulle kunna sova ut. Det var bara det att en familjemedlem från Sverige är på besök några dagar och det är ungefär som att sova med en cementblandare i rummet.
Om jag levde med en man som snarkade tror jag att jag ganska snabbt skulle förvandlas till en elak människa som inte står till svars för sina handlingar.

Social överdos

Tiden är förbi när jag kan umgås, gå från möte till möte, vara uppe sent, festa och jobba på morgonen. Flera dagar i sträck. Hjälp. Jag vill sova i hundra år. Varför presenterar sig livet i chok? Allt händer samtidigt. Eller inget. Vissa veckor är döda, med ingen att umgås med och just därför vill man inget hellre. Och så plötsligt BOOOOOM så hinner jag inte med mig själv. Och längtar efter en lång dag i soffan med en film och ingen att tala med.

Dåliga fredagar är också fredagar

Efter en lång dag och minst ett nervöst sammanbrott ska jag i alla fall gå på bio nu, The painted veil.

Teknik är skit

Deadline idag. Jag är långt ifrån klar. Ska dessutom till tandläkaren om en timma och laga ett hål. Sist var jag inte mig själv på flera timmar. Upptäckte just att en av mina intervjuer, under vilken jag inte antecknade ett enda ord utan valde att använda bandspelaren, inte finns. Rättare sagt, den finns men är bara brus. En timme lång. Månadens huvudartikel. Grattis.

Spenska 1

Esberische = Sverige

Juit = skit

Fotnot: Hur man skriver svenska på spanska och viceversa

Rörmokare, murare och kaklare

Ja, ni minns kanske att jag hade rörmokaren här. Det var nu en månad sedan. För ungefär två veckor sedan kom muraren, i släptåg av rörmokarkompisen, och murade igen hålen i badkaret och lite till. Jag hade cement över halva badkaret och nästan hela golvet. Några av skvättarna lär nog bli kvar som minne.
Idag, ytterligare några veckor senare, kom två nya gubbar och tittade på kaklet. De ska komma tillbaka när de hittat rätt kakel.

Kulinariskt i hundkojan

Vi åt mycket gott på La Casa del Perro i Málaga. Ett mysigt ställe mitt inne i Málagas Casco Antiguos smalaste gränder. Med tegelväggar och trämöbler är det som om Sten Sture i Gamla Stan möter Andalusien. På menyn finns "bocados" och "mordiscos", smårätter och munsbitar. Tapas men med modern touch och små överraskningar. Vi valde små kronärtskockehjärtan inlindade i ansjovis, broccolikräm, skinkkroketter med "porra antequerana", apelsinindränkt oxfilé, carpaccio och slutligen päronpudding med grädde och "vino dulce". Det här är en väl dold liten stjärnkrog, dessutom mycket prisvärd.
Avslutningsvis en Pacharán på La Habana Vieja.

Vill ni se en stjärna..?

Fast jag har en date ikväll.

Stolt

Jag har blivit ombedd att läsa ett bokmanus och ge mina synpunkter. Visst är det coolt! Det måste vara en av de finaste tjänsterna någon kan be en om. Dessutom är det troligen det närmaste jag kommer min dröm om att skriva en egen bok. Eftersom jag är i total avsaknad av disciplin. Jag gör inget som jag inte måste. Så, så vida ingen beställer en bok av mig och sätter en deadline, lär det nog inte bli någon.

Grattis far

Idag är det Fars dag i Spanien. Det är måndag, alla jobbar, är stressade och ingen kan komma med frukost på sängen eller spendera dagen med sin far. Men den 19 mars är det San José (Josef har namnsdag i Sverige), Jesus pappa, och då firar vi Spaniens alla fädrar. Oavsett veckodag.

Igår på nyheterna visades ett inslag om att det oftast är männen som får lämna hemmet vid en skilsmässa och att de har stora problem att finna en ny bostad. Idag i tidningen läste jag om hur papporna borde få mer tid till sina barn, att mer fritid skulle vara den bästa fars dags-presenten.

Och jag kan inte låta bli att tänka att papporna borde bli lite bättre på att kämpa för sina rättigheter. Män är, generellt, så vana vid att de får som de vill, att samhället är anpassat utifrån deras behov och önskemål, att de liksom inte slår dem att de själva, skulle kunna förändra situationen till det bättre. De skiljer sig och mamman får vårdnaden och de står där vid sidan om och ser ledsna ut. Men de gör ingenting. Oftast.

Jag vet spanska män som kämpat i åratal för att få vårdnaden om sina barn. Och jag vet dem som låtit bli att skaffa barn för att det är så rädda att kvinnan ska ta dem ifrån dem om de skiljer sig. Det är inte riktigt sunt och verkligen inte ett jämställt samhälle.
I regeringens nya jämställdhetsplan har papporna tilldelats två veckors pappaledighet. Det anses vara lite grand av en revolution.

Cykelboom

Under mitt första år i Málaga, 2003-2004, såg jag kanske en cykel i veckan, oftast mer sällan. Nu plötsligt är hela strandpromenaden full av cyklister och man ser dem faktiskt lite här och var i stan också. Med livet som insats... I Málaga, en stad med 650 000 invånare, finns inte en enda cykelbana. Politikerna ursäktar sig med att ingen cyklar. Men hur ska man kunna cykla om det inte finns någonstans att cykla?

Nu verkar det dock som folk är beredda att visa att det visst finns cyklande Málagabor. Det är inte så mycket ett transportmedel som ett sätt att motionera och det dröjer nog innan vi får se cyklande kostymer på gatorna. Fast jag tror inte det är någon omöjlighet. Spanjorerna kanske inte är så miljömedvetna, men med de köer och parkeringsproblem som råder, tar man de lösningar som bjuds. Advokater och affärsmän på moppe är ju ingen ovanlighet.

På repeat nu och för evigt

Jag vet att jag är sent ute, och säkert inte särskilt originell, men jag har just upptäckt Mikas album "Life in Cartoon Motion" och det är en upplevelse som inte kan passera okommenterat. Jäklars, det här är sanslöst bra! Så bra att det förvandlar livet i behagligt soldis till en högsommardagsfest i strålande, klara färger. Tio låtar, tio hitar!
Någon har beskrivit det som en "eargasm" och det är precis vad det är. Over and over again...

Du ska inte tro det blir sommar...

...förrän du har köpt ett par vita jeans. Det har jag, så "venga, adelante!" Till på köpet storlek 36/38, fascinerande, jag har aldrig ägt en storlek som innehållit nummer 36 i hela mitt liv. Det är ungefär samma känsla som när jag knölade ned mig i lillasysters vita jeans förra sommaren. Lillasyster är 18 år.

Parkliv

Idag saknar jag Hagaparken, Rålambshovsparken och Djurgården. En rask promenad från Solna in till stan längs med Brunnsviken, genom Vasastan till Odenplan, kanske vidare förbi St Eriksplan och ned till Norr Mälarstrand. Kubbspel och vårens första picknick. Rosendals Trädgård. En öl på Tvillingarnas.
Jag måste verkligen åka till Stockholm i år! Det är över ett och ett halvt år sedan nu. Alldeles för länge.

Kulturkrock

–Do you speak english?
Killen kommer fram och ställer sig två decimeter framför mig när jag står och stretchar på strandpromenaden. Jag tar besvärat ur hörlurarna.
–Yes.
–Can I talk to you?
–Yes... do you want to ask me something?
–Yes.
–What?
–I want to talk to you.
–Sorry, but do you want anything special?
–Yes, I want to talk to you.

Jag ger upp, skakar på huvudet, stoppar in hörlurarna igen, tittar åt ett annat håll. Killen, som inte är spanjor, går. Och jag känner mig som en verkligt otrevlig typ. Sliten mellan irritationen över att han väljer att komma fram till mig i ett ögonblick när han kan få sina fördomar bekräftade. Jag kommer att avvisa honom. Och besvikelsen över att jag inte fick ur mig rätt ord och helt enkelt sa som det var: "Det passar inte just nu, jag vill gärna fokusera på vad jag håller på med. Jag vill inte prata, med någon".

På spaning efter den tid som flytt

Ingen stad jag varit i tidigare har så många rivningstomter som Málaga. I varje kvarter finns minst en. Gapande hål som liksom blottar sitt innersta för förbipasserande. Det skulle såklart vara trevligt med ett levande hus, eller kanske en trädgård. Men jag kan ändå inte låta bli att fascineras av dessa huskyrkogårdar. De eggar min fantasi och jag stannar ofta till, betraktar de flagnande tapetremsorna som hänger kvar, dörrar som går ut i ingenstans. Ibland har en väggplansch blivit kvar och minner om ett liv i detta hus som inte längre finns. Jag får alltid lust att fotografera dessa väggar. Och ja, jag tycker faktiskt att det är vackert.

Gnälltant

Ibland gnäller jag mycket. Över hur saker och ting är och visst sitter jag på svaren om hur det borde vara i den bästa av världar. Jag vill poängtera att jag älskar Spanien över allt annat. Här finns mitt hjärta och det är ganska troligt att jag blir kvar här för resten av mitt liv. Jag njuter av varje dag av mitt liv här, men reflekterar samtidigt mycket över olikheter och saker som frustrerar och oroar mig. Hade jag bott kvar i Solna och startat min blogg som svensk i Sverige, hade jag gnällt och haft åsikter om livet där.
För mig är Málaga generellt sett en bättre plats att vara på och jag hoppas ge en balanserad bild av hur det är att leva som nyinflyttad i Spanien. Om inte, tål jag kritik.

Vardagen här är varken en solig siesta med "tinto de verano" under ett parasoll på stranden, eller en ständig kamp mot en trög byråkrati. Det är kort och kort livet. Som över allt annars. "Same same but different".

Landet tvärtemot

Medan man på andra ställen inför biltullar, kallar dem miljöavgifter och jobbar för att leda bort trafiken från samhällen och tätorter, har Spanien gjort tvärtom.

A-7 (gamla N-340) mellan Málaga och Estepona kallas för "Dödens väg". Den är som namnet antyder, oerhört olycksdrabbad, skär av kontakten mellan bebyggelsen och havet samt går mitt igenom småstäder som San Pedro de Alcántara. Lösningen var en ny, fin, säker motorväg (AP-7) som dessutom bjuder på en makalös utsikt. För att bekosta satsningen tar man betalt av dem som kör på vägen. Det kan ju tyckas logiskt. Men kostnaden är så hög att ingen, utom de som passerar tillfälligt, tar den vägen.

För mig idag att köra betalmotorvägen från Málaga till Sotogrande, drygt tio mil, kostade det 7,50 euro, enkel resa. Fullt förståeligt att folk som pendlar inte är beredda att punga ut med 10-15 euro dagligen för att ta sig till och från jobbet.
Resultatet är långa bilköer, stress, dödsoffer, buller, luftföroreningar och en försämrad livskvalitet för tusentals människor.

Varför inte låta motorvägen vara gratis och kustvägen kosta? De som bor där kan ju få frisedel genom att mantalskriva sig i kommunen. Det skulle dessutom fungera som direkt incitament att få fler att mantalsskriva sig där de bor. Detta är nämligen ett gigantiskt problem i kommunerna på Costa del Sol. Folk bosätter sig här men betalar skatt någon annanstans.

Dum blondin

En undersökning visar att spanska män gärna låter sig förföras av blondiner men att de föredrar en seriös relation med en brunett. Borde jag färga håret?

Smaken är som baken...

Jag har hyrbil igen. Imorgon har vi golftävling i Sotogrande. Jag måste gå upp 5.30... Å andra sidan är jag glad som en lärka för att få köra bil!

Men alltså, vem väljer en ljusblåturkos klädsel? I en metalicgrå bil? Eller i vilken bil som helst? Det kanske är så att ingen ville ha den och hyrbilsfirman fick den billigare. Men vem bestämmer sig för den här klädseln från första början?

Jag är rik!

Jodå, det här damp faktiskt ned i brevlådan idag. Lite fint, och en aning komiskt. Tittade på kuvertet och kunde inte låta bli att le när jag såg det slängt där på golvet i min spanska trappuppgång, "Den allmänna pensionen".
I det oranga kuvertet låg ett brev som på sju olika språk, bland annat spanska, förklarade att det här var information om min rätt till svensk pension. Jag har totalt 407 771 kronor på mitt konto! Det är vad jag har tjänat in i inkomst- och premiepension sedan jag började jobba 1994. Fantastiskt!

Den tredje statsmakten

Att regelbundet titta på TV-nyheterna känns väldigt viktigt för att hänga med i vad som händer i mitt nya hemland. Dessutom är det ju ett bra sätt att utveckla språket. Det är intressant och jag har givetvis lärt mig mängder. Jag tittar inte varje dag, men nästan.

Dock slutar jag aldrig att förvånas, och frustreras, över bristen på variation i den spanska nyhetsjournalistiken. Och då syftar jag framför allt på TV. Tidningsjournalistiken följer jag sämre, men min uppfattning är att den är något bättre.

Jag överdriver kanske lätt, men i princip VARJE dag ser jag; Zapatero och Rajoy, regeringschefen och oppositionsledaren, i någon dispyt. För det mesta om antiterroristpolitiken. Vädret, som alltid är extremt; stormar, översvämningar, snö, torka eller värmebölja. Senaste offret för mäns våld mot kvinnor. En eller flera trafikolyckor, tyvärr sällan något generellt reportage om tendenser och utvecklingen i stort. Senaste ankomsten av båtflyktingar från Afrika, oftast till Kanarieöarna, ibland till Andalusien. Lägenhetsbränder, vanligtvis orsakade av gasexplosioner. Kungafamiljen figurerar också ganska ofta, med anledning av allt ifrån invigningar till graviditeter.

De internationella inslagen begränsas ofta till det senaste attentatet i Irak eller Afganistan. Blandas upp med lite sydamerikansk politik. Men det är inte folket som syns, utan politikerna. Ledarna.

Väldigt, väldigt sällan positiva nyheter. Lokala inslag är ovanliga, det mesta kommer från Madrid och Barcelona. Förutom om vi talar hustruvåld, bränder och väder. Och korruption för den delen! Väldigt få vanliga människor, eller representanter för dem, såsom föreningar och organisationer.

Sporten handlar nästan uteslutande om fotboll, spanska ligan eller UEFA, med klipp från senaste presskonferensen med Barça eller Real Madrid. Lite kort om basket, gärna NBA. Söndagar Formel 1 och tennis om Nadal spelat.

Det sorgliga är att effekten av denna bristfulla nyhetsjournalistik, inte bara leder till en skev bild av vad som faktiskt pågår i landet och resten av världen. Den skapar en känsla av hopplöshet och apati som får de flesta unga att vända politiken ryggen. Politik på TV är bara ledande rikspolitiker. Och generellt har den en negativ slöja över sig.

Å andra sidan märker jag själv som journalist hur oerhört svårt det är att få komma till och göra intervjuer i Spanien. Skillnaden jämfört med Sverige är radikal. Där kan du ringa vilket företag, organisation eller minister som helst och via pressekretaren få det material eller intervju du önskar. Vanliga människor är också oerhört tillmötesgående. Det är något självklart att tala med media. Här stångar jag huvudet i väggen dagligen. Det tar månader att få en enkel kommentar och det ska faxas frågor och godkännas av högsta ansvarig och gud vet vad.

Det oroar mig. En ensidig nyhetsjournalistik och ett samhälle otillgängligt för journalisterna, det är ett verkligt hot mot demokratin.

Skrivkramp... panik!

Mitt liv är uppdelat enligt följande:
– Sista fredagen i varje månad – deadline för mina artiklar. Vilket inte nödvändigtvis är det samma som att jag lämnar ifrån mig alla just den dagen. Enligt min chef.
– Sista helgen varje månad – vanligtvis enda helgen i månaden som jag jobbar. Ibland för att jag tänjt på min deadline, ibland för att jag vill vara ute i god tid med att sätta de tidningssidor jag ansvarar för.
– Veckan därpå (vecka 1) – luften går fullständigt ur mig. Månadens tidning är klar. Det är väldigt långt kvar till nästa deadline. Jag ägnar mig glad och nöjd åt rutinjobb, dvs allt annat än att skriva. Tycker ibland jag är en duktig reporter och oftast att jag har världens bästa jobb.
– Vecka 2 – jag har inte längre någon ursäkt för att inte ta itu med nästa månads artiklar. Börjar göra listor på idéer och folk jag ska ringa. Drar ut lite på rutinjobbet, klamrar mig fast. Jag är inte stressad men lätt besvärad över att jag faktiskt måste börja göra något ordentligt.
– Vecka 3 – paniken smyger sig på. Jag har gjort det igen. Jag ligger efter. Artikellistan är fortfarande preliminär. Alla potentiella intervjuoffer är kontaktade, men ingen har återkommit och bekräftat. Jag är säker på att misslyckas helt och inte få loss en enda bra grej. Har fortfarande inte skrivit mer än en bråkdel av månadens artiklar. Ibland ingen.
– Vecka 4 – paniken är ett faktum, samtidigt som den tar form av jävlaranamma. Intervjuerna är inbokade. Jag räknar raskt ut hur många artiklar jag måste skriva per dag för att vara klar på fredagen. Jag blir plötsligt effektiv och får undan saker. Måndag-tisdag sliter jag fortfarande mitt hår och gråter ilsket över att jag faktiskt inte kan skriva. Efter 3-4 artiklar lossnar det och sedan går det ganska bra. Men denna veckan är det bara jobb som gäller.

Och så börjar det om från början...

Det är som om jag efter varje deadline glömmer bort hur man gör när man skriver. Och så måste jag lära mig på nytt. Mysko.
Mina vänner kan alltid se på mig om det är "den där veckan..." eller "den där veckan!".

Just nu är det måndag vecka 3 och jag har faktiskt skrivit klart en artikel! Men det är väldigt svårt att lära den här gamla hunden sitta...

Svart choklad

Efter en hälsodag måste man ha choklad. Ja, det får finnas gränser. Så jag passerade vårt lilla jourlivs på vägen hem. Hittade ingen mörk choklad så jag frågade killen i kassan efter "chocolate negro", som det heter på spanska. Killen var svart, troligen talade han inte så bra spanska och förstod inte var det var för slags choklad jag ville ha. Jag inser att det inte är en rasistisk kommentar, ändå kände jag mig lite som när "negerboll" bytte namn till "chokladboll" och man råkade säga fel.

Jag tog det mörkaste de hade, 50 % kakao, och killen frågade om jag hade hittat vad sökte. Varpå jag gjorde en lång utläggning om kakaohalten, att det helst ska vara 70 %, att det är nyttigare än mjölkchoklad, att ett vanligt märke är Lindt men att det ju förstås finns andra, osv.

Ibland blir jag lite trött på mig själv. Men så serviceminded som han var kommer han säkert beställa hem en låda.

Hälsosöndag

Klockan ringde 6.20. Jag promenerade genom ett yrvaket Málaga som doftade nybakat bröd och blommande apelsinträd. Uppe vid motorvägen hämtades jag av Carina.


Vi åkte vidare till Puro Beach för en halvdag med två yogapass, nässköljning, hälsodrink, avslappning och promenad på stranden. Underbart. Förutom nässköljningen som jag nog måste träna lite mer på. Tanken är att rensa näsa och bihålor med ljummet saltvatten. Men min drunkningsreflex var stark, jag fick lite panik och vinklade huvudet fel så att vattnet rann ned i gommen istället för ut genom andra näsborren...


Det blåste rätt rejält, gick vita gäss på havet och vi fick sand långt in i både ögon och öron. Härligt uppfriskande för en stadsråtta.

Puro invigs inte officiellt för säsongen förrän i påsk och det är fortfarande ganska lugnt. Men det var rätt många som kom för att äta söndagslunch på restaurangen.


Som aptitretare fick vi små chiabata med olivolja och salt. Ackompanjerat av lyxvatten från Norge i exklusiva glasflaskor. Har även synts i ett avsnitt av Sex & The City. Jag snodde med mig en. Men eftersom jag är en snäll flicka frågade jag först.


Tofu med wokade grönsaker till lunch. En nyttig avslutning på en riktigt hälsodag! Tack Eva!

Bra TV – fel sändningstid

Jag klagar ganska ofta på spansk TV och tittar inte på så mycket mer än på nyheterna, och så "Vänner" på Cuatro när jag äter lunch. Reklamavbrotten är så långa (20 minuter) att en vanlig film varar till två på natten, så det blir DVD istället. Något större utbud av intressanta debattprogram eller dokumentärer har jag inte heller upptäckt.

Av en slump har jag några lördagar dock råkat se "Informe Semanal" på TVE1, med fördjupande reportage om ett urval av veckans nyheter. Det här är riktigt bra TV och jag tycker det är synd att de väljer att sända 21.30 en lördag – sämsta möjliga sändningstid. Ultimat vore söndag kväll.

Jag vill i alla fall slå ett slag för detta nyhetsprogram. Idag handlade det om offren i terroristattentatet i Madrid 11 mars 2004 (tre år sedan imorgon), kampen mot Alzheimer, veckans konferens i Madrid med kvinnor från Afrika och Spanien samt den colombianska byn Aracataca, verklighetens motsvarighet till Macondo i "Cien años de soledad" ("Hundra år av ensamhet") av nobelpristagaren Gabriel García Márquez. Boken firar 40-årsjubileum i år.

Plaza de la Merced en lördag i mars

Frukost på Café Calle de Bruselas, Plaza de la Merced. En "catalana" med skinka och tomat, "café con leche" och nypressad apelsinjuice.


En extra kaffe och en god bok i solen. Och jag betraktar folket, människorna, familjerna och turisterna. Tänker att jag borde göra det här oftare. Men man blir fast i sina vanor och någonstans slutar man bete sig som en turist som har vett att förundras över Málagas alla mirakel. Som frukost i solen en marslördag på Plaza de la Merced.

Om att vara mitt i fast inte med

Jag vill ju gärna bo en stad, mitt i, där allting händer. Samtidigt blir jag lite nervös, eller kanske snarare melankolisk, när det händer utanför min dörr och jag inte är med.
Som idag. Just i detta nu inleds Filmfestivalen i Málaga. Kändisarna tar klivet ut på röda mattan framför Teatro Cervantes, två hus bort. Jag passerade med mina matkassar. För att gå hem med mitt vin och min film. Kameran hade jag inte med mig. Såklart.

Plaza de la Merced dunkar av musik och av vibrerande förväntan mellan de vita plasttälten som inte lämnat en gatsten fri och där festen ännu inte börjat. Men snart.
Och folk skyndar fram i sina cocktailklänningar och kostymer. Och de andra, de vanliga, hänger på kravallstaketet och sträcker på nacken för att kanske få en skymt av honom, eller henne.

Och jag känner mig glad. Och lite misslyckad. Förra året och året innan, skaffade jag pressleg och allt, men var sedan för deppig just då för att gå utanför dörren. Jag brukar inte vara deppig, men just filmfestivalen sammanföll med mycket dåliga veckor. Och jag skämdes över att ha fått ryggsäcken, t-hirten coh kepsen. Utan att ens gå dit. Utan att skriva en enda rad.

Och i år glömde jag liksom bort det. Kom mig inte riktigt för.

Osynliga köer

Ett vanligt missförstånd bland utlänningar på Costa del Sol, särskilt turister, är uppfattningen att det inte existerar något kösystem i Spanien. De tror att det råder fullständig anarki och i sann sydländsk anda gör man som man vill. Icke.
Tvärtom finns ett mycket välutvecklat, men osynligt, kösystem som du inte upptäcker förrän du har bott här ett tag. Det tog säkert ett år för mig att inse att det till exempel är mycket viktigt att den som är först vid hållsplatsen också är den som går först på bussen. Du kan i princip ställa dig var du vill, men måste hålla koll på vem i ordningen du är. Konstigt egentligen, men i Sverige går folk på bussen lite hur som. Buffligast vinner liksom.

Mer självklart för oss svenskar är att köa på banker, vid charkdisken, bageriet, osv. I Spanien finns väldigt sällan nummerlappar, och finns de är det inte alls säkert att någon annan använder dem. Och en fysisk kö uppstår sällan. Alla som kommer in frågar vem som är sist och sedan gäller det att vara uppmärksam på när denna person expedieras.

För en svensk kan det tyckas onödigt krångligt, men på så sätt kan de äldre sätta sig ned och slipper trötta benen genom att bevaka sin plats i kön. Grundprincipen är kommunikation. Du kan omöjligt utföra vardagsärenden utan att öppna munnen. De spanska "sociala reglerna" är inte alltid lätta för en utlänning att se, men var säker på att de alltid inbegriper kommunikation. Fråga så blir det oftast rätt.

Läs också Annas inlägg om Turistspanska - affärer

Trista änglar & demoner

Efter drygt en månads pina har jag äntligen läst ut "Angels and Demons" av Dan Brown. 600 sidor som utspelar sig på en och samma dag. Så utdraget. Jag trodde aldrig den skulle ta slut. Samtidigt som den var lite för spännande för att helt ge upp. Jag var tvungen att ta mig igenom den. Det är det värsta när det händer. Du är fast i en fälla. Det finns bara en utväg.

Storyn är okej, annorlunda och till och med ganska tankeväckande, om konflikten mellan religion och vetenskap. Men det tog mig tio minuter att läsa vad som utspelade sig på en. Inte trovärdigt. Boken är helt uppenbart ett filmmanus. Jag tänker inte se filmen.

Äntligen får jag sätta tänderna i Anne Holt!

Torsdagsvin

...och "una tapita" på Pikasso, Calle Alcazabilla.
Vi bad om oliver men de var slut. Så kyparen kom med bröd, chorizo och paté. För "ni kan väl inte sitta här och bara dricka".

Internationella kvinnodagen

Internationella Kvinnodagen firades första gången i USA, 28 februari 1909. Det handlar om att sätta fokus på ett sekel av kamp för rättvisa och jämlikhet. För ett liv utan våld och förtryck och med samma möjligheter till arbete, frihet, fred, kultur och utveckling. Ett gränsöverskridande för att känna solidaritet och stärka varandra, kvinnor emellan, världen över, i såväl Sverige som Spanien, Afrika och Sydamerika.

Behövs det? Lever vi inte i ett nästintill jämlikt samhälle? Ja och nej. På många platser i världen har kampen precis börjat, eller kanske åtminstone just blivit synlig. Dessa kvinnor behöver allt stöd och hjälp de kan få. På andra håll, som i vår kära "västvärld", är ojämlikheten numera så sofistikerad att den nästan inte syns. Men den lever och har hälsan i allra högsta grad.
På spanska nyheter uppmärksammas dagligen det senaste offret för mäns våld mot kvinnor.

Men allt är inte nattsvart. För drygt ett år sedan intervjuade jag tre män i AHIGE, en förening för män som kämpar för allas lika värde. Det finns hopp.

Varma lyckönskningar till alla kvinnor, och män, som läser det här och tror att ett jämlikt samhälle gynnar oss alla.

En het inbjudan

Jag har precis fått en personlig inbjudan att fira brandmännens skyddshelgon, "el día del patrón de bomberos", imorgon. Málagas brandkår. Lekar, uppvisning och tapas. Tycker ni jag ska gå?

Anonyma, offentliga institutioner

Jag förstååååååår inte hur så många spanska kommuner, organisationer och politiska partier kan göra snygga (oftast) hemsidor, men nästan alltid lyckas väldigt väl med att gömma kontaktinformationen. Det är faktiskt helt otroligt.
Är inte en tydlig avsändare med e-mail och telefonnummer i princip det viktigaste? Var det inte det som var själva idén från början? Nu tycks alla ha så mycket information att dela med sig av att de helt missat poängen. Vad trött man blir...

Längst ned på sidan, tydligt, eller med en synlig länk "Kontakt". Och inga jäkla formulär. Jag vill skriva mina egna e-mail så att jag får behålla en kopia i min mapp.

Ska det vara så svårt?


Va?

Inte alltid "mañana, mañana"

Har varit på vårdcentralen för att ta ett blodprov. Hade tid 8.29, fick komma in någon minut tidigare och var ute på gatan igen 8.32 och hemma 8.36. Det kallar jag effektivitet! Och det gick snabbt att komma till också, i måndags var jag hos min husläkare, "médico de cabecera", Salvador.

Är fortfarande fascinerad över att vården är gratis här. Alla som betalar skatt får ett socialförsäkringskort, "Seguridad Social", och med hjälp av det får du gratis sjukvård. Fantastiskt, fast jag misstänker att det leder till lite väl mycket spring till vårdcentralen ibland.

Jag minns vad jag gjorde förra månaden...

Jag lovade ju att avslöja vad det var jag sysslade med den där knäppa dagen då jag var ute och körde och allt bara gick fel. Och det slutade med att jag låste mig ute...

Faktum är att allt inte gick fel, jag hade ju rätt trevligt, när man tänker på det så här i efterhand. Jag skulle göra ett reportage om spanska "ventor", ungefär som gästgiverier, och resultatet kan ni läsa i Sydkusten.

Integrationsknep

Jag skulle gissa att det i de flesta länder finns låtar och musikstilar som fastnat mer än andra och som vuxit till något mer än en generationsstämpel. I Sverige har ju schlagermusiken till exempel blivit mycket mer än Melodifestivalen en gång om året och det finns mängder med barer och diskotek som i princip bara spelar schlager.
Något liknande finns inte i Spanien, åtminstone inte i Málaga. Däremot spelar DJ:n på ett av mina favoritställen, Cairo, mycket spansk 80-talsmusik. I Sverige var det glada 80-talet just glatt. Även om jag var lite för ung för att verkligen ha koll så är det min känsla. I Spanien var 80-talet något mycket mer än glatt och yuppie. Det var årtiondet de gick från en stängd diktatur i ett glömt hörn av Europa, till en öppen demokrati där allt plötsligt var möjligt. I denna anda föddes La movida madrileña, en kulturell ungdomsrörelse med alternativ, modern musik, film, konst och litteratur. Mest känd utanför Spanien är filmregissören Pedro Almodóvar.
Efter ett antal besök på Cairo märkte jag vilka låtar som höjde stämningen och när alla tog i för kung och fosterland och sjöng med i texterna. Det är "Déjame" med "Los Secretos", "Ni tú ni nadie" med "Alaska", "Cuando brille el sol" med "La Guardia", och många, många fler.
Det här är nostalgi för spanjorerna och det finns få saker som får en att känna sig så mycket utlänning som att inte fatta vad som händer. Så jag tog reda på vilka låtarna var, skaffade dem och lyssnade på dem till leda, tills jag kunde vartenda ord. Och nu blir jag lika vild och galen som spanjorerna när dessa låtar spelas.
Man behöver inte ett gemensamt förflutet för att känna nostalgi. Det går att lura sig själv och är ett mycket bra knep oavsett det gäller musik, film eller viktiga politiska händelser.

Bikinipremiär

Det har varit ovanligt varmt den senaste veckan. Som allt väder nu för tiden. Extremt på ett håll eller annat. Idag åkte bikinin på och de bleka benen exponerades för solen och de andra solbadande Málagaborna.

Vi kom inte till stranden förrän klockan fyra men under nästan en timme var temperaturen helt perfekt. Sedan blev det lite kyligt och t-shirten åkte på. Läste bok, småpratade och spanade in handduksgrannarna: en rödbränd tjej med sin pojkvän, troligen inte spanjorska, de bränner sig aldrig, några pussande par, det obligatoriska pojkgänget som praktiserar bakåtvolter medan tjejerna tittar på och jag är helt säker på att någon till slut ska bryta nacken, och fyra storbystade och stormagade spanska kvinnor i sina bästa år, topless och med en stor kanna gazpacho.

Att vintern är både kortare och varmare här minskar inte glädjen över att våren och sommaren är på väg. Det är underbart att det är varmt igen! Men lyckan grusas lite av vetskapen att det inte är som det ska. Det ska inte vara strandväder i början av mars. Inte ens i Málaga.

Avdrag på vuxenpoängen

Fredagkväll. Tre galna tjejer. Ost, skinka, oliver och tortilla de patata. Två flaskor rött. En flaska Absolut Rasberry. Klassisk, svensk förfest som varade alldeles för länge. Eller var det kanske fortsättningen som varade för länge? Nya stället Casa Nova och slutligen Karma.
Lördag eftermiddag. Efter att ha varit medveten, inte mer, om omgivningen en liten stund tyckte jag det var dags att öppna ögonen och titta på klockan. 16.36!!! Jag har aldrig sovit så länge i hela mitt liv.
Lördag kväll. Två Wallander-filmer på rad. Och jag har fortfarande inte ätit frukost. Hjälp, jag är för gammal för det här.

Myror i brallan

Jag börjar misstänka att sierskan jag träffade i måndags egenligen var en god fé. Med sitt osynliga trollspö lugnade hon ett stormigt hav. Jag tror att hon kanske inte så mycket spår framtiden, som att hon skapar den. Genom att trolla bort kryp i kroppen.
Så i enlighet med mitt nya harmoniska jag, gjorde jag för andra gången denna vecka något för första gången - yoga. Jag blev yr av andningsövningarna, troligen chockade jag kroppen med att tillföra den så mycket syre på en gång, och det stack i fötterna.
Men ändå, det var alldeles, alldeles... ...underbart.
Vad annat kan det vara? På lyxiga Puro Beach, charmigt vinterövergivet, med svag chill-out i bakgrunden, konkurrerande med vågornas brus. En marssol som liksom varken vill gå ned eller sluta värma dig. En och annan fluga som söker din uppmärksamhet. Och en känsla av att det bästa inte har hänt ännu.

Konstiga saker händer

Jag börjar tro att ödet spelar mig ett litet spratt. I dag fick jag ett julkort från samme Mr X som korsade min väg i förrgår. Ja, jag fick det ju inte nu, det hade legat och väntat på mig på kontoret i två månader. I mitt fack, som jag kanske borde kolla lite oftare.
Det är bara det att jag än så länge inte fått någon annan post än cirka 100 brev och vykort från en tokig man som utsett mig till förmedlare av all världens orättvisor, dvs hans. De är inte särskilt varierande, ganska knepiga att läsa eftersom de brukar vara uppdelade på flera olika små lappar med ett virrvarr av kråkfötter, och inte särskilt vackert formulerade. Milt sagt.
Därav mitt lite förvånande ointresse för mitt fack på kontoret.

Men det där julkortet. Och de säger att kvinnor är svåra att förstå sig på.